I tider när en darrig räddhågsenhet för religiös påverkan vid skolavslutningar har det orsakat att präster är portförbjudna, när rektorer väljer att avsluta skolåret i kyrkor. Det förs också en debatt om allmängiltigheten i våra egna kristna jultraditioner, trots allt! (skriver Maria Schottenius DN och Ulf Jonsson Newsmill). Allmängiltigheten ligger mycket i fokuseringen på barnet som är så centralt i julevangeliet.
–
Schottenius och Jonsson fortsätter: ”Om vi inte vore så valhänta och rädda för de gamla mytiskt/religiösa traditionerna vi har i julens budskap, skulle vi kunna vaska fram något användbart och följa budskapet att låta det gudomliga bli mänskligt. Att helt släppa våra myter gör oss historielösa och nakna inför framtiden”.
–
Som barnläkare kan jag inte annat än hålla med. Om vi för ett ögonblick först får fokusera på de många gånger ett havandeskap slutar lyckligt med ett välskapat barn, så är det inte bara kvinnan som blir medicintekniskt förlöst i förlossningsrummet. Föräldrarna blir också förlösta till en stor häpenhet och lycka. Barnet öppnar upp flera låsta rum och fyller de vuxna runt barnet med en gemensam värme och förundran.
–
Det blir som en nystart för föräldrar, som hamnar i något som är större en de själva tillsammans och livet får ett nytt fokus i vardag som helgdag. Detta utflöde från frisläppande av källor inombords till ett barn är varje gång en kraftkälla, som bär tillräckligt länge för att ge en bestående påverkan och blir en viktig ingångsväg till föräldraskapet. Det kan se ut som ett tuttinuttigt rus av navelskådande föräldrar i något som liknar en förälskelse. Dock, sätter jag större tilltro till föräldraskapets förlösning, såsom liggande på ett djupare plan och sträcker sig bortom det snävt egoistiska och förlägger fokuset utanför dem själva till barnet, men får dubbelt tillbaka.
–
Jag ser detta påtagligt alltmer hos fäder, som tar del av det tidiga föräldraskapet inte bara 2 månader utan mellan 6 till 9 månader av föräldrapenningen. De berättar om att få in barnet i centrum – det gudomliga i det mänskligare och förändringen i samspelet med det lilla barnet sker på ett nytt sätt som inte vore möjligt utan föräldrapenningen. Många gör det med stor lust, även när 2:a barnet kommer. Nu sker detta officiellt i Sverige under en vinande feministpiska, men under ytan pågår en helt annan process.
–
Ett barn varder oss fött och från det strålar en stor härlighet, för att travestera julevangeliet. Det sägs ibland att kärleken i förälskelsen skapar något större än de två inblandade människorna tillsammans. Det är säkert så ett tag, men med barnet konkret närvarande blir det otvivelaktigt så att kärleken i familjen ökar med ett nyfött barn . Det finns alltså en kraft att hämta i fokuseringen på barnet och att våga känna tillit till det som flödar fram inifrån och ut till barnet och låta sig förändras.En av våra främsta feminister i Sverige, Gudrun Schyman, berättade i frälsningsarmén lokal under Almedalsveckan för ett par år sedan, om denna totalt omvälvande villkorslösa kärlek till ett barn, som går på djupet hos oss vuxna.
–
Denna förvandling av vuxna människor sker ständigt och är av stor betydelse och är värt att ägna julen åt och kanske att återkoppla till, när barnen blivit lite större. Som alltid i livet finns det andra upplevelser fyllda av komplikationer med nyfödda barn och svåra psykosociala omständigheter, där vi i vården gör allt vi kan. Även där ser vi ofta en styrka och kraft i det tidiga föräldraskapet, som inte vore möjligt om inte just barnet fanns där med sitt nya tillskott av liv, som också mobiliserar stora kraftinsatser från omgivande vuxna.
–
Ett steg vi kunde ta politiskt är att inspirerade av julens budskap göra barnkonventioner till lag i vårt land och göra betydligt större satsningar för våra barn och deras framtid. Det är trots allt en av de bästa investeringar vi kan göra. Hur vi behandlar våra barn påverkar vad de gör med våra liv och hur de sedan bygger samhället vidare.
Blogginlägg i Tiden 