Bild: Moa Hoff Det har några dagar i media rapporterats om barn som är utåtagerande i skolan och att de hållits fast av två vuxna personer. De som varit utsatta har intervjuats och det blev en en-dags fråga som löpte runt på all stora redaktioner i tidningar och TV. Det har gått lite troll i att ”hålla fast” När inspektionen för vård och omsorg (IVO) åker runt och gör sina nedslag är ”fasthållandet” en viktig markör. Man får inte under några som helst situationer göra så.
Under snart 25 år har jag varit konsult på ett LSS-boende där vi av och till haft utåtagerande barn och ungdomar. Det har handlat om kombinationen autism, ADHD och brister i kognitiv förmåga eller barn med Downs syndrom som haft en perioder av kraftigt utåtagerande beteende. Det kan handla om att förse sig med tillhyggen och kasta dem omkring sig och mot personal. Det kan handla om att härja runt i ett badrum och riva ner skåp och lyfta badkaret med risk för allvarlig skada. Det är individer som tappat gränserna för sig själva och inte kan ta kontrollen över vad de gör. De är bortom all dialog och behöver naturligtvis hjälp. Ibland har polis tillkallats, då det varit fara för personalen.
Ilska och bångstyrighet finns i vitt olika grader hos de flesta barn. När en 3-åring mitt i sin trotsålder sparkar och slåss och är oförmögna att hålla ihop sig själv så behöver hen hjälp med det. Då brukar jag råda föräldrarna att ta barnet och sätta det i knäet. Ge det den yttre gräns som det måste få med att hålla om barnet och låta det känna värmen från vuxna kroppar och därmed kärlek från en förälder. Det gäller att sitta där tills lugnet infinner sig.
Med våra barn och ungdomar med neuropsykiatriska funktionshinder i skolan, på LSS-boende eller på barnpsykiatrisk klinik har vi inte den möjligheten eftersom reglerna är sådana. Hur skall vi då förhindra kroppsskada på dom själva och personalen. Ja, det finns ingen annan utväg än att höja deras mediciner och helt enkelt droga dom. Det är dock ingen fråga för IVO. Visst skall vi förebygga och ligga steget före och skapa miljöerna så att vi slipper utbrotten. Ja, man kan komma en bit på den vägen t.ex. med att förbättra kommunikationen med att använda bilder för autistiska barn att visa vad de vill.
Ändå sker explosioner vars upprinnelse det inte går att förebygga. Då vore det en hjälp att med fasthet och värme hålla om det autistiska barnet och med vår starkare kropp visa att vi kommer ur även denna situation. Man behöver inte jämföra med en polis som på häktet lägger ner klienter på golvet och sätter knäet i ryggen och med hela sín kroppstyngd ser till att vederbärande ligger kvar. Det är i sådana situationer som andningsvägarna blir ansträngda och syretillförseln sjunker. Det verkar som det är det som blivit referensramen för fasthållande.
Vi måste se med kloka ögon på dem, som har episoder då allt bara brakar ihop och ingen vet riktigt varför. De skall ha hjälp i den situation. Att vid varje incident höja medicinerna är ingen långsiktig bra lösning. Varma kärleksfulla vuxna, kan få hålla om ett barn med den värme ett vuxet hjärta kan skapa tills ångesten släpper. Vi kan inte hålla oss ifrån den möjligheten.
Blogginlägg i Tiden 