Roland Spjut är lektor i systematisk teologi vid Akademi för Ledarskap och Teologi samt docent vid Lunds Universitet. Han gav år 2020 ut boken ”Om Gud och allt annat” på Spricka Förlag. Boken är recenserad av journalisten och författaren Birger Thureson i kristna tidningen DAGEN. Därtill skriver Joel Halldorf på baksidan av boken en presentation. Joel är teologie doktor, lektor i kyrkohistoria vid Teologiska högskolan i Stkhlm samt författare, Båda har sitt ursprung i pingströrelsen och är väl förtrogna med de frågor som Spjut tar upp. Joel Halldorf klassar boken som en av de viktigaste böcker vi läsare möter och Thureson håller med.
Roland Spjuth placerar sig som djupt förankrad i en baptistisk, frikyrklig tradition och präglad av karismatisk förnyelse. Det är från den plattformen Spjuth utgår och försöker därifrån pröva hållbarheten i sin teologi. Det kan vara en risk av bli biased, men han klarar det bra. Han utgår grundad från Gamla och Nya testamentets utsagor samt kyrkohistoriens fastlagda dokument genom seklerna plus grundligt påläst i den litteratur, som finns även utanför teologin. Boken grundar sig också på mångårig undervisning i ämnet och teologisk forskning.
Med den redan gedigna presentationen lär det väl inte finnas så mycket mer att tillägga. Jag har samma religiösa bakgrund som Halldorf och Thureson. Akademiskt har jag dock mer av en naturvetenskaplig profil som barn- och ungdomsläkare och forskare i cellbiologi och cancer. Jag vill dock plocka ur Spjuths bok något för ungdomar som går igenom sina utbildningar med lite teologi, men mycket av naturvetenskaplig undervisning. Jag menar att Spjuth har ett budskap även till dem. Boken kan vara ett stöd att reflektera kring i brytningstider och någon att bolla med och blir viktig för den verklighet ungdomar lever i. Sanningen är ju den att barnen som börjar i frikyrkans barn- och, ungdomsgrupper med sång och musik och lägerveckor faller ifrån efter 15 – 17 års ålder till mer än hälften. En del av problematiken är att de möter undervisning, som ställer deras givna lärdomar på ända.
För Spjuth är otvetydigt Gud skaparen av universum. Han vakar över den i bakgrunden i kärlek, men detaljstyr inte men enligt Spjut håller Gud tidens slut i sin hand. Han citerar fysiken och teologen John Polkinghorne, som betonar att skapelsen alltid sker på gränsen till kaos. För honom är det nära till hands att hävda att en sådan process »på gränsen till kaos« bara är möjlig tack vare Guds närvaro. Gud är den primära orsak som ger grund för den öppna utveckling som sker på evolutionens sekundära nivå enligt Polinghorne.
Med utkomst från Paulus (1 kor:15) säger Spjuth att Paulus tanke tycks vara, att det mänskliga livet startar som ett jordiskt, begränsat och förgängligt liv, för att sedan genom Jesus Kristus iklädas ett evigt och andligt liv. Under det förgängliga livet tänker sig Spjuth att evolutionen verkar. Gud har skapat en jordisk tidsbegränsad människa med syfte att uppväcka henne till evigt liv, som jag tolkar som efter döden. Spjuth tänker sig inte att det är den rena slumpen, som väljer, vilket normalt följer med evolutionen i sin rena slumphändelse, utan Guds närvaro finns där. När han talar i teologiska termer, säger han också ”att ordet som uttalade i skapelsen (»Gud sade«) är det Guds Ord (logos) som också blivit människa i Jesus Kristus. Detta Ord har i tidens begynnelse skapat människan och följt en evolutionär linje.
Jag menar inte att alla behöver anamma detta, men det kan ge unga kristna människor något att tillåta tanken att spinna runt på och bolla med någon inom sin egen religiösa hemvist. Det ger viktig luft åt analysen i brytningsåldern. Det kan vara en övergång, att ta sig vidare på medan kampen pågår, då ungdomars tankar ofta korsar det mesta och de kan gå vidare som kristna. Samtidigt ger vi rättvisa åt Spjuths bok.
Kommentarsfält:
Blogginlägg i Tiden 