Det finns svenskar, som krigar med Islamiska Staten (IS) i Syrien och Irak. De har blivit rekryterade i Sverige av hitkomna medlemmar ur IS. Vad innebär radikalisering, hur uppstår den och hur kan den förhindras innan ungdomarna ger sig iväg? Det är en viktig fråga, som många söker ett svar på. Frågan debatterades nyligen i Agenda SVT2 mellan Birgitta Ohlsson EU- & demokratiminister (fp) och Omar Mustafa ordförande i islamiska förbundet (IFiS). Omar Mustafa sa i programmet, att de arbetar dagligen med dessa frågor och möter dessa ungdomar i sina församlingar. Han redogjorde dock inte närmare för hur de arbetar. Samtalet i Agenda gav inga tydliga öppningar.
–
I starka religiösa kontexter har ungdomar tre vägar att gå inom kontexten. 1) Följa traditionen och bejaka den religiösa tro som utgör mainstream i den gemenskap de fötts in i och leva släktens traditionella liv. 2) Luckra upp det de upplever som tvångströja och gå en väg mot större öppenhet och mer bejaka det omgivande samhället, dock utan att revoltera. 3) Gå djupare in i tron och studera de religiösa texterna, som de finner att föräldragenerationen har hoppat över och inte lever fullt ut. – Den tredje gruppen riskerar att radikaliseras och vill ta de religiösa urkunderna på allvar. Det är texter, som vem som helst kan ta del av och som manar till handling för Guds sak på ett mer påtagligt sätt än vad som gäller för mittfåran i gemenskapen. Att följa texterna ger också belöningar om högre nivåer i paradiset. Budskapen är radikala och den unga formbara människan tycker inte att den äldre generationen lever upp till vad texterna kräver. Att följa texternas innehåll ger också belöningar och högre nivåerna i paradiset. Den unge vill alltså läsa som det står och handla som det står. Ofta finns även ett eskatologiskt laddat budskap i urkunderna om ett nära förestående slut på denna tidsålder. Tiden fram till dess anses vara kort, så varför satsa på utbildningar och familj, när uppdraget hastar. Så i sina egna ögon handlar ungdomarna helt rätt och har valt en rätt väg. De har gjort avkall på det som civilsamhället kan kalla förnuft, logik och filosofi, samt gör ett avståndstagande från en vetenskapligt uppdaterad världsbild. I stället har de en starkt religiöst förankrad logik, som reses som en mur mot det förfallna världsliga samhället, som hamnat helt snett.
–
Radikaliseringen ligger dock inte oöverskådligt långt från vad den äldre generationen i församlingen står för och några föräldrar kan säga om sina ungdomar att de tar ju sin sak på allvar! De kan även få beröm av andra personer ur den äldre generationen. Den här sammanvävda interaktiva processen mellan generationerna gör att det interna arbetet mot en radikalisering inte kan bli så effektivt. Tankemässigt rör sig ju ungdomarna inom den egna religiösa sfären och gör ju inga uppbrott mot fundamenten. De tar steget fullt ut helt enkelt. Att få vara med om att skapa en ren islamisk stat med koranen som grund måste te sig stort!
–
Inom varje religion finns en skala av tolkningar, som i de flesta fall har är personlig prägel. Många tänjer på sin inställning till urkunderna, för att anpassa sig till det civila livet och underlätta sin sociala integration i samhället med vänskapsband utanför sina församlingar. Andra lever på ett starkare sätt inåt det de uppfattar som trons centrum. Inom den här spännvidden lever ungdomarna och vet om att spännvidden finns. Men tillsammans utgör alla dessa dock en gemenskap. Radikalisering innebär att en del ungdomar vill röra sig mot den texttrogna falangen och nå längre och högre mål i sin religiösa hållning. Det kan ju rent av för en ungdomsledare att låta behjärtansvärt.
–
Här uppstår den stora frågan: vem skall driva processen för att förhindra en radikalisering? Klarar ledarna inom moskéer och kyrkor av att göra det? Det finns ju en bredd i tolkningar även bland dessa. Frågan kan här bara ställas! Det behövs att man ringar in radikaliserande texter och med detta urval skapar studiecirklar. Vill man det?
Blogginlägg i Tiden 