Egypten är tillbaka i smältdegeln. Efter att det första demokratiska valet ägt rum och vunnits av det Muslimska brödraskapets Frihets- och rättviseparti, så har nu efter stora folkliga protester militären tagit tillbaka makten efter ett år med ekonomiskt förfall och ett alltmer förändrat samhälle mot ett muslimskt land med smygande inslag i riktning mot stiftande av sharialagar. Militären har visat hårdhandskarna mot protesterande demonstranter från brödraskapets sida med över 50 döda vid attack den 8:e juli. Brödraskapet har uttalat att de tänker fortsätta kämpa för att återfå Mursi som president och att den demokratiska konstitutionen skall gälla.
Vem har sagt att det skulle vara enkelt att skapa en demokrati efter en lång historia av diktatur och grundad på militärens starka inflytande. Frihets- och rättvisepartiet vann i ett demokratiskt val med 51,3% av rösterna. Men det som växte fram under Mursis ledning var inte det som folket ville ha. Nu kupar brödraskapets män sina handflatorna uppåt och sträcker sina händer mot Allah för att få hjälp. Det sker i en djup religiös tro, som innesluter dem i en kontext där Allah är stor och Koranen är den viktigaste ledstjärnan för individen och samhället. Världsbilden är helgjuten och går inte att kompromissa bort särskilt långt .
Efter att jag har läst hela Koranen finns ingen anledning att förvånas över muslimska brödraskapets agerande. Det kommer att finnas som en stark kraft i Egypten för överskådlig tid och någon form av samexistens måste komma till på något sätt. När militären ställde sig på protestanternas sida och utmanade Mursi, var det många skribenter, som undrade hur USA skulle agera, då de stöttar armén med stora summor pengar årligen sedan länge. Det skulle inte se bra ut med en militärkupp mot demokratin. Nu har det inte officiellt beskrivits som en militärkupp. Jag håller det inte för osannolikt att alltsammans skedde med USA:s goda minne eller påtryckning. Vad hade USA att göra annars med ett Egypten på väg mot shariastyre och lierat med Iran, vars president var tidig med att besöka den nye presidenten efter valet 2012.
Charles Taylor har skrivit en uppmärksammad A secular age om västerlandets sekularisering och hur nya förhållningssätt utan de tidigare seklerna gudstro växer fram och hur de troende blir inte längre bara troende utan även tvivlare och söker nya världsförklaringar. Om detta gäller västerlandet, så gäller det inte Nordafrika och Mellanöstern. Där utbreder det sig ett religionskrig inom islam mellan shia och sunnimuslimer som i Syrien, Libanon, Iran, Irak, Tunisien och nu Egypten. Till det öppna inbördeskriget i Syrien finns stormakterna inblandade som Ryssland, Kina och USA med Israel som gnabbas med Hisbollah i Libanon. Så ett hotande storkrig i världen skulle ha sin grund i sektstrider inom Islam. Charles Taylor, hade vi inte kommit längre med världspolitiken?
Blogginlägg i Tiden 