I slutet av 2:a världskriget 1945 uppdagas vid ett nunnekloster i Polen, att de ryska soldaterna upprepade gånger våldtagit och även dödat nunnor på ett avlägset kloster. Av de våldtagna som överlevt blev sex stycken gravida och födde barn. Hur detta hanteras i klostermiljön och särskilt av den stränga abbedissan och hur en sekulär sjuksköterska från franska Röda korset kommer att lirka sig in i processen är filmens innehåll.
Den hade urpremiär i Frankrike den 10:e februari 2016 och i Sverige den 9 december. Jag såg den på Victoria biografen i Stockholm i den minsta salongen med 4 korta bänkrader. Det säger något om det sekulariserade Sverige. Franska filmer är klart överlägsna t.ex. svenska filmer och mest för dialogerna och de psykologiska djupdykningarna. I TV4 visade man på julafton filmen Tomten är far till alla barnen. Det är en självbespeglande film om det svenska misslyckandet, när det gäller familjerelationer. Inget som för tankarna vidare mot lite djupare skikt.
Som i alla krig bedrev de ryska soldaterna våldtäkter på kvinnor och berättelsen om de polska nunnorna bygger på en verklig händelse. Den franske filmproducenten Philippe Maynial hade en moster som var läkare på ett Röda korset sjukhus i Polen under kriget. Via några kvarlämnade anteckningar av henne så rullades nunnornas historia upp. De var från början 25 stycken med av de våldtagna mördades 15 och det blev 10 kvar. Några blev våldtagna 35, 42 och 50 gånger. Att det blev graviditeter av dessa oskyddade påträngningar var inte så konstigt.
Filmen börjar när det blir dags för den 1:a nunnan att föda. ´Det är ett bra filmgrepp att inte frossa i våldsamma våldtagningar, utan när våldets verkningar blir påtagliga skapas våldet i nunnornas ansiktsuttryck och kroppsspråk. Det kraftfulla spektakulära behövs inte. Abbedissans inställning är att allt skall hanteras inom kostrests väggar. Det är en skandal med våldtäkterna i förhållande till kyskhetslöftena och Guds vilja. Det får inte sippra ut. En av nunnorna har förstått, att den första nunnan skall föda och hon har fruktansvärt ont. Det måste vara något fel tycker en av nunnorna och smiter iväg till det franska Rödakorssjukhuset. Den stressade sjuksköterskan Maria avvisar nunnan och hänvisar till Polska röda korset.
Nunnan ger sig inte och Maria förstår att det är något allvarligt. Maria smusslas in på klostret och förstår, att det är en sätesbjudning. Hon möter motstånd mot allt från att närma sig den havande nunnan och känna vaginalt till att få ett kejsarsnitt utfört. Alltnog får sköterska en öppning i buken och får ut barnet. Sedan följer flera födslar och syster Maria kommer nunnorna närmare på ett personligt plan. En av nunnorna kan berätta om ett liv före klostertiden med män och sexualitet. När Maria frågar hur det stränga klosterlivet går att leva i svarar nunnan: ”Det är 24 timmar av tvivel och en minut av hopp”. En intressant inblick. Filmen är ytterst välgjord och det ordlösa spelet i mimik och kroppsspråk blir ett starkt konstverk.
Här kan man lära av hur starka religiösa kontexter fungerar i det mänskliga psyket, något som är högaktuellt i Sverige, med många anlända flyktingar, som har djupt rotade religiösa föreställningar. Det ligger dock utanför den sekulära svenskens tankevärld. Får bara de nykomna arbete och utbildning så ordnar det sig. Filmen är väl värd att se. Ta ett kliv in i en annan värld, för att förstå vår värld.
Blogginlägg i Tiden 