Fårö Kyrka Länge har konfirmerandet i Sverige haft en vikande trend. Barndopen minskar kraftigt och ersätts av namngivningsceremonier. Borgliga vigslar ökar och. HBT-gruppen har erövrat den kyrkliga vigseln. Det var mest en fight för att vinna över en gammal men fallande tradition innan den försvann helt. På flera håll i landet vägrar rektorer att arrangera skolavslutningar i kristna kyrkor. Söndagsskolor har åtminstone i Svenska kyrkan ersatts av de mera religionsneutrala kyrkans barntimmar. De unga inom frikyrkan sviker, när de kommer in i tonåren och det blir ca 30% kvar att hålla fortsatt liv i församlingarna. Tillväxten utifrån är inte särskilt stor.
När litteraturprofessorn Göran Hägg skrev sitt epos om GUD i Sverige från medeltiden och framåt (se tidigare blogg) blev det en ickehändelse. Det uppstod i stort sett bara en allmän undran varför han som icke religiös gav sig på det stora verket.
Den råa statistiken visar att i Svenska Kyrkan har sedan 1970 antalet döpta minskat med 35%, konfirmerandet har gått ner med 62%, antalet vigda med 46% medan begravda i kyrkan bara gått ner med 7%. Svensson blir like skakig inför det okända mörkret och det känns fortfarande tryggt att få prästens välsignelse när vandringen är slut. Men när de stora grupper som idag inte döper sina barn, inte konfirmeras mer än till 31% (2012), inte gifter sig i kyrkan ja då kommer nog dessa att vid livets slut inte koppla på Svenska Kyrkan, när de inte gjort det tidigare i livet. För att se bort från detta trista har biskopen i Stockholms stift lyft fram att det är fortfarande ca 6 miljoner svenskar, som tillhör kyrkan. Det är stort och när vi firar våra mässor tänker vi även på dem.
Det är hög tid för eftertanke. Om Sveriges kristna menar att det finns något viktigt att förmedla till gemene man, ja då får man fundera grundligt på vilka metoder som ännu är oprövade. Många sneglar bakåt och vill upprepa gamla väckelsetider och göra på samma sätt som då. Då har man inte förstått att väckelser springer fram ur rådande omständigheter i samhället.
Döparväckelsen var en protest mot prästerskapets makt över folket. När folket gick emot konventikelplakatet (förbud mot att ha gudstjänst i hemmet utan präst 1726-1858) och läste bibeln i hemmen väcktes en önskan att få döpas som vuxen, när man kom till tro. Så uppstod baptismen. På 1800-talet var folket försupet och PP Waldenström predikade inte bara Kristus uran även nykterhet. Då fick vi missionsförbundet. I början av 1900-talet kändes de religiösa uttrycken förstelnade och en större hänförelse söktes. Det sprang delvis fram ur sekelskiftets allmänna desillusionism och en hänförelse med tungotal och bön om underverk spred sig. I Sverige kom den att ledas av en jordnära icke särskilt extatisk ledare, nämligen Lewi Pethrus. Hans personliga kvalifikationer gjorde att det växte fram en rörelse som blev landets största frikyrka under hela 1900-talet, nämligen pingströrelsen.
Vilka strömmar finns i samhället idag? Jo, det finns en individualism med större frihet att söka sig sin egen väg. Tillgången till information och möjligheten att söka kontakter på nätet gör att individen kan finna gelikar, som tänker och tycker likadant och det stärker och lyfter och gör att man kommer vidare på sin egen slingria väg. Frågor som dramatikern Lars Norén ställer i sin dagbok vid besök hos psykiatern nämligen ” jag vet inte vem jag har varit eftersom jag inte vet vem jag skall bli” funderar nutidsmänniskan över.
Den kanadensiske filosofen Charles Taylor säger i sin bok A Secular Age (en sekulariserad tidsålder) att när människor lämnar den traditionella kristendomen söker de sig till andra upplevelser som kan ha med samhörighet och naturens skönhet och ofattbarhet att göra. Upplever häpenheten att vara en del av alltet. Vårt gränslösa universum stimulerar tanken till starka upplevelser. Andra söker sig till konsten, musiken och litteraturen. Ger sig också tid att söka sitt eget jag.
När religionspsykologen Hjalmar Sundén skrev sin bok Religionen och Rollerna berättade han att Lewi Pethrus haft en sådan stark naturupplevelse vid en vandring i skogen. Han såg Guds storhet och upplevelsen satte spår i hans liv. Det typen av erfarenheter berättar nutidsmänniskan om utan att koppla in Gud. Mångfalden av livsstilar (HBT) som nu är accepterade in den postreligiösa tidsperioden kan människor inte backa ifrån. För ungdomar idag är detta en självklarhet. Världsbilden med evolutionen ges alla barn och ungdomar i skolan och de integrerar den som en självklarhet. Att i denna tidsålder som kristna återta vandrandet på gator med plakat i händerna och ha sökarna som undrande åskådare bredvid på trottoarer, eller stå vid gatuhörn och be känns inte tidsenligt. Det är direktkontakt och dialog som är nutidens metod. Ta emot frågorna och kunna ge sina svar.
Svensk media har förstått detta och skriver undantagsvis i tidningar om Jesusmanifestationen eller ger ytterst lite utrymme i TV-nyheterna om detta. Det är dags att sluta förlita sig på estradkristendom med upptrissade stämningar och kända utländska talare, där majoriteten är passiva lyssnare, som sedan går hem och lever sina vanliga liv utan att prata religion med någon utanför kyrkan. En evangelist i frikyrkan, Micael Grenholm förespråkar, att man släpper fram undergörarna med sina försök till mirakler. Det skulle locka folk. Det tror jag som läkare inte är rätt väg.
När Cathrine Kuhlman, en helbrägdagörare från USA var i Göteborg för ca 40-50 år sedan gjorde den kristne Göteborgsläkaren Sven Adrian en uppföljning på sjukhusen om de som blivit botade. Han kom inte tillbaka med något bekräftat under från journalhandlingarna. De flesta som kommer fram i helandemöten och berättar om att krämpor försvunnit har helt klart haft psykosomatiska besvär. Det är symtom som släpper i den starka stämning som finns i helandemöten. Återigen kan vi citera Lewi Pethrus, som sade i sin sista predikan, att det gäller att vinna en och en. Ock det gör man i direktkontakt i riktiga personliga möten utan suggestion. Om den egna upplevelsen är så svag att den inte lämpar sig att prata om i vardagen, då är startsträckan lång för att återta en påverkan i samhället Det finns naturligvis undantag. Läs t.ex. min blogg om Allhelgonakyrkan.
Blogginlägg i Tiden 