I ett långt gånget sekulariserat land som Sverige har litteraturprofessorn Göran Hägg skrivit en bok om Gud i Sverige. Man skulle tro att det handlar om något i stil med en vänstersving från humanisterna med budskapet att tron på Gud är förlegad och inget för moderna människor att ägna sig åt. Så är det dock icke. Göran Hägg uttalar sig ofta tvärsäkert. Angående jordens uppvärmning har han sagt, att det tror han inte på, för han har inte sett någon höjning av vattennivån i Stockholmstrakten. Då glömmer han att det finns någon inom fysiken som heter displacement. Det betyder att det största delen av isarna i antartktis ligger under vattenytan och har redan påverkat vattennivån. En smältning märks därför inte hemma vid Häggs sommarbrygga. I religionsfrågor visar han dock mer kunnande.
–
Recensenterna har varit tama och korta i sina texter. På DN skrev Maria Schottenius mest om Häggs enorma bildning och att han friskt bjuder oss på sina personliga reflektioner, vilka kan överraska under läsandets gång. På DN skrev Svante Nordin och tog upp biskop Helander-affären, som handlade om anonyma brev, som cirkulerade inför hans tillsättning som biskop. Annars ingen djupare analys. Dagen hade en hemma-hos intervju före och recension efter utgivningen. Sammantaget en bredare genomgång. I Expressen skrev Dilsa Demirbag-Sten att Hägg skriver hurtigt, men att hans personliga kommentarer blir onödiga i långa loppet och ibland babbliga. I SR:s program Människor och tro blev Göran Hägg intervjuad om varför han skrev boken, men dess innehåll gicks i stort sett förbi.
–
Från medeltiden fram till 1900-talet så blir det i Häggs tjocka bok en kronologisk katalog av viktiga händelser, som Sveriges kristnande, katolicismens seger över asatron, heliga Birgittas uppenbarelser och sedan reformationens tumultartade införande av Lutherdomen genomförd av den inte särskilt religiöst intresserade kung Gustav Vasa. Papister dödades offentligt och blodet flöt ut med rännilarna. Det katolska ceremonielet skulle avskaffas och vakthållningen vara stark mot alla tecken på dess återinförande.
–
Man kan undra hur folket ute i stugorna tog dessa nymodigheter. Det är intressant, men det handlar inte Häggs bok om. Den är dock den boken man vill läsa, hur det religiösa livet hos gemene man utformades och förändrades med de yttre omtolkningarna. Var häxprocesserna på 1700-talet ett psykologiskt utlopp för den förvirring som uppstod när de teologiska omsvängningarna stuvade om alltför mycket och pressade sig in i det privata religiösa livet? Det måste ha varit väldigt förvirrande. Hägg plockar fram ur historien ett flertal udda sekter, som inte haft så stor betydelse, men låtit tala om sig en hel del. Det är intressant att ta del av.
–
Nu kan man inte begära att Göran Hägg skall skriva om de religionspsykologiska perspektiven under teologisk omdaning. Ändå ter han sig inte som en oinitierad utifrån tittande. Han har förvånansvärt bra närkontakt med religiöst liv och tänkande. Särskilt när han kommer in på 1900-talet, där hans egen erfarenhet finns med. Han har förkärlek för den äkta tron som inte svävar på målet utan håller sig till urkunderna och ger de troende näring och något att leva för i vardagen. Han är ordentligt hemmastadd i den religiösa sångskatten och kan många av kyrkans psalmer och har skarpt formulerade synpunkter på nya psalmboken.
–
Göran Häggs vidräkning med det kungliga salighetsverket, Svenska kyrkan och dess teologiska urvattning under 1900-talet har han inget till övers för. Särskilt hur det gestaltat sig i f.d. ärkebiskop KG Hammars tvivlande på de kristna fundamenten i alla dess avseenden och där han behållit ett rudiment och gjort sig till en meditativ länk och traditionsbärare utan några förpliktelser. Hägg menar också, att detta var socialdemokratins mål med att behålla statskyrkan så länge, nämligen att göra den ”lagom religiös” som skydd mot frikyrkan samt en ceremonimästare för folket. I jämförelse blir Häggs beundran för Lewi Pethrus ledarskap för pingströrelsen en enorm kontrast, där ingen blir Pethrus like som ledare under hela 1900-talet trots de stora striderna med A.P. Franklin och Sven Lidman. En personkaraktäristik där författaren frejdigt tar ut svängarna.
–
I slutet av boken ger Göran Hägg sin tvärsäkra tolkning av Knutbyförsamlingen och mordet 2004. Här visar han att han aldrig levt i en väckelsekristen miljö. Han fördömer mycket av det som sagts och skrivits och vet bäst själv.
–
Till skillnad från Dilsa Demirbag-Sten i Expressen, så tycker jag Häggs inbladning av sina egna känslor och reaktioner ger must och styrka åt redogörelsen och överbryggar i viss mån bristen på det djupare folkliga perspektivet, som kräver ett helt annat slag av källmaterial. Allmänt kan man säga att det är lite typiskt för Sverige, att det är en agnostiker (sökande ateist) som skriver boken om Gud i Sverige och att recensenterna i de stora drakarna har så lite att komma med.
Blogginlägg i Tiden 