Efter det stora kungaåret 2010 med prinsessbröllopet den 19 juni och stor fest, öppen och tillgänglig för en stor TV-publik, har vi fått ett mörkare år med skandalskriverier. Den kom särskilt efter boken Den motvillige monarken utgiven i november 2010 och skriven av journalisten Thomas Sjöberg, Deanne Rausher och Tove Meyer. Där plockar man fram händelser decennier tillbaka i tiden, då kungen av sina vänner tagits med på fester, där nakna sällskapsdamer och strippor uppträtt. Kungen skall också ha festat på svartklubbar och skall ha agerat riskabelt. Hur rimmar detta rotande i gammalt festande med landet Sverige, där den sexuella frigörelsevågen nått sina högsta höjder. Vi har kommit i mål med befrielse av hbt-kollektivet som får gifta sig i Svenska kyrkan och att få barn är allas rättighet oavsett läggning och konstellation av föräldrar. I fasta förbindelser bejakas snedsteg, som lite extra livsluft. Vi är det mest sekulariserade landet i världen och medan barndopet i kyrkan håller en hyfsad nivå, givetvis utanför alla gudstjänsttider, så har konfirmerandet av detta dop gått ner tilll ca 30%.
Man kan tycka att landet har befriat sig från lutherdomen och innevånarna kan leva ut sina liv efter egna normer. Lutherdomen lever dock kvar som arketypiska rester i folksjälen. Det finns fortfarnde en strävan efter att ha kvar syndabegreppet. En synd som står högt på listan i det moderna Sverige, är att inte på något sätt kunna bli belastad med att vara rasist. Detta har i media i stället för trycksvärta blivit en grå medieskugga över all text som återger negativa problematiserande nyheter rörande invandrares ibland knökliga väg in i vårt samhälle. Denna tystnad har banat vägen för ett nytt rasitiskt parti nämligen Sverigedemokraterna. Man skall heller inte yttra sig i problematiserande termer kring förlsag, som ytterligare gynnar HBT-kollektivet, ty då beläggs man med homofobistämpel och det är en svår synd.
Alltnog har de flesta gamla bastioner fallit. Den finns dock en bastion kvar som står fast vid lutherdomen, såsom lagen förskriver den att vara, och är den starkaste symbolen för familjen med mamma, pappa barn i livslång gemenskap, nämligen kungafamiljen. Detta gör den till en störande symbol för landet.
Det är givet att kanonerna skall riktas mot den institution som kungadömet utgör. Efter HBT-kampens erövringar är kungafamiljen ett logiskt mål. Det är alltså inget konstigt att gamla fester, som kungen deltagit i för länge sedan och som enligt det gamla syndabegreppet var fel, nu plockas fram som kanonkulor för att befria landet från kungadömet med sin förankring i kristendomen och det gamla familjebegreppet. Attacken har varit framgångsrik och förtroendet för kungen dalar i opinionsundersökningar.
Det är ju inte så att någon skulle nedvärdera någon idag som går på nattklubb med striptease och kalla honom för en storsyndare. Thomas Sjöberg skulle inte bli beskylld för det om han gjorde det, men han använder den gamla syndakatalogen och vill få kungen fälld, sannolikt för andra nu högre stående syften.
Har kungen gjort fel, så ligger det i linje med vad som den svenska frigörelseatmosfären bejakade på tiden det begav sig. Det är en stor dubbelmoral, som driver drevet mot kungahuset. Men syftet är klart. Kungahuset skall bort. De obekräftade antydningar som göres, att i de ställen kungen varit på skulle det finnas kopplingar till personer i den kriminella världen är inte alls belagda. De förstärker dock på ett effektivt sätt svartmålningen.
Blogginlägg i Tiden 