Sune Olofson journalist och pingstpastorsson har skrivit boken Gudsfruktan & Djävulskap om sitt liv i en tillbakablick. Han kom från den kristna veckotidningen Evangelii Härold till Expressen och slutligen Svenska Dagbladet där han blev en djärv och driven journalist. Han lever nu ett aktivt pensionärsliv. Han finns på Facebook och lägger ut ett dagsaktuellt ämne i stort sätt varje dag som genast hakas på av många av hans vänner från media och kyrka, en sort förlängd journalist karriär, från en kvarvarnade redaktörsposition.
Uppfostran i pingstmiljön
Fadern
I början av boken redogör Sune för den pingstmiljö han växte upp i. Fadern Uno Olofsson var som de flesta pastorerna i pingströrelsen vid den tiden outbildad både i det dåvarande svenska utbildningsväsendets naturvetenskap, humaniora och teologi. Det som fanns var 6 veckor bibelskola i någon av de större pingstförsamlingarna. Det var en medveten strategi från pingstledaren Lewi Pethrus. Han menade att t.ex. Missionsförbundets pastorsutbildning på Lidingö generade strömlinjeformade och likriktade förkunnare utan personligt uttryck. Detta innebar, att det växte fram många original bland pastorerna, vilket på sitt sätt berikade rörelsen. Deras främsta utbildning var på knä med en öppen bibel, skriver Sune. De behöll sina typiska personlighetsdrag och stängde av influenser från det övriga samhället.
–
Bokstavstolkning
Sune redogör för faderns bokstavstrogna tolkning av bibeltexterna, som den enda möjliga. Det gällde både i uppfostran inkluderande aga enligt Guds ord och sexualiteten vars enda tillåtna hemvist var äktenskapet. Nöjen som bio, teater, romanläsande och dans samt rökning och alkohol var inte accepterat och föll sig naturligt för de som anslöt sig och blev frälsta. Efter knäböjandet vid botbänken sjöngs sången: ”Synd och värld farväl för evigt, aldrig får du mig igen” och glädjetårarna flödade och den nyfrälsta omfamnades in i gemenskapen. Sunes beskrivning av faderns predikantkaraktär skulle jag vilja säga var den allt dominerande i rörelsen. Några enstaka pastorer i stortstadsförsamlingarna kunde uttrycka avvikande tankar från mittfåran, men då gällde det Lewi Pethrus ständigt flödande ny initiativ, som han oftast lanserade på rörelsens gemensamma konferensvecka i Nyhem Mullsjö. Så Uno Olofsson var en genuin till hundra procent rättrogen pingstpastor och majoriteten i rörelsen var som han. Han t.o.m. följde sin Jesus in i hans 40 dagars fasta och Uno vägde 48 kg, när den var över.
Sune fick smaka på agan med riskvistar, som han själv fick hämta från skogsdungen. Ibland kostade Sune på sig att driva lite med fadern och kom hemdragandes med riktig stora grenar. Då fick Sune bakläxa och fick gå och hämta en ny. Inlåsning i familjens källare förekom också som bestraffning.
–
Hormonstorm och utbildning
Hormonstormen drabbar även Sune och med sina frälsta kompisar, tittar de på de vuxna församlingssystrarnas bröstbehag och höll sig i närheten av dem, för att kunna fånga en liten häftig beröring. Samtal om kärlek och sex förekom inte alls i hemmet. Det var ett förbjudet ämne. Sune träffade sin stora kärlek på den pingstägda folkhögskolan Kaggeholm, som var ett av Lewi Pethrus skapade verk. Sune och hans Marianne Lindh träffades tämligen oskyldigt men ändå för mycket för skolans ledning. Därtill hade Sune köpt en bil tillsamman med en kamrat och smet iväg efter att god natt ronden gått runt i skolan. De tog bilen in till Stockholm med flickvännerna till sent in på småtimmarna särskilt lördagar. Sune och Marianne fick lämna skolan. Sune blev mäkta irriterad och gick därifrån. Relegeringen gjorde ingen större skada, då Sune strax därefter började på Poppius journalistutbildning, vilket var som gjort för hans personlighet.
–
Hur präglades Sune av fundamentalismen?
Det är svårt att riktigt värdera hur starkt den fundamentalistiska miljön påverkade Sune på djupet. Den knäckte honom inte. Han var en liten rebell, som bröt mot det förbjudna. Han borrade bland annat upp sin moped till 70 km/tim och fick be om förlåtelse inför hela församlingen, med pappan stående bredvid och klara upp det hela där. En äldre bror var en ännu starkare rebell, gjorde inbrott i en kiosk och hamnade i barnavårdnämndens händer. Han fick gå till sjöss vid 15 års ålder hos en kristen redare. Sune tog dock med sig agan, när han fick sitt första barn, vilket Sune djupt ångar. Det visar dock hur starka ränder i uppfostran inte suddas ut så lätt.
–
Bibelsmuggling och Barncenter
Efter att Sune berättat om sin uppväxt kommer historien om hans bibelsmugglig till Sovjetunionen. Den bibel som format fadern till genomkonsekvent fundamentalist och hårda nypor i familjen var dock värd att spridas till det kommunistiska Ryssland genom halsbrytande båtfärder över Östersjön. Ibland fick sjöräddningen rycka ut och rädda Sune och hans vänner. Det talar för mig om en rätt ytlig revolt mot fadern. Han kom i nästa skede, att vara med och bygga ett barncenter i Moskva för handikappade barn i starkt samarbete med pingstförsamlingen i Järfälla, som Sune med familj tillhörde i många år. Det kom att bli ett utbildningscenter för hela Sovjetstaten med hjälp av handikapprofessionen från Sverige. Det fanns alltså mycket kristet patos kvar i Sune efter att han blivit vuxen och lever sitt eget liv. Han revolterade inte så pass att han lämnade tron. Läget i nutid talar mest för en rätttrogen pingstvän
–
Journalisten
Evangelii Härold
Efter journalistutbildning började Sune a skriva i pingströrelsens veckotidning Evangelii Härold (EH), vars chefredaktör under många år i början av dess utgivning var författaren Sven Lidman. Där visade Sune att han tänkte fritt och gick vid ett tillfälle emot tre ledare av Lewi Pethrus i tidningen DAGEN. Pethrus stöttade president Nixons angrepp på Vietnam 1969 och argumenterade i DAGEN för det, vilket Sune fann omöjligt med tanke på de napalmbomber som förekom mot civila. Med ett ja från dåvarande chefredaktören för EH Willis Säwe skrev Sune en artikel och gick emot Pethrus. Några månader senare fick Sune ett ”nyp i örat” av Pethrus.
–
Expressen
Från Evangelii Härold, där Sune kände sig lite kringskuren sökte han sig till Expressen och fick ett vikariat hos chefredaktören Bo Strömstedt. Deras två fäder Harald Strömstedt och Uno Olofsson var båda pastorer i pingströrelsen och kände varandra väl . Sune var en gång med sin pappa till pastor Strömstedts hem. Så chefredaktören på Expressen och vikarien Sune Olofson hade en del gemensamt. Det var vid anställningen på Expressen som ordet ”djävulskap” myntades att få utgöra del av rubriken på Sunes bok. Hur det gick till kan läsaren själv få upptäcka i Sunes bok. Under tiden på Expressen skrev Sune flera kritiska artiklar om ledarskapet i pingströrelsen och fick t.o.m ett skarp och kritiskt brev från Willis Säwe, som blev Lewi Petrus efterträdare i Filadelfiakyrkan. Sune var i en rebellisk fas och ångrar en del av det han skrev då.
–
Svenska Dagbladet (SvD)
Efter tiden på Expressen fick Sune ett vikariat på SvD. Han fick rätt snart fast anställning där han blev kvar i många år. Han har skrivit om mänskliga fri- och rättigheter bakom järnridån samt svensk inrikes- och försvarspolitik. I boken går Sune in mer i detalj på hans bevakning av ryska ubåten U-137, som gick på grund i Karlskrona skärgård 1981, fick han tidig som journalist ta tag i. I dessa återgivningar under yrkets gång, framträder en driven journalist med stor passion för yrket. Det är i arbetet för den irakiske läkaren Zewar Al-Dabbagh, som Sune får spela ut sitt hela register och visar att han hamnat på rätt plats i livet. Av allt detta kan läsaren ta del av i boken. Man kan här se hur Sunes hela historia med en rättskaffens tro från pingstmiljön, genom behovet att stå upp för rätten till sitt eget liv och att kämpa för de utsatta som de handikappade i Ryssland, samt ett upparbetat nätverk med hela säkerhetsapparaten i Sverige ger sig Sune in i dessa spännande händelse. Boken är värld att läsas om du vill få ett riktigt grepp om Sune.
–
Kommentar
Jag har i alla detaljer av Sunes uppväxt en mycket likartad historia. Jag fick dock aldrig smaka på aga. Vi är årsbarn och under Sunes tid på Evangelii Härold började jag skriva små inlägg där och senare en hel del i DAGEN. Från Sunes tid på Brännpunkt SvD deltog jag med artiklar vid 3 tillfällen. Bland annat skrev jag om flickan Sara i Knutby och hur hennes beteende kunde förstås ur Knutbyförsamlngens märkliga kontext. Den artikeln blev det mycket respons på.
Blogginlägg i Tiden 