Valeria Bruni Tedeschi som den desillusionerade lyxhustrun Carla Den italienska filmen Girighetens pris är regisserad av Paolo Virzi och bygger på en roman av Stephen Amidon med titeln ”Human Capital” Den italienska titeln är ”Il Capitale Unamo” (det mänskliga kapitalet) Den gick upp på de svenska biograferna i april 2015 och är kvar endast på någon kvalitetsfilmsbiograf. Den fick 9 nomineringar i en italiensk prisutdelning och vann statyetter för bästa regi, bästa manliga huvudroll, bästa manus, bästa scenografi och bästa ljud. Den sändes till Oscarsgalan som Italiens bidrag till bästa utlänska film 2014, men fick där inget pris, men väl på flera andra ställen i världen. Girighetens pris fick en lysande recension i SvD av Jeanette Gentele och en usel recension i Expressen av Maria Brander och i varierat tonläge i de flesta stora tidningar. Då filmen inte går längre tar jag mig friheten att ge berättelsen här mer detaljrik än som brukligt vid en recension, då alla som valde att gå och se redan har sett den.
Efter flera dagar i maj månad med skrivandet av en vetenskaplig artikel blev hjärnan mosig och det behövdes ett break. Victoria biografen i Stockholm visar kvalitetsfilmer. På vinst och förlust hamnade jag på Girighetens pris utan att veta något eller tagit del av någon recension. Helt nollställd. Det var ett av de mindre visningslokalerna med 7-8 bänkrader kanske 10-12 platser per rad. Vi var 2 personer som såg filmen en månad efter att den gått upp i Stockholm. En bom träff?
Inledningen visar en servitör som åker cykel hem sent från jobbet och blir påkörd av en bil och omkommer. Bilföraren åker vidare utan att stanna. Sedan presenteras berättelsen i tre kapitel från olika personers vinklar. I första kapitlet presenteras Giovanni Bernaschi, som är en fondmäklare. Han har en Hedgefond, där han förutspår 40 procent vinstuttag. Han har en son, Massimiliano, som skall ta studenten. Han i sin tur har en flickvän, Serena; dotter till Dino som är bostadsmäklare och av klart lägre socialklass än Giovanni. Serenas far kommer för att hämta dottern med sin bil och presenterar sig för Giovanni som tittar på en tennismatch inne på den egna tomten. Dino får höra om Hedgefonden och blir ivrig och vill köpa in sig. Han har inte pengar nog, men med en vinstberäkning på 40% går han hem till sin gravida hustru och lägger fram förslaget. Han behöver låna 700 000 euro, vilket han gör och han lyser av förväntningar.
En finanskris exploderar och efter någon månad sjunker värdet på fonden dramatiskt I det andra kapitlet möter vi Carla, Giovannis hustru. Hon är en f.d. skådespelare och gift in sig i det högre ståndet. Hon känner sig desillusionerad och hittar ett meningsfullt projekt i en uttjänt teaterlokal på orten där de bor och vill renovera och öppna den för allmänheten. Hon hittar en samverkanspartner och startar sitt projekt. Maken måste dock bidra med pengar och i det kärva krisläget kan det bli svårt. Serena finner inte det hon söker i Massimiliano utan möter Lucas i en mer levande kärleksrelation. Hon håller det hemligt. På detta sätt möter den kyliga börs- och fondvärlden människor av kött och blod. De söker mjukare livsnära värden bortom ett liv som endast värderas i pengar.
I tredje kapitlet återkommer smitolyckan, som rullas upp och Massimiliano blir misstänkt för att ha kört berusad hem från studentfesten. Serena vet hur det ligger till. Lucas kör hem Giovannis stora bil som Massimiliano hade och Serena tar hem honom i sin egen bil. Serena försöker skydda sin kärlek Lucas, men hennes pappa Dino ser i hennes öppna dator en text som avslöjar allt. Det blir Dinos trumkort till Carla med vilket han kan rädda hennes son från all anklagelse.
Det har dock ett pris som motsvarar vad han förlorat på sin satsning i Hedgefonden. Hon har inget val och fixar fram pengarna med ränta på 40%. Han kräver också en kyss av henne. Berättelsen har en stegrad suggestiv kraft och spänningen ökar allteftersom manuset öppnar sig. Klyftan mellan människor som söker vinstmaximeringar i pengar och de som vill nå sina djupare mänskliga känsloskit blir så stark att den hänger kvar när vi två går därifrån och även dagen efter. Varför blev det ingen film för den svenska publiken. Ett dåligt tecken som oroar. Har vi tappat kontakten med det som livet borde handla om?
Blogginlägg i Tiden 