Sigfrid Deminger
Sigfrid Deminger är en välkänd profil inom den svenska frikyrkan. Han har varit föreståndare för Betlehemskyrkan i Göteborg. Han har kanske blivit mest känd som rektor för Örebro Missionsskola. Han skriver i sin artikel i DAGEN den 3:e februari: ”Frikyrkan har gett mig ett sammanhang, välkomnat mina insatser, stimulerat,utmanat och berikat. Där har jag mött goda männsikor och fått knyta många vänskapsband. Därför blir sorgen stor när jag märker att den inte bär hela vägen.
Sedan ger han en historisk exposé över firkyrkans historia, kraften som drev dess framväxt och hur den utvecklats och blivit en förtunning av tron och dess uttryck. Deminger tycker det märks i den frikyrkliga gudstjänsten, där vördnad är en bristvara. Inget tycks längre heligt. Bibeln och dess texter får en undanskymd plats och sakramenten vårdas inte.
Reaktionen har naturligtvis inte låtit vänta på sig. Debattredaktören Hasse Boström på DAGEN tyckte att det fanns substans i artikeln men att den andandes lite av ”att gräset är grönare på andra sidan” och att man nog har att vandra den pilgrimsfärd som ges i det sammanhang man kommit in i. Från GF-kyrkan, det nya stora frikyrkliga experimentet, skriver Olle Alkholm, Sodia Camnerin och Lasse Svensson en opitimistisk artikel om att även om inte allt blivit som vi önksat, så får det inte hindra att man söker getalta gudsriket och följa dit Jesus kallar oss. Behoven storlek påkallar det. De skriver att det finns så oändligt många människor som längtar efter mening, relation och möte med den uppståndne.
Jag tycker att trion från GF-kyrkan eldar på i gammal god stil. Är det verkligen så att oändligt många svenskar längtar efter mötet med den uppståndne? Är det så de förmulerar sin existentiella situation. Nej, det är det inte! Men här kommer ett av de stora problemen för frikyrkan fram. Det är att man inifrån sina plattformar sätter ord på vad folk utanför längtar efter. Det skall man inte göra i sin välbonade frikyrklighet. Istället skall man ta reda på det från dem som man apostroferar och höra hur det låter, då de får tala fritt ur hjärtat. Sätta egna ord på sin längtan och vad man vill få ut av livet. Man kan använda Jesusordet, att Guds rike är invärtes i er. Det vill säga att männsikor har redan den anknytningspunkt,som en del i frikyrkan vill inplantera i dem. Då handlar det om att med nyfikenhet lyssna och se hur de uttrycker det som redan finns inom dem (enligt Jesus). Detta kräver helt andra insikter än vad man kan få på interna bibelstudier och bibelskolor eller institut.
Det handlar om en större närhet till vanligt folk och att leva med dem och känna dem sådana som de är. Då kan man så de goda frön, som man anser att man har. Inte i salvelsefull svettig predikan på 20 armlängds avstånd från sin publik. Den tiden är definitivt förbi.
I grunden handlar det om att landa i det mänskliga och ha det som mötesplats. Då undviker man att skapa sina teologiska överbyggnader, som gör att folk känner sig helt främmande för vad som sägs och i övrigt uttryckes från frikyrkliga plattformar.
Jag håller med Deminger om att bibelordet måste få en ny och djupare förankring där det mänskliga kan möte det gudomliga. Då kan det handla om att läsa texterna med nya ögon.
Blogginlägg i Tiden 