Det olösta Palmemordet och trycket på utredarna

Olof Palme

Första dygnet

Det är i år 30 år sedan Olof Palme mördades på Sveavägen i Stockholm efter att ha varit på  biografen Grand och sett filmen Bröderna Mozart tillsammans med sin fru Lisbet. I korsningen Tunnelgatan-Sveavägen dök det upp en man som sköt Palme bakifrån i ryggen. Resten är välkänt för hela svenska folket. Redan första dygnet gick väldigt mycket fel. Jag kan rekommendera läsning av bröderna Kari och Pertti Poutiainens bok Innuti labyrinten. Den kom ut 1994 och visade i detalj vad som hände första dygnet efter mordet och vilka som agerade och vilka som gjorde något annat än vad de skulle göra under mordnatten. Det är en viktig men skrämmane läsning.

Hans Homlér in på scenen

Sedan tog polismästaren och förre säpochefen Hans Holmér över i stället för vad som vore det riktiga nämligen en åklagare och drev in utredningen på flera blindspår. Holmér började med kurderna för att via 33-åringen sluta med Christer Pettersson (ChP) en vinglig psykiskt instabil alkoholist, som man ledde fram till åtal, efter att utredningen ha glidit i tidsuppgifter i strid med vad de 5-6 personer angivit som såg ChP vid biograften Grand vid 23:30-tiden, dvs samtidigt eller strax efter mordet. Redan där fanns ett alibi för ChP. Mordet skedde 23:21. När mördaren spinger in  mot trappan från Tunnelgatan upp till Brunkebergsåsen möter han vittnet Lars Jeppson. Han bor i samma ort som ChP nämligen Rotebro och känner ChP väl. I vittnesförhör säger Jeppson med bestämdhet att det var inte ChP, som kom springande.

Sedan känner vi det stora chabblet då Christer Petersson i en grupp av poliser skulle i en vittneskonfrontation beskådas av Lisbet Palme, som fått veta att den misstänkte rörde sig om en alkoholist. Hennes replik blev riksbekant: ”ja, man ser direkt vilken som är alkoholist!” Därmed var styrkan i den vittneskonfrontationen nollstäld. Bara sammasättningen av poliser tillsammans med ChP gjorde ju saken lätt för fru Palme. En grupp studenter i USA fick samma förinformation som Lisbet Palme innan de såg konfrontationsfilmen och en överväldigande majoritet gissade rätt!

Erfarna sökande journalister

Det är inte så underligt att det uppstått privata spanare eller rättare sagt kompetenta journalister och andra kunniga personer, som sökt få fram fakta och komma sanningen närmare.
Det är vid sidan av bröderna Poutiainen två journalister, som gjort en stor insats långt upp i seniet, nämligen Olle Allsén och Sven Anér. Tyvärr har termen ‘privatspanare’ blivt ett nedlåtande epitet i så måtto, att de inte skulle vara tillräknerliga. Så är det naturligtvis inte alls. När utredningen och de kommissioner som tillsatts, för att på ett oberoende sätt gå igenom utredningsmaterialet inte kommit framåt talar det starkt för att det behövs personer, som inte deltager i någon offentlig mörkläggning och söker fakta och lägger pussel utan hänsyn till ”nationens bästa”.

 Det var Olle Allsén, som fick upp spåret på den s.k. ‘dekorimamannen’. Två finskor gick Sveavägen hemåt från en biograffilm den 28/2 1986 några minuter före mordet. Ingen av dem hade en klocka med sig och behövde få ett hum om tiden, då de var på väg mot pendeltåget. De såg en man stående vid Dekomrima-affären och tänkte fråga honom om tiden. Plötsligt kände de igen honom från ett Gym i Upplands-Väsby dit damerna brukade gå. De visste att mannen talade finska och vad han hette och skulle just fråga honom, då de såg att han talade i en walkie-talkie på finska. Han hade en pisol i andra handen vinklad in under rocken. De finska kvinnorna hörde konversationen: ”Nu kommer de!” dekorimamannen svarar: ”Men jag är igenkänd”. Svaret blev: ”Skit i det och gör vad du skall göra”!  Det finns 35 vittnen, som oberoende av varandra rapporterat att de såg män tala i walkie-talkie runt Sveavägen under mordkvällen! De uppgifterna har spaningsledningen inte satt något större värde på. En man som blev ett viktigt vittne satt i en bil på andra sidan av Sveavägen såg mannen i Dekorimainfasningen.

De finska kvinnorna drog vidare och hörde skottet, men fortsatte att gå. När de dagen efter hörde att det var Olof Palme, som skjutits beslöt de, att inte tala om det de sett med någon. Denna historia fick Olle Allsén ca 5 år efter mordet på Ålandsbåten från en av de två finskorna. En telefonsamtal mellan Olle Alsén och spaningsledaren Hans Ölvebro om dekorimamannen  hölls den 13 juni 1993 och publicerades offentligt i sin helhet första gången på Sven Anér blogg 2013. Ölvebros irriterade attityd i det samtalet ger kalla kårar längs ryggen. Läs gärna det samtalet.

I polisutredningen har dekorimamannen behandlats summariskt. Han var medlem av en tuff gruppering av östermalmspolisen kallad basebollsligan. Den byggdes upp av ingen mindre än Hans Holmér. Ett förhör genomfördes med Dekorimamannen då frun angav att han var hemma under mordkvällen och därmed kunde han avföras!! Närståendeuppgifter brukar inte duga som alibi annars. Sedan finns det enligt flera källor 16 hemligstämplade förhör, sidor som fattades, när Anér begärde ut handlingar. En fotokonftontation med en av finskorna har genomförts utan att något foto på dekorinamannen fanns med!

Privatspaning av Olle Allsén och Sven Anér

Olle Alsén fick tag i ett passfoto på nätet av dekorimamannen och åkte till Gymet i Upplands-Väsby och fick honom bekräftad som igenkänd och även hans namn bekräftat.
 Genom att nysta vidare i Dekorimamannens förehavande har journalisten Sven Anér skrivit en bok  och namngivit Dekorimamannen på bokens titel. Han har slutat som polis och blivit rådman och politiker för moderaterna. Han sitter sin  2:a period i Riksdagen. Genom att namnge dekorimamannen har Sven Anér försökt med många påryckningar få en grundlig utredning till stånd, eller själv bli åtalad för ärekränkning. Anér har t.o.m polisanmält sig själv i Uppsala, där han bor, då inget händer. Anér har skickat sin bok till alla partiledare och alla moderata riksdagsmän. Ingen reaktion!
 I sin senaste bok De Sammansvurna, som kom i juni i år, visar Anér vilket samfällt motstånd han mött, då han försökt få fram fler dokument och ansträngt sig för att få riksåklagaren och partipolitiker att reagera. Då preskriptionstiden för mord hävdes nyligen till obegränsad tid blir svaret från undredarna, att inga handlingar lämnas ut då de är sekretessbelagda på grund av pågående utredning, som alltså aldrig kommer att upphöra.

Anders Allai

Anders Allai är en före detta stridspilot i försvaret och därtill dykare. Han var med i dykargruppen som hittade DC3:an 2003 som sköts ner av ryssarna 1952. Senare framkom att DC:3an på uppdrag av Nato och USA ägnat sig åt signalspaning mot Sovjet.  Det var spionen Stig Wennerström, som avslöjade för ryssarna hela historien och därav nedskjutningen.
  Anders Allai har givit ut två romaner av en planerad trilogi. Den första heter Spionen på FRA, som handlar om Sveriges dolda förflutna och hemliga storpolitiska spel. Den andra heter Landsförrädaren och är en roman på temat palmemordet och sätter in det i ett storpolitikst spel där NATO-delen av CIA, engelska motsvarigheten MI6 och svenska militära underrättelse- och säkerhetstjänsten MUST, hemliga beredskaps- och aktionsgruppen Arla grynig och basebolligans poliser var indragna i det nätverk, som ledde till mordet på Palme. Inför hans planerade resa till Gorbatjov våren 1986 var säkerhetstjänsterna rädda att Palme skulle hamna i händerna på ryssarna i det kalla krig, som fortfarande pågick och han måste likvideras. Det finns tillgängliga uppgifter på nätet och i polisens arkiv som säger att beslutet fattades av fyra högt uppsatta svenska ämbetsmän inom FRA, militär och säkerhetstjänsten.
 Allai skriver på sin 3:e bok, som skall knyta ihop det stora maktspelet och ge en klarare bild av mordet på Palme än vad vi hittills fått av svenska utredningar och kommisioner.

Det kan vara så att sanningen om palmemordet är för tung för svenska folket att bära. Det är lugnast om det får förbli ouppklarat. När polisprofessorn Leif GW Persson nyligen i TV avfärdade Christer Pettersson som mördare i saftiga ordformuleringar och pekade på en sammansvärgning där en liten grupp inom svenk polis, militär och säkerhetspersoner var medaktörer kallades polisprofesorn upp till rikspolischefen Bengt Svensson för samtal. Därefter har Leif GW Persson inte uttalat sig.
Att locket ligger på visar Sven Anérs bok De Sammansvurna. Palmeutredarna levar under att alltmer tilltagande tryck från ett växande informationsflöde från spanare utanför den grupp som håller en resterande utredning på sparlåga. Till slut blir tystnaden talande.