Fotot har ingen anknytning till aktuellt fall
Efter 3 långa år pågår nu en rättegång mot en barnanestesiläkare på Astrid LIndgrens barnsjukhus. Hon hämtades av 3 poliser mitt i rodnen den 2:e mars 2009 för att tas till häktet. Hon var misstänkt för att ha givit en kraftig överdos tiopental (narkos- och kramplösande medel) till ett för tidigt fött barn.
Bloggförfattaren är själv barnläkare, men har inte på något sett deltagit i vården av flickan. Har aldrig sett henne. Har inte talat med behandlande team och inte läst några journaler.
Flickan föddes 15 veckor för tidigt i graviditetsvecka 25 efter en besvärlig förlossning i juni 2008. Det var nära den absoluta nedre gränsen för ett barn att kunna överleva. Hon var från början svårt medtagen och behövde stora återupplivningsinsatser. En sådan start med syrebrist på en så liten omogen hjärna medför stora risker för allvarlig hjärnskada.
När flickan var ett dygn gammal gjordes ett misstag i behandlingen, då en sjuksköterska förväxlade koksaltflaskor och gav en sort, som hade högre koncentration av natriumklorid än den vanliga, som är precis som ordinär kroppsvätska. Det 2:a dygnet i livet fick flickan stora hjärnblödningar. Obducenten menar att risken med så tidig födelse samt syrebristen vid förlossningen kan i sig vara orsak till hjärnblödningarna. Hur de högre doserna natriumklorid har påverkat går ej att skilja ut.
Med så stora hjärnblödningar kom flickan ej att utvecklas gynnsamt. Relationen mellan föräldrarna och vårdpesonalen fick en starkt negativ slagsida, särskilt efter sjuksköterskans misstag. Hon anmäldes av mamman till Häslo-och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) och fick en varning. Läkarna var beredda att redan då avsluta behandlingen, men föräldrarna hoppades fortfarande.
De negativa laddningarna eskalerade och föräldrarna kände sig nochalerade och tyckte inte de fick de besked de ville ha och svar på sina frågor.
Föräldrarna tyckte att flickan blev klart sämre de senaste veckorna i livet. Hennes minskande hjärnsubstans kunde inte hålla vitala funktioner i gång. Så kom från vården det gemensamma budskapet att upphöra med behandlingen den 20 september 2008 och ta flickan ut respiratorn och föräldrarna var med på det beslutet. De fick ett iordningställt rum att vara ensamma med flickan i. Läkaren och en undersköteska var inne och tittade till barnet av och till. Flickan fick ett dropp med morfin på 20 mikrogram/ml och kilo kroppsvikt efter att respiratorn avstängts. Det fanns extra morfin att ge vid behov. Dessutom bereddes två sprutor me tiopental spädda till 25 mg per milliliter i två sprutor à 10 ml vardera att ha till hands om flickan skulle få kramper. Det fanns även ångestdämpande diazepam att ta till.
Att tas ur respiratorn blev en påfrestning för flickan, som då måste försörja sig med luft själv, vilket hon aldrig gjort tidigare. Det kunde ge andnöd, smärtor och ångest samt kramper. Föräldrarna bad upprepade gånger att läkaren skulle ge flickan mer läkemedel utöver morfindroppet, eftersom de tyckte att barnet kippade efter andning. Läkaren ansåg dock inte att det behövdes. Hon fluschade kanylen till infarten, som låg i ett blodkärl med koksalt, så att den inte skulle täppa ingen.
Efter drygt 5 timmar dör flickan i föräldrars och släktingars närvaro. Det var periodvis över 10 personer i rummet.
Sexton dagar efter flickans död den 6:e oktober lämnar föräldrarna in en polisanmälan mot vården och vill få henne obducerad. Det ville veta vad som hänt. Särskilt fanns oro för de sista veckorna i flickans liv och vad hade sjuksköterskans felbehandling betytt. När obducenten svarade att det gick inte att särskilja lades åtalet ner. När sedan analysresultaten kom avseende läkemedlen med skyhöga koncentrationer av tiopental tog åklagaren Peter Cleason åter upp ärendet.
Det är ingen avancerad slutsats att säga att det var den kraftigt laddade spännigen mellan vården och föräldrarna, som starkt måste ha bidragit till att en polisanmälan gjordes. När samarbetet är som oftast optimalt finns ett förtroende och avspänd dialog mellan vårdpersonal och föräldrar, med tolerans för de vanliga små felsteg, som kan göras.
Men med den förhöjd koncentrationen av tiopental i flickans blod var en gräns överskriden.
Provet togs 24 dagar efter barnets död.
Kring detta läkemedel och den förhöjda koncentrationen har det sedan gjorts flera expertutlåtande. Hur bryts läkemedel ner i kroppen på ett för tidigt fött barn? Efter 24 dagar har det skett en dunstning av kroppsvätskor, som ökar koncentrationen av de läkemedel som givits. Blodet togs i lårmuskeln och efter den rena kroppsvätskans dunsting finns blodkroppar och läkemedel kvar. Flickan hade flera gånger fått tiopenttal tidigare. Fanns det kvar utan att det hade brutits ner?
Läkaren har hela tiden hävdat, att hon inte givit något tiopental. Att ge det rent praktiskt är enkelt. Det handlar om att lyfta på en liten plopp fästa sprutan i plopphålet och trycka till. Detta kan vem som helst göra.
Med alla dessa osäkra rent medicinska och läkemedelsmetabola svårbesvarade frågor borde aldrig detta fall drivits fram av åklagare till en rättegång. Jag ställer det utom allt rimligt tvivel att det inte går att få klarhet i alla de till fallet hörande komplicerade spörsmålen i en rättegång. Det borde skett en utredning inom vården och det hela bearbetats inom sjukvårdens interna etiska råd och Statens medicinsk etiska råd (SMER).
Det är pinsamt att höra hur kommunikationen fallerar i rätten på grund av att åklagare och advokater inte förstår den medicinska terminologin och måste fråga om, utan att ändå riktigt fatta. När en sjuksköterska vittnar under ed att hon vid ett tidigare tillfälle iordningsställt en tiopentalspruta för narkos vid datortomografi, ville advokaten Altin, som för föräldranras talan, föringa värdet av det vittnet. Men, hur kan advokaten göra det? Vet han mer om läkemedlesmetabolism än den medicinska expertisen? Och är det Altins uppdrag att få läkaren fälld? Skall han inte bara vara föräldrarnas röst?
Hela fallet är djupt tragist och många har mått dåligt. Det gäller föräldrar, det arbetande vårdteamet och den åtalade läkaren , som inte fått arbeta i sitt yrke på tre år. Allt detta hade kunnat klarats upp mycket fortare.
Blogginlägg i Tiden 
