Lars Norén och Ingmar Bergman är två av de mest framstående teaterregissörer vi haft och fortfarande har i Lars Norén. Bergman var även lika framstående som filmregissör och därför mycket mer känd internationellt. Lars Norén har publicerat två tjocka dagböcker från början av 2000-talet och 10 år framåt. Ingmar Bergman har fått sitt liv med sina kvinnor granskat av landets främste snuskletarförfattare Thomas Sjöberg. Sjöbergs bok blev något tack vare kopplingen till Bergmans moder Karins dagbok.
Teatern och filmen är konstarter där de aktiva deltagarna kommer varandra mycket nära och det gör att det starka sensuella inslaget blir ett kraftfält, där det uppstår laddningar, attraktioner och relationer. Det är intressant att se hur olika de två regissörerna hanterar dessa händelser. Båda hamnar i förälskelser i sina skådespelare.
Norén tar upp det i sina dagböcker. Det handlar t.ex om en mycket yngre norsk skådespelare med starkt uttryck på scenen och med bedårande skönhet. Han blir drabbad av förälskelse som bara finns där, men bär det inom sig och har en egen inre dialog och värper på ägget rätt länge innan han i ett telefonsamtal säger att han älskar henne. Hon har en mycket gott äktenskap till en teaterregissör och vill inget annat än leva kvar i det. Norén blir lite som en tonåring, som skäms för vad han sagt, men kunde inte låta bli och kärleksförklaringen upprepas, Mest njuter han av ruset i ensamhet och stegvis kom känslorna att klingas av. Vid nästa förälskelse redogör båda för sin skuld gentemot den aktuella partnern och kan inte ta steget att ens börja på allvar. Han går igenom sina uppbrott från sina kvinnor ända ner i det bottenlös schaktet och genom det inre söndersplittrande kaoset.
Detta sker samtidigt som Norén genomgår en ömsint långdragen skilsmässoprocess med ett varsamt och ömsesidigt stöttande. Han vill i första vändan, som den enstöring han är, få bo ensam som särbo. Hela processen svänger fram och tillbaka med återkommande omfamningar och de ringer och håller kontinuerlig kontakt. De hade försökt på flera sätt att få ett gemensamt barn men det gick inte. Det tärde på relationen. Det blev slitsamt och bidrog till slutet på den relationen. Norén har tät kontakt med sina två vuxna döttrar från tidigare förhållanden med olika mödrar. Han hjälper dem ekonomiskt och, när det krisar för dem. Ringer ofta och träffas ofta på ett fik på stan. Där skiljer sig Norén från Bergman, som inte har någon kontakt med barnen alls.
Nästkommande förhållande i Noréns första dagbok blir en stor passion där samlivet blomstrar och han redogör tämligen detaljrikt det intima livet. Som läsare undrar man hur kvinnan i fråga hanterar vetskapen om att det blir en dagboken av alltihop. Det uppstod längtan efter barn. Den här gången var det inte svårt att få kvinnan gravid. På grund av att relationen svängde i vågor blev det två aborter innan det tredje gången blev ett fullgånget barn.
Ingmar Bergmans förälskelser har ett helt annan förlopp. Han drabbas av oemotståndliga attraktioner, där han nästan på dagen lämnade fru och barn och kastade sig in i ett nytt passionerat förhållande. Han kunde dyka upp hemma hos frun Ellen född Hollender, då med fyra barn, varav ett tvillingpar och meddela, att han var på väg till Paris med en ny kvinna. Inga långdragna processer alls. Han tog inte ens av sig överrocken innan han gav sig iväg. Ville väl inte konfronteras. När han stängde dörren, frågade ett av barnen vem han var som kom på besök.
Han spelade in filmen Persona på Gotland med Liv Ullman och Bibi Andersson varvid en passion uppstod mellan Liv Ullman och Ingmar Bergman som vid nästa besök hemma hos frun och världspianisten Käbi Laretei i Djursholmsvillan, meddelade att en förälskelse var på gång men att frun kunde ta det lugnt till att börja med. Liv Ullman var dock redan gravid. Bibi Andersson var en av hans första relationer.
Flera gånger fick Bergman dras inför tingsrätten och bekräfta sitt förhållande med den nya kvinnan i sällskap med den bedragne och svikne maken. Det blev till slut 9 barn med 6 kvinnor. Han överger alla sina barn och har ingen kontakt med dem. När Bergman som gammal man på Fårö ser tillbaka på sitt liv, säger att han var besatt av en sexualitet som tvingade honom till ständiga otroheter och tvångshandlingar, ständigt plågad av begär, rädsla, ångest och dåligt samvete. Han kände sig ensam och rasande berättar han ur LaternaMagica. Hans ursprung som prästsonen från Östermalm, som gjorde uppror mot Gud och den snäva sexualmoralen, kan vara en del av förklaringen.. Det finns nämligen en skärningspunkt mellan religion, eller mer precist, religiösa kontexter och sexualitet, vilket kan vara en förklaring till Bergmans vildsint frisläppta begär. Här finns en hel del att spinna vidare på.
De två regissörernas personligheter speglas också i deras val av teman. Norén går ett steg djupare i sina utforskningar av människorna i sina pjäser. I relationsdramer går han förbi den ytliga snabba erotiken och ger i mångas ögon en mörk bild av mänskliga förhållanden med starka underströmmar. Han ville t.ex. utforska nazismen och gjorde teater med grova brottslingar inne på fängelser och spelade även utanför fängelset. Norén bliv därför indragen i polismorden i Malexander, där hans skådespelare agerade med till mord och det blev en tung period för Norén. I relationen till skådespelarna har Bergman starkare humörsvängningar och kraftigare utbrott än Norén. Den sistnämnde är mer ömsint och tänker en stund innan han agerar.
Ingmar Bergman brottas som prästson med Gud i sina filmer, vilket inte Norén gör, då han har en annan barndom. Bergman skrev redan som utbytesstudent i Tyskland samma år han tog studenten i ett brev hem till sin mor Karin och meddelar, att han nu lämnar tron. I de filmer som tar upp detta tema som t.ex. Det sjunde inseglet driver han den kampen djupt in i själen. I övrigt är hans relationsdramer ofta färgade av hans egna upplevelser och de berör, men går inte lika djupt ner i det undermedvetna som för Norén. Lars Norén ter sig mer som en reflekterande och analyserande person. Han har mer kontroll över sina impulser och skenar inte iväg in i de förälskelser han drabbas av. Ingmar Bergman följer sina impulser utan förbehåll och utan tanke på konsekvenserna och hamnar i mycket svåra livssituationer. En sak har de gemensamt. De gillar inte sociala tillställningar. Då mår de dåligt båda två.
Blogginlägg i Tiden 