Under snart 15 år har en rörelse varit på gång i kyrkan mitt på Södermalm. Varje söndag kl 18 startar Allhegonamässan. I den gamla trädkyrkan bågnar väggarna och det är fullt varje söndag. Oftast får orgelläktaren användas då kyrksalen fylls. Mannen bakom detta fenomen är prästen Olle Carlsson, numera efter flera turer kyrkoherde i Katarina fösamling, där Allhelgonakyrkan ingår.
Olle Carlsson började sitt religiösa liv i pingströrelsen och vid ett tillfälle var den kände missionären Kongo Aron på besök i hemmet och han bad en välsignelsebön över pojken Olle. Inte dåligt!
Men Olles väg gick till svenska kyrkan, där han blev präst. Hans umgänge med alkoholen blev allt fikostigare i någon sorts förblindelse och till slut fick han erkänna sig som alkoholist och genomgå en tuff behandling. Det är nu snart 20 år sedan han kom ur den livskrisen.
Tills för ett år sedan hade Olle Carlsson varit anställd i Allhelgonakyrkan och varit motorn i den starka gemenskap som växt fram där. Sedan han blev kyrkoherde i Katarina har prästerna Erik Holmberg och Hanna Nyberg tagit över och det rullar på som vanligt, både tack vare de nya prästerna och att gemenskapen bär fram sig själv. Olle Carlsson finns i bakgrunden och dyker upp ibland.
Vad ligger bakom fenoment med Allhelgonamässan, som på sistone förts över även till Katarina kyrkas söndagsgudstjänst. Kan det vara något för andra att lära av?
Konceptet är en öppen gemenskap med mycken lekmannamedverkan. Det har Olle sannolikt med sig från frikyrkan. Det finns inget tryck på de som kommar att ansluta sig till något de inte vet vad det är. Men alla är välkomna och särskilt de som är där för första gången. Vill man ta ett steg i trons riktning, så är det individens sak. Det finns en inskit om, att om ett sådant steg skall tas, så är det från det position var och en befinner sig. På den punkten finns det som bekant många variationer. Respekten mot det är stor och också en stark framgångsfaktor. Det finns också ett vakande öga på att inte låsa fast sig i en utmejslad kontext, utan låta nyanslutna hålla den levande mot den öppenhet, som är målet med verksamheten. Förkunnelsen är starkt fokuserad på Gud bottenlösa kärlek.
Det finns aktiviteter i krykan så gott som varje dag. På måndag kan man få deltaga i tyst retreat mellan 9-15. En mässa på 15-20 min hålls varje vardag kl 12. På fredagen håller prästerna i den, men i övrigt lekmän.
Gruppaktiviteter för bibelsamtal, själavårdsgrupper, ikonmålning, diktaftnar, pilgrimsvandringar och välgörenhetskonserter är något av det som pågår. Ett tolvstegsprogram för att komma ur missbruk finns inom kyrkans ram. Varje vardag serveras sopplunch för den som vill till en billig penning.
Ett viktigt insalg i mässan är nattvarden. Det är en högtid när ca 300 personer rör sig som i en folkvandring i tre led fram i tystnad för att ta emot kalken och brödet. Många hittar vägen upp till altarringen för att bedja i stillhet eller tända ett ljus i ljusgloben. Det finns även tillfälle till förbön.
Ett annat inslag är den s.k. delgivningen eller vittnesbördet, som det heter i friksyrkan, där någon berättar om sin väg till Allhelgonakyrkan och varför de fortsatt att gå där. Många starka berättelser har kunnat höras från det inslaget i gudstjänsten och väcker tro och hopp hos andra.
Det är ett fenomen att detta har pågått med fullt hus nästan i 15 år. Att inte fler kyrkor lärt och tagit efter det de finner värdefullt är konstigt, men Olle Carlsson ses inte med bara goda ögon från kollegor runt om i Stockholm.
Den gamla högmässotrallen känns på de flesta håll som det goda mönstret att hålla fast vid. Men skall Svenska kyrkan överleva, så är nya koncept alldeles nödvändiga.
Må Allhelgonakyrkan leva vidare.
Blogginlägg i Tiden 