Lovsångsteam – ett förytligande?

Det har skett stora förändringar i musiklivet i frikyrkan de senaste decennierna. Vill man hårdra det så har musiklivet i flera fall rudimentterats ner till en grupp ungdomar som sjunger korta slingor om äran till Jesus och att han är stor för oss alla. Det finns så gott som alltid ett trumset, en gitarr, en bas och ett piano. Lättklädda unga rösterna 6-8 stycken inleder gudstjänsterna och håller på 30-40 minuter.  Ber ofta publiken att sjunga med stående. De korta texterna visas oftast på storbildsskärm.  Det är tryck i musiken och publiken uppmanas att lyfta armarna och ge sig hän i lovsången.

Textinnehållet är teologiskt väldigt tunt och inbjuder inte till egen reflektion. Den enskilde individen i publiken får hitta balansen mellan att ge sig hän och vara avvaktande. Stilen ger inte utrymme för dialog, som innebär beröring på djupet. Det blir en light variant av förmedling, som surfar på ytan. 

Detta genomslag av lovsångsteam har slagit ut den unisona orgelburna sången. Körsången har minskat med sitt inslag av konstnärlighet och fördjupade budskap i texterna. Körsångens hela koncept berör betydligt mera på djupet och går bortom orden i texterna och ställer inte krav på att ge sig hän. Solister med skolade röster förgyller inte längre sammankomsterna. Blåsorkestrarna tycks ha blåst bort helt. För de äldre har en stor sångskatt av unisona sånger satts i karantän. De historiska rötterna från gamla sångskatter har påtagligt minskat. Man hänger inte med i de nya korta texterna. 

Det märks ofta en skiljelinje i publiken mellan äldre och yngre. De äldre orkar inte att stå och blir sittande betraktande utan att sjunga med. De klagar ibland så det går fram till församlingsledningen, men de förblir ohörda. Det har den senaste tiden pågått en intensiv debatt om gudstjänstens utformning. Många har deltagit på tidningen Dagens debattsida. Nu har det inte blivit något särskilt stort inslag just kring lovsångsteamen. Om det är något som nutidsmänniskan vill ha, när de närmar sig trons sfär, så är det dialog och att känna en beröring, genom att få nya tankar och infallsvinklar på sin väg framåt. Korn att suga vidare på när vardagen kommer, och som sätter igång en process på djupet. 

Till detta ger lovsångsteamen inget stort bidrag. Vad är det för mening att gå till en gudstjänst, när folk sitter och värjer sig. Någon säger att sångerna för in Anden i gudstjänsten. Då citerar jag att Ditt Ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig. Ord som gräver på djupet. Vad finns det för plats, för alla andra med musikaliska ambitioner. Vem väljer ut dessa få, som skall få denna stora exponering på scenen om och om igen.

Ju fler som visar upp sig ju mindre blir risken för egofixering. Mångfalden är  alltid att föredra. Gudstjänsten har med detta stuk fått två inslag. Det är lovsångsteam och predikan. Det ställer därför stora krav på predikanten, att vara den som ger allt det som har blivit över från förr. Har hen en dålig dag och snurrar runt på ett spår som inte fungerar, ja, då går man hem med en jobbig tomhet. Det måste finnas alla tänkbara musikaliska uttryck i varierad grad från den ena gudstjänsten till den andra. Människor är mångfasetterade och måste nås på många olika sätt. Det viktigaste argumentet för den nuvarande ordningen är att ungdomar måste nås och känna igen sig.

Ja, hur länge behålls ungdomarna i en ytligt svängig sångstil. Det blir bara 30% ungdomar kvar efter pubertetens hormonstorm, så 70% gör en kort visit i sångbruset. Ungdomar har lite krokiga vägar och är inte alltid beredda, att resa sig med lyfta händer. Deras tankar ligger på ett mycket djupare plan i ett ständigt prövande. Den nya lovsången är de inte framme vid och vill inte proviseras dit. Till slut orkar de inte med den nya gudstjänstordningen och lämnar församlingen. Jag är snart 70 år och har vuxit upp i frikyrkan och genomgått en trons fördjupning, som inte har med ämnet för denna blogg att göra. Man får bocka sig för det nya och inse att tiderna förändras, eller söka en annan gemenskap med ett bredare anslag.

Publicerad av Blogginlägg i Tiden

Jag har yrkesmässigt arbetat som barnläkare under hela min karriär. Innan jag var klar med utbildningen, så anknöt jag mig till en forskningsinstitution på Karolinska Institutet under professor Torbjörn Caspersson. Han fokuserade på Medicinsk cellforskning. Jag har brett allmänintresse med fokus på barnsutveckling, samhällsdebatt, politik, religion, konst, litteratur och film. Har ett starkt fotointresse och har haft 4 utställningar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: