Historikern Gunnar Hägg menade i en intervju i början av april i Svenska Dagbladet, att pedofilin i Katolska kyrkan inte kan kopplas till celibatlöftet och bristen på mänsklig närhet. Han går därmed emot religionspsykologen Anton Geels, som ser ett samband mellan den kristna dualistiska människosynen, där människan delas in i kropp och själ och där kroppen är underordnad och nedvärderad i förhållande till själen. Ur denna livssyn, menar Geels, har celibatet vuxit fram och prästerna mår dåligt av det. Gunnar Hägg har skrivit böcker om katolicismen, sägs det i intervjun i Svd. Han har skrivit om det mesta i historien. Hägg är en snabbtänkt och frejdig, fortpratande underhållare och forskare, men han är ingen religionspsykolog. Det kan finnas anledning att lyssna mer på Geels än Hägg i denna fråga.
För att dissekera sig in i ämnet kan vi i stället för kropp och själ tala om biologisk kropp och religiös kontext. Den mänskliga kroppen vet vi väldigt mycket om. Högst på kroppen sitter huvudet med hjärnan, som bombarderas av information via blod fullt av signalsubstanser och fortledda impulsen genom nervtrådar till olika centra i hjärnan. Allt detta talar om hur det ligger till med kroppen. Hypofysen kan via denna information få order om att öka på stimulansen till de hormonproducerande körtlarna runt om i kroppen som sköldkörteln, binjurarna, ovarier och testiklar. Via våra sinnen som syn, hörsel, beröring och känsel får vi fyllig information från omgivningen. Ändå har medvetandet bara kontroll på en miljontedel av detta enorma inflöde. Allt detta pågår vare sig vi är muslimer, ateister, kristna, buddister eller judar. Vi lär oss att tolka signaler från kroppen och omgivningen till hjärnan. Blir vi törstiga så dricker vi och hungriga så äter vi. Stiger sexlusten, så signalerar vi det till vår partner. Ser vi en bil komma i hög fart, så går vi inte över gatan. Dock åtgärdas mycket automatiskt i kroppen utanför medvetandets kontroll. Tur är väl det, annars kunde vi inte kunna ha ett socialt liv. Hjärtat och andningen t.ex. pågår utan medveten kontroll. Vi kan nog säga att vi flyter ovanpå och hoppas på det bästa. Detta burkar ibland föraktligt kallas biologism, som om allt detta inte fanns och som vi inte skall bry oss om!
Religiös kontext kan sägas vara ett samlingsnamn för livssyn, texttolkningar och världsbild inom en religiös grupp eller ett samfund. Medlemmarna som anammar kontexten utvecklar den till ett gemensamt sätt att leva i kontrast till de som inte omfattar medlemmarnas sätt att tänka och förhålla sig till varandra och den gud man tror på.
Mycket kan inkluderas i den religiösa kontexten. Det gäller ritualer och rutiner som bordsböner, dagliga bönestunder, kyrkobesök och hur man umgås och hälsar på varandra och hur man klär sig. En frälsningssoldat, muslimsk kvinna eller en buddist är lätta att känna igen. I den religiösa kontexten ingår även hur män och kvinnor förhåller sig sexuellt till varandra. Denna inkorporering av sexliviet i den religiösa kontexten varierar från trosriktning till trosriktning. Blir den religiösa inkorporeringen så stark att det blir svårt att lyssna på kroppens signaler, då har den religiösa kontexten lagt sig som ett raster över medvetandet och styr vad som skall gälla på tvärs mot vad körtlarna i kroppen signalerar. Allt som händer filtreras genom den religiösa kontexten. Knutby Filadelfia är ett exempel på där sexualiteten helt inkorporerats i troskontexten och gjorde samlag utanför äktenskapet till en andlig kamp i stället för snedsteg.. Inte bara den utan t.ex. även sorgen hanteras helt inom den religiösa kontexten. Allt läggs i Guds händer. Det innebär att man sörjer inte på djupet utan distanserar ifrån sig från sorgens riktiga djup.
Det är inget kontroversiellt att säga, att efter syndafallet i Edens lustgård, då Adam och Eva fick skyla sina kön för varandra och straffades för sin kunskapstörst, så har synen på sexualiteten blivit förpassad till något skamligt och lågt, som det andliga livet skall segra över. Avhållsamhet i trons tjänst har ansetts vara något gott. Med samhällsbyggen och kyrkobildningar så har man försökt inordna sexualiteten i giftermålsbalkar och äktenskaplagar. I katolska kyrkan har ett liv utanför allt detta varit prioriterat i klosterliv och med celibat för prästerna. Ändå lever alla dessa människor i de religiösa kontexterna med en biologisk kropp, som bombarderar hjärnan med sina signaler.
Det är väl detta, som nu ploppar upp i katolska kyrkan. Människor är människor även i de mest tajta religiösa kontextkostymer. Under ytan brister kontexten i sin styrka gentemot den biologiska kroppen, som orsakar utlöpningar, som måste döljas, för att ingen bräcka skall uppstå i muren. Nu har bräckan blivit så stor att delar av muren rasar inför öppen ridå.
Vilka insikter som kommer ut av allt detta är svårt att säga nu. Man skulle önska en vidgad helhetssyn, där hela livet får plats på sina speciella villkor även i en religiös kontext.
Blogginlägg i Tiden 