Eskil Franck är född i en prästfamilj som från far till son i fyra generationer försett Västsverige med präster i 200 år. Hans farfars farfar Benedictus Jonae Carlsson föddes 1768 och var konstraktsprost i Slöta, Västergötland. Eskils far Gerhard Franck föddes på Ödsmåls prästgård i Bohuslän år 1910 och antog sedemera hustruns släktnamn. Därtill var Eskil Francks morfar, liksom mormors far, farmors far, flera av farfarsfars bröder, farfars bror, två farbröder, en morbror, fyra kusiner och rad ingifta präster.
Eskil Franck blev det fjärde barnet i familjen. Näst yngsta barnet, en son, dog under förlossningen, sedan fanns två äldre döttrar. Detta gjorde att Eskils födelse blev till en stor glädje, då prästfamiljen därmed hade säkrat successionsordningen och lade en stor förväntan på den yngste sonen, nämligen att han en dag skulle vilja bli präst. Han blev det också, men kom efter 30 år i yrket att avsäga sig prästämbetet. Han har i sin bok Giv mig, min son, ditt hjärta (2013) berättat utförligt om detta.
Eskil kände under hela sin uppväxt att han spelade en central roll i sina föräldrars liv. Han fick en särskilt varm relation till sin mor, mycket beroende på att fadern var upptagen å tjänstens vägnar. Modern lärde Eskil både vett och etikett samt andlig fostran till att bli Guds barn för både tid och evighet. Så fort han kunde fick han läsa bibeln både morgon och kväll. Gamla testamentet på morgonen och Ny på kvällen. Detta skötte Eskil minutiöst med läsning av korsvisa parallellställen och anteckningar i kanten.Teologin i familjen var den som Henrik Schartau introducerat och utgjorde en mycket konservativ och sträng kristen tradition. Den drog också en tydlig rågång mot frikyrkligheten, som ansågs alltför känslosamt utlevande och förkastlig med sitt vuxendop, som förnekade Guds nådeshandling mot individen i barndopet. Ärkebiskop Natan Söderbloms första stora ekumeniska möte i Uppsala fördömdes av Eskils far, som menade att svenska kyrkan hade inget att lära av andra.
Eskil var lättlärd, snacksalig och lillgammal och framförallt frågvis. Mamman tröttnade på alla hans varför och satte honom i skolan ett år för tidigt. Det gick bra, men frågvisheten blev större med åren, frågorna blev fler, djupare och i sak mer hotfulla. Som barn kunde det handla om varför han inte fick gå och se på en fotbollsmatch på söndagen, vilket inte lät sig göras. Som vuxen kom frågorna att handla om trons fundament. Fader Gerhard var ingen stark förebild. Eskil uppfattade honom som instängd i sin prästroll, så som traditionen krävde. Till vardags var fadern mer frigjord med oväntad och förlösande humor och konstnärlig skaparglädje. Spelade piano utan noter och hade bra sångröst och hade en god förmåga att skriva vers.
Eskils läraktighet och frågvisenhet gjorde att det gick bra i skolan. Han tog studenten med goda betyg. Hormonstormen beskriver han på klassiskt vis för ungdomar i starka religiösa kontexter med självbefläckelsens nödvändiga avslappning men även ångest och ånger, med löfte om att inte upprepa igen. Han fann tröst och hjälp i Paulus orden: ”Det goda som jag vill, det gör jag icke, och det onda som jag inte vill det gör jag; jag arma människa, vem skall frälsa mig från denna dödens kropp. Gud vare tack genom Jesus Kristus”.
Ändå blev det många frågor om ”varför” i detta ämne från Eskil i samtalen med ungdomsvänner inom kyrkan och med präster. Eskil fann kyrkans hållning förljugen med en offentlig förkunnelse och undervisning som var sträng: och en mer dold som praktiserades, men som man inte stod för offentligt. Väl framme i universitetet hade det blivit mer eller mindre självklart, att han skulle läsa teologi och det blev i Lund. Redan i gymnasiet hade han blivit så laddad av sin traditions teologi, att han argumenterade frejdigt i kristna gymnasistföreningen och mot en liberalteologiskt inriktad religionslärare.
Han var genom år av bibelläsande varje dag väldigt bibelkunnig och beläst i ämnet teologi med särskilt fokus på Martin Luther, där Eskil funnit en själsfrände. Universitetsstudierna som började 1968 färgades av den politisering som då skedde av samhället och i ungdomsgrupperna, vilket påverkade teologiska institutionen. Detta bidrog till att Eskil stegvis lämnade lydnadens slutna kultur och började ta ansvar för vad han trodde, tänkte och ville med sitt liv. Det blev som en öppning mot en ny värld. Den blev en polarisering mellan kärleken praktiserande mot nöden i världen och det eviga salighetsperspektivet.
Eskil Franck prästvigdes i hemstiftets domkyrka i Göteborg. Han var medveten om att han gick in i denna roll, utan att ha gjort upp med sin uppväxts ombonade trygghet och religiösa tro. Prästvigningen blev heller ingen avgörande händelse som skapade ett starkt minne att återvända till när livet som präst blev tungt. Han gick in i rollen med många varför obesvarade. När sedan en möjlighet öppnade sig till akademiska studier på teologiska institutionen i Nya testamentet exegetik, blev det en väg att kunna få klarhet i vad som stod skrivet och hur texterna kommit till. Eskil Franck gick in i dessa studier med öppna kritiska ögon och mottaglig för allt nytt som skulle kunna uppenbara sig. Egentligen hade han inte så mycket att benhårt försvara, då han aldrig tidigare vänt på alla stenar.
Denna process kom att leda till att grunden för den kristna tron om Jesu liv och framförallt uppståndelsen gav i studierna en helt ny svar, som stegvis gjorde det svårt för Eskil att hålla fast vid kyrkans tro. Denna process lämnar jag till läsaren att själv ta del av. Efter att ha blivit föreslagen till biskopskandidat flera gånger men tackat nej, varit rektor för prästutbildningen och slutligen till sist blev övertalad att var med som en av tre kandidater till ärkebiskopsstolen, då när KG Hammar valdes av regeringen, kom till slut brevet till domkapitlet att avsäga sig prästämbetet och ta konsekvenserna av att den tro han fått med modersmjölken inte höll längre.
I Eskils Francks resa finns en logik i utvecklingen, som inte är svår att följa. Han laddades med tron i prästtraditionsrik släkt. Föddes med ett nyfiket sinne och hade många varför, som han inte fick svar på. Han växte in i sin tradition med många frågor obesvarade. I långa loppet höll inte detta och Eskil Franck känner i dag en tankens befrielse och större uppriktighet och möjlighet att med den fria tanken forma sitt liv.
Blogginlägg i Tiden 