Evin Rubars dokumentär Slaget om islam visar att de officiella representanterna för islam i Sverige som Abdirisak Waberi, ordförande för Islamiska förbundet och Ahmed Al-Mofty ledare för Islamiska informationsföreningen och Hikmainstitutet ( hikma = vidom) står för inte bara den islamska tron, utan även den islamska livsstilen. Den senare inkluderar islamistisk prägel av familjeliv, familjerätt, socialt liv, politiskt tänkande och en stat byggd på sharialagar, som ett önskvärt mål. Detta anser Per Gudmunson ledarskribent svd är värt att debattera (svd 13/12).
Det har länge funnits ett förhållningssätt i media och bland politiker att inte debattera det avvikande hos våra invandrare, som går på tvärs mot svensk livsstil i akt och mening att inte provocera utan understödja integrationen. Tyvärr är det den hållningen, som spelat sverigedemokraterna i händerna. De sätter nu ord på det som det varit tyst om och det ger anslag i väljarkåren. För att förstå islam räcker det inte att läsa Islamska informationsföreningens skrifter eller gå en kurs på Hikmainstitutet. Det är nödvändigt att gå tillbaka till historien då Muhammed levde och islam bildades.
Kristendomen utvecklades från lärjungakretsen kring Jesus, via de Paulusstödda fria församlingarna runt medelhavet till en organisation teologiskt grundlagd som monoteistisk religion kompletterad med treenighetsläran av kyrkofäder under 200-300-talet. Många kyrkor uppfördes med präster och biskopar och kristendomen blev under Konstantin den store år 313 erkänd som likaberättigad med andra religioner, för att inte långt efter bli upphöjd till statsreligion. Judendomen levde som monoteistisk religion vidare i förskingringen (diaspora-judarna). Även under östromerska Bysantinska riket med säte i Konstantinopel, efter västroms fall i slutet av 400-talet, överlevde kristendom och judendom vidare i taktiska anpassningar till rådande omgivningar. Under Bysantinska rikets senare försvagning bildades fria kristna kungariken, som dock erkände kejsaren i Konstantinopel.
På den arabiska södra halvön fanns på 600-talet då Muhammed levde ett kristet kungavälde. På norra arabiska halvön utbredde sig en kristen mer ursprunglig rörelse bland beduinerna, som levde ett rövar- och nomadliv mot en animerad omgivning sedan många år. När Mohammed började verka i Mecka, där han var född, tillhörande den inflytelserika hashimitiska klanen, fanns de två stora monoteistiska religionerna representerade på den arabiska halvön. Araberna mobbades eftersom de inte hade någon egen religion. Mohammed beskrivs som ängslig och skygg, Han blev tidigt föräldralös och växte upp hos en rik 15 år äldre änka, som han senare gifte sig med och fick många barn. Han var tidigt anfäktad av grubblerier, influerades av monoteistiska tankar och började höra röster som uppmanade honom att predika Guds ord. Mohammeds idéer fick inte fäste i Mecka varför han drog ut från staden och bosatte sig i Medina. Där växte hans anhängare och blev många, så att han senare kunde återvända och erövra Mecka. Under 23 år mellan åren 610-633 fick Mohammed sina gudomliga texter förmedlade via ängeln Gabriel från Gud, texter som idag utgöres av Koranen.
Under trycket av att araberna inte hade någon enhetlig religion vänder sig Mohammed alltså inte till arabiska traditioner, tankar, liv och seder, utan han fångas av de två monoteistiska religionerna som han möter på den arabiska halvön. Han uppfattar sig själv som sänd av samme Gud som talat till Abraham, Lot, Josef, Moses, David, Salomo, Jonas och Job samt Jesus. Judendomen och kristendomen har dock förvanskat guds ord och det som Mohammed kommer med är den slutliga enda riktiga versionen. Mohammed härleder sin kallelse till profet från en uppenbarelse av ängeln Gabriel i en grotta i berget Hira utanför Mecka. Han länkar sig till Abraham som avkomlingar av bihustrun Hagar. Frågan är om denna ursprungliga väg för islam via två icke-arabiska religioner, med traditioner och rötter från helt andra kontexter utanför den arabiska traditionen, utgör ett problem. Det är närmast en fråga för religionspsykologin.
Det krävs naturligtvis några viktiga nya inslag för Mohammed, om han skall uppfylla kravet på slutversion. Vad Mohammed gör, är att han kraftigt förstärker kravet på monoteism med uttrycket: ”Allah är en och Mohammed är hans profet”. Därmed markerar han sig mot kristendomen, som gör Jesus till Gud. Jesu födelse omöjliggöres i 6:e suran v. 101 där det står: ”Huru skulle väl himlarnas och jordens skapare kunna hava barn, då han ej har någon maka? ” Alla kristna kommer att straffas i helvetes eld på grund av att de gör Kristus till Gud. ” Otrogna äro de som säga: Gud är förvisso Kristus Marias son. Om någon sätter någon vid Guds sida, förmenar Gud honom förvisso paradiset och hans hemvist varder elden; ja de orättfärdiga skola ej få några hjälpare”. I den 9:e suran förstärks detta i v. 3: ”Gud uppsäger förbindelsen med månggudadyrkarne, och hans apostel likaså”. I den 5:e versen uppmanas de rättrogna att döda månggudadyrkarna varhelst de stöter på dem.
Härmed bakar Mohammed in en oundviklig konflikt med hela kristendomen. Det är förvisso ett kraftfullt sätt att markera en ny förstärkt monoteistisk religion, men det exkluderar också hela kristenheten. Psykologiskt blir ju detta smakfullt för dem han predikar till. Araben kan resa sig med förstärkt självförtroende ur sin religionslöshet och ha något nytt att komma med. Islamister har in i våra dagar behållit denna exklusiva syn på islam och även dess betydelse för familjeliv, social samvaro, politik och juridik.
I kristendomen delges människan Guds ovillkorliga kärlek (Agape). Jesus talar om att den som tror på honom av hans innersta skall levande vatten flyta fram. Det signalerar ett frisättande av inneboende resurser. Under historiens gång, sedan kristendomen bakades in i maktsfärerna och blev statsreligion, har den alls inte alltid bjudit på Agpe och manat till självförverkligande utan även krig och dödande. Men den började i Agape. Islam har maktstrukturer, exkluderandet och exklusiviteten i sin tillblvelse, som sin skapelsekraft.
I islam är Gud skaparen och ägaren av alltet. Människan kan nå det levande vattnet i paradisets vattenbäckar och inte inifrån sina egna liv, om hon uppfyller koranens krav och följer reglerna för en rättrogen. Gud är inte bara skapelsens ägare utan också de rättrognas ägare, vilket uttryckes i 9:e suran v. 112: ”Gud har köpt liv och ägodelar av de rättrogna på det villkor, att paradiset skall tillfalla dem och de skola strida för Guds sak och döda och dödas. Ja, detta är den högsta lycksaligheten”. De rättrogna som tro och göra goda gärningar, skall förvisso få lön enligt 18:e suran v. 30: ”Dessa vänta Edens lustgårdar genomflutna av bäckar, där de skola smyckas med armband av guld och kläda sig i gröna kläder av siden och brokad, vilande på troner. Vilken härlig belöning och vilken ljuvlig bädd!” Vi kan höra i nutid att självmordsbombare tar sats i verser likande dessa.
Islams styrka visade sig under de fyra närmast följande ledarna (kaliferna) efter Mohammed. På bara 30 år gjordes stora erövringar inkluderande persiska riket i Irak och Iran samt de bysantinska provinserna i Syrien, Egypten, Palestina och Nordafrika. Det islamska riket var större än Alexander den stores och blev bestående under lång tid.
Islams rötter är alltså inte arabiska utan bygger helt och hållet på judendom och kristendom, men med nödvändiga tydliga omskrivningar, för att ge en stark egen identitet. Koranen anses vara nedsänd som en text från Gud via ängel Gabriel som en korrektion av Torah och evangelierna. Därmed har islam det slutliga överlägsna budskapet anpassat för alla människor och alla tider, för att citera Ahmed AL-Mofty, ordförande i den svenska islamiska informationsföreningen och ledare av Hikmainstitutet.
Blogginlägg i Tiden 