Expressenjournalisten Ann-Charlotte Marteus skrev en modig självbekännande artikel som många har väntat på. Det handlar om den åsiktskorridor som varit befolkad av mediafolk och politiker, som vetat vilka åsikter som skall föras fram och vilka som skall bekämpas och tystas ner. Det handlar också om den stora lock som lagts på t.ex. att problematisera frågor som rör invandringen. De som har försökt med det har märkt hur svårt det är. Då har rasiststämplen delats ut mycket frikostigt. Läs förövrigt bloggen här den 29 december 2013.A-CH
Marteus skriver, att hon kände någon gång vid år 2002 i samband med folkpartiets förslag om språktest lades fram, att nu var det dags att ställa sig på barrikaderna. Språktestet var tänkt som en kontroll på invandrares inlärningsnivå av det svenska språket. Samtidigt kom vindar av islamofobi över sundet från Danmark och främst av allt så började Sverigedemokraterna att växa och det påkallade stor möda från korridorfolket att bekämpa det nya rasistpartiet långt till höger. Det gjorde att debattörer som förde vidare SD:s problematisering av invandringsfrågan attackerades från korridortrumpeterna. A-CH Marteus skriver: ”Åsiktskorridoren hade samma magiska egenskaper som Doctor Whos Tardis: När man är inne i dess värme verkar den oändligt stor, lika stor som Sanningen. Det är först när man med akut samvetsångest tar ett steg ut, som man upptäcker hur smal den är. Och krympande”
Den insikten blev än mer påtaglig, när det inte bara kom rasistmejl till A-CH Marteus utan oroliga vanliga svenskar som börjat förstå, att vi nog inte hade bostäder till de stora strömmarna av asylsökande som kom. De sistnämnda frågade vad de skulle rösta på i valet, eftersom de inte kunde tänka sig att rösta på SD. Ja, man kan undra hur A-CH Marteus´ artikel kommer att bemötas. Tigas ihjäl av alla som är kvar i åsiktskorridåren?. Det är nog inte så många som kan göra samma bekännelse. Det är för smärtsamt. Denna fråga om rasism och antirasism har i Sverige fått religiösa dimensioner. Sedan religionen med lutherdomens synd och nåd kränkt sig ur folksjälen har dualismen rasism/antirasism tagit dess plats. Det är därför det är så svårt att bryta, trots den krassa verklighet som vi kommer att möta.
När en liberal nyligen undrade hur kommunerna skall klara ytterligare 400 000 asylsökande på kort tid, replikerade en MP-politiker, att sådan retorik göder de mörka krafterna. Vare sig de vill det eller inte, så kommer korridorfolket att få möta verkligheten och spotta i nävarna och anpassa sig till en sannare verklighetsbeskrivning. Det är enda vägen att få ner SD:s höga siffror i opinionen. De bör inte ensamma stå för den konkreta problemformuleringen visavi invandingen.
Blogginlägg i Tiden 