I en artikel i Göteborgsposten påtalade författaren och teologen Ann Heberlein att vi måste våga tala om Islam i vårt land, där en försiktig och räddhågsen attityd råder i frågor som rör radikalisering av unga muslimer i Sverige. Det handlar om en rädsla att hamna i islamofobi som är lierad med rädslan för att kallas rasist. Detta hindrar en nödvändig debatt om de krafter som nu trängt in i folkhemmet. I mediarapporteringen senaste tiden har vi fått veta att en svensk från Malmö vid namn Osama Krayem 23 år var inblandad i terrorattacken mot tunnelbanan i Bryssel nyligen. Det har lett till att den nationella samordnaren mot våldsbejakade terrorism, Mona Sahlin, har anklagat Malmö kommun för att göra för lite. Frågan är hur enkelt det är och hur för man dialog med de nytända presumtiva IS soldaterna.

–

Ann Heberlein har läst IS dokument som vilar på texter ur Koranen och texter om Muhammeds liv (Hadith) samt hans biografi (Sira), vilka är fyllda av religiös inspiration som tänder gnistor hos unga muslimer och från dessa dokument har IS tagit legitimitet till de bestialiska grymheter som utförts och blivit kända efter att Kalifatet proklamerats. Den sura i Koranen som bär Muhammeds namn (sura 47) uppmanar till halshuggning av otrogna t.ex. När dessa argument används påpekas ofta att den kristna bibeln innehåller också krigiska grymheter. Visst, men kristna praktiserar inte dem, utan fokuserar på evangelierna och om Jesu kärleksbudskap och han föds som flykting i ett övergivet djurstall.

–

De muslimska imamerna har ett stort ansvar och gör förhoppningsvis vad de kan. Det finns dock journalister i både England (BBC 2013) och Danmark (TV2 2014) som gjort under-couver reportage med hjälp av fingerade personer, som med dold kamera kunnat påvisa att Imamer utåt bejakar det sekulära samhällets lagar, men inåt de egna i Moskéerna håller på sharialagar med egna domstolar och uppmanar till att inte integrera sig med icke-muslimer. Uppdrag granskning fick också fram med dold kamera dubbelhet i attityder visavi kvinnor.

–

 Våra stora TV-media som Aktuellt och Rapport ställer åsiktsmotståndare på höger-vänsterskalan emot varandra. Länge har tolkningarna rörande orsak till radikalisering handlat om utanförskap i segregerade områden och arbetslöshet, men på sistone har begreppet religiös fanatism tillkommit som ett reellt skäl för radikalisering. Detta har även Mona Sahlin tagit till sig, även om hon helst talar om all våldsbejakande terrorism från höger till vänster.

–

Den stora konflikten i detta ämne ligger utanför Sverige i mellanöstern och består av spänningen mellan två muslimska fraktioner (shia och sunni) uppdelade på å ena sidan länderna Iran-Syrien-Libanon (Hizbollah) med stöd av Ryssland och å andra sidan Saudiarabien, Förenade Arabemiraten, Jordanien, Bahrain och Egyptiska brödraskapet med stöd av USA och Natoalliansen. IS som är en sunnifraktion kan utnyttja konflikten till sin fördel som mest bokstavstroende och bäste utövaren av urkunderna. Turkiet har en ambivalent hållning och kan inte helhjärtat bestämma sig. Saudiarabien är också kluvet. Landet står IS teologiskt nära genom kopplingen till den s.k.wahhabismen som man menar är den ”sanna islam”. 

–

Så länge denna konflikt inte är löst kommer våra invandrade svenskar att resa till Syrien och Irak för att delta i kampen på IS sida mot ett världsherravälde. Under tiden käbblar vi internt i Sverige om vem som kan göra mest och bäst mot radikalisering bland unga muslimer. Magnetkraften från IS är i första hand religiöst grundad på sedan 600-talet godkända urkunder. Detta är en viktig insikt och bör analyseras och presenteras i Sverige av personer med professionella och egna erfarenheter av religiösa kontexter och leda den mediala sekulärt färgade debatten till en djupare religionspsykologisk förståelse av ett problemkomplex som tagit Sverige på sängen.  Det mest aningslösa förslaget i Sverige var den rödgröna majoriteten i Stockholms Statshus som ville ge hemvändande krigare egen bostad och jobb. Vi har dock kommit så långt att det skall bestraffas och inte belönas att ha krigat med IS.

 Mor Medeleine och dottern Díane 

Den 27 Maj hade den franske regisören Pascale Pouzadoux  Sverigepremiär av sin film med den svenska titeln Slutet gott allting gott. Den kopplas tillbaka till William Shakespeares tragikomiska pjäser All´s Well That Ends Well,  Lika för Lika och Othello samt den danska filmen ”Stilla hjärta”, regisserad av Bille August. Det tema som tas upp i filmen är rätten att själv vara med och bestämma tidpunkten för sin död. Skådespelaren Marthe Villalonga själv 84 år spelar den 92 årig modern Madeleine med ett arbetsliv som barnmorska. Hon kryssar av i anteckningsboken förluster i sina kroppsfunktioner och tycker det börjar bli för mycket och signalerar  till familjen på en gemensam middag, att hon satt ett datum för sin död, som skall ske med hjälp av en överdos tabletter. Dottern Diane spelad av Sandrine Bonnaire och sonen Pierre spelad av Antonine Duléry och deras familjer blir upprörda och reagerar var och en på sitt sätt. Pierre tycker det är stolthet och egoism att inte vilja gå den sista sträckan utan tanke på övriga familjen.

Filmen gick upp på svenska biografer den 27 maj 2016. Den 28:e maj var det min dotter och jag samt 2 andra äldre damer som som letat sig till en av de större salongen på biografen Victoria på Söder i Stockholm. Det kan ju jämföras med när filmen En man som heter Ove slog alla publikrekord redan de första dagarna  och t.o.m. Stare Wars låg efter, som kom samtidigt. Ove låg närmare den svenska folksjälen än en åldrad mor, som vill dö. Det kan ju säga något om det singulära Sverige med hög frekvens av ensamboende, som dumpar sina gamla i servicehus och ålderdomshem, där deras åldrande och bristande kroppsfunktioner blir mer osynliga och inget som gamla mormor vill störa sina hett upptagna barn och barnbarn med i den stresskarusell som de lever och försöker att pussla ihop. De recensioner  som hunnit skrivas ger ett blandat avmätt intryck. 

I filmen Slutet got allting gott har den 92-åriga mamman tillika mormor/farmor inte hunnit så långt in i sina funktionsbortfall, men hon kryssar för i sin anteckningsbok och märker att processen är på gång. Hon är klar i huvudet och har en svart humor som lyser fram ibland ur en morsk uppsyn. Hon hävdar att hon de senaste 30 åren minsann gjort klart att hon vill inte bli ett vegetativt paket, som pysslas om av övriga familjen. Hon delger således sitt beslut i början av filmen. Sonen Pierre växer i aggressivitet  och dotter Diane blir först förtvivlad men stegvis indragen i moderns beslut och de går den sista sträcker tillsammans i gemensamma ömsinta bad hemma i badkaret och gör utflykter i naturen. Dianes son, starkt förbunden med sin mormor, har planerat att sticka iväg till Australien, men river biljetten, när han ser vartåt det barkar med mormor. 

Rollkaraktärerna är mycket bra utmejslade och bildspråket skickligt utformat med starka närbilder, särskilt i kampen mellan mor och dotter. Madeleine drar upp kjolen och visar dottern Diane, när blöjan kommit på plats alls icke av största sorten. Ändå är Madeleine en pigg och alert  92-åring, skarp i repliken och som har mycket mer att ge till sin familj och mycket att få från sina barn och barnbarn. Rent medicinskt är hon en pigg dam och häller inte i sig skovlar med hjärt- och blodtrycksmediciner eller värktabletter. Hon är inget ålderspaket.  

Som ett inlägg i eutanasidebatten känns det som flera steg innan den fråga bör väckas, utan att behöva komma i närheten av avskalat paket. Detta gör att inte så många kan känna igen sig i huvudpersonens karaktär. Med den ungdomligt spjuveraktiga blicken och humorn ter hon sig som en som borde älska livet ett tag till. Det är kanske detta som skall göra det till en komedi? Men komedin kommer inte riktigt på plats.

David Thurfjell är professor i religionsvetenskap. Han har skrivit en bok som från 1500-talet och framåt följer det svenska folkets förhållande till religion och hur nutidssvensken tänker i religiösa frågor och på vad sätt svenskarna fortfarande behåller religiösa riter och helger och i stor utsträckning är medlemmar i Svenska kyrkan sextio efter att det blev möjligt att lättvindigt göra sitt utträde ur kyrkan. 

Så sent som år 2000 skiljdes Svenska kyrkan från staten formellt efter många år av debatt och planering. När Gustav Vasa på 1500-talet blev kung efter att vunnit kriget över danskarna tog han tag i frågan om kyrkans ställning och konverterade hela landet från katolicismen till lutherdomen med statlig överhöghet, samt inrättade ett kungarike för hela svenska folket i formen som en ärftlig dynasti. Kyrkornas inredningar förändrades och helgonbilder och alla andra katolska utsmyckningar rensades ut och de lutherska prästerna skulle predika på svenska.

Avlatshandel försvann som gjorde det möjligt att köpa sig förlåtelse för sina synder och prästerna predikade tron allena som vägen till Kristus. Det vore intressant att veta mer om hur diskussionerna gick ute i stugorna. Man byter ju inte religiös tillhörighet som man byter kläder! Alltnog har sedan 1500-talet lutherdomen levt sig kvar och den svenska kungen skall fortfarande vara trogen den lutherska tron. Thurjell följer historien genom upplysningen och teosofin, där ifrågasättande av religiösa urkunder och påståenden luckrar upp trons  bärighet för den alltmer intellektuella svensken. Darwins utvecklingslära som kom i mitten av 1800-talet blev en kraftfull stöt mot den kristna skapelseberättelsen. 

Inom filosofin och politiken blev Karl Marx en viktig person som introducerade sociologin och skapade Marxismen och kom att lämna efter sig ateismen till större delen av det vi kallar vänsterpolitik. En viktig person i  den svenska debatten blev professorn Herbert Tingsten som gick hårt åt svartrockarnas ohållbara religiösa byggnad. Han var professor i statsvetenskap och ägnade sig åt författningsrätt och politisk idéhistoria. Han blev också chefredaktör på DN. Det blev en viktig plattform för hans religionskritik.  Svenska kyrkan, påpekar Thurfjell, blev inte styrd av teologiska institutioner. Som statskyrka kom den att ledas av staten via de politiska partierna i kyrkofullmäktige, som starkt påverkade innehållet i kyrkans lära och bibeltolkning. Det höll väl så länge alla bekände sig till den kristna tron. Men så förblev det inte. Det innebar att ateister via vänsterpartier och liberaler kom att sitta i kyrkofullmäktige. 

Införandet av kvinnliga präster och erkännandet av homosexuella drevs hårt på från det politiska hållet och åstadkom stora förändringar. Hasse Alfredssons pastor Jansson-monolog, med inga bestämda åsikter om någonting hade fog för sig. Det blev till slut så att det var frikyrkan som trodde på Gud och Svenska kyrkan tvistade om det mesta.    Alltnog sjunker antalet döpta barn och deltagandet i konfirmandundervisningen ligger väl nu på 25-30%. Vigslar och begravningar i kyrkan ersätts av borgliga ceremonier.  Att kalla sig kristen, visar Thurfjell är det många som  drar sig för och även präster inom svenska kyrkan berättar Thurfjell. Det är något man skäms för. Dock förekommer andra allmänmänskliga förhållningssätt och tankar om livet och kärleken.

Förre ärkebiskopen KG Hammar har försökt att leda in Svenska kyrkan via mystiken till nya infallsvinklar till en modern tro. Senast kom boken Släpp fången loss och menar att man måste ställa sig frågan vilken gudsbild man förhåller sig till. Att buddismen lockar svenskar ger Thurfjell en historisk förklaring till. Som en säkerhetslina har många svenskar behållit sitt medlemskap i Svenska kyrkan och det är inte så sällan som biskopar framhåller det stora medlemskapet som en tillgång och styrka. Även om svenskarna är det mest sekulariserade folket i världen, så lever en postkristen arketyp eller habitus kvar i folksjälen, som David Thurfjell på ett intressant sätt kartlägger.

Som på den kristna tiden har vi de rätta åsikterna om raser, feminism, integration, jämlikhet och arbetsmoral osv. Vi har saker som vi vill föra vidare ut i världen som på den tid då vi var missionärer och bar ut det kristna budskapet till u-länderna. Jag kan inte undgå att säga att professor Thurfjell har god hjälp av att ha vuxit upp i EFS-rörelsen. Han hade inte kommit så långt i sin analys utan den erfarenheten, vilket kommer oss läsare till godo.   Jag vill starkt rekommendera David Thurfjells bok, som naturligtvis har mer att ge än vad som redovisats här.

 Bild: Moa Hoff Det har några dagar i media rapporterats om barn som är utåtagerande i skolan  och att de hållits fast av två vuxna personer. De som varit utsatta har intervjuats och det blev en en-dags fråga som löpte runt på all stora redaktioner i tidningar och TV. Det har gått lite troll i att ”hålla fast” När inspektionen för vård och omsorg  (IVO) åker runt och gör sina nedslag är ”fasthållandet” en viktig markör. Man får inte under några som helst situationer göra så. 

Under snart 25 år har jag varit konsult på ett LSS-boende där vi av och till haft utåtagerande barn och ungdomar. Det har handlat om kombinationen autism, ADHD och brister i kognitiv förmåga eller barn med Downs syndrom som haft en perioder av kraftigt utåtagerande beteende. Det kan handla om att förse sig med tillhyggen och kasta dem omkring sig och mot personal. Det kan handla om att härja runt i ett badrum och riva ner skåp och lyfta badkaret med risk för allvarlig skada. Det är individer som tappat gränserna för sig själva och inte kan ta kontrollen över vad de gör. De är bortom all dialog och behöver naturligtvis hjälp. Ibland har polis tillkallats, då det varit fara för personalen. 

Ilska och bångstyrighet finns i vitt olika grader hos de flesta barn. När en 3-åring mitt i sin trotsålder sparkar och slåss och är oförmögna att hålla ihop sig själv så behöver hen hjälp med det. Då brukar jag råda föräldrarna att ta barnet och sätta det i knäet. Ge det den yttre gräns som det måste få med att hålla om barnet och låta det känna värmen från vuxna kroppar och därmed kärlek från en förälder. Det gäller att sitta där tills lugnet infinner sig. 

Med våra barn och ungdomar med neuropsykiatriska funktionshinder i skolan, på LSS-boende eller på barnpsykiatrisk klinik har vi inte den möjligheten eftersom reglerna är sådana. Hur skall vi då förhindra kroppsskada på dom själva och personalen. Ja, det finns ingen annan utväg än att höja deras mediciner och helt enkelt droga dom. Det är dock ingen fråga för IVO.  Visst skall vi förebygga och ligga steget före och skapa miljöerna så att vi slipper utbrotten. Ja, man kan komma en bit på den vägen t.ex. med att förbättra kommunikationen med att använda bilder för autistiska barn att visa vad de vill.

Ändå sker explosioner vars upprinnelse det inte går att förebygga. Då vore det en hjälp att med fasthet och värme hålla om det autistiska barnet  och med vår starkare kropp visa att vi kommer ur även denna situation. Man behöver inte jämföra med en polis som på häktet lägger ner klienter på golvet och sätter knäet i ryggen och med hela sín kroppstyngd ser till att vederbärande ligger kvar. Det är i sådana situationer som andningsvägarna blir ansträngda och syretillförseln sjunker. Det verkar som det är det som blivit referensramen för fasthållande. 

Vi måste se med kloka ögon på dem, som har episoder då allt bara brakar ihop och ingen vet riktigt varför. De skall ha hjälp i den situation. Att vid varje incident höja medicinerna är ingen långsiktig bra lösning. Varma kärleksfulla vuxna, kan få hålla om ett barn med den värme ett vuxet hjärta kan skapa tills ångesten släpper. Vi kan inte hålla oss ifrån den möjligheten.

Nu har  Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU) och Statens medicinsketiska råd (Smer) slagit fast att sambandet mellan symtomtriaden  – blödningar i ögonbottnarna och under skallbenet samt hjärnödem – och skakvåld har inte ett säkert vetenskapligt samband. Den genomgångna litteraturen håller inte måttet för bevis. Teorin om ett klart samband mellan skakvåld och Triaden lanserades i USA på 70-talet. Den kom till Sverige med neuroradiologen Olof Flodmark. Han reste runt och samlade grupper av barnläkare och barnsjuksköterskor och visade röntgenbilder, som beskrev kraftiga hjärnsubstansförändringar och kom att kallas Shaken Baby Syndrom.  Nu ställs barnläkarna mot väggen, men Shaken Baby Syndrom är ingen barnmedicinsk diagnos, utan en neuroradiologisk diagnos. Väl introducerad i Sverige, var det vid röntgenbordet hos neuroradiologen, som diagnosen barnmisshandel  sattes. Därmed påbörjades den juridiska processen med polisanmälan och anmälan till socialförvaltningen. Barnläkarna blev efter att föräldrarna fått beskedet om diagnosen frikopplade från fallet. Det innebar under flera år att barnläkarna inte hanterade misshandelsfallen alls. Det passade naturligtvis barnläkare, som  alltid står på barnets och föräldrarnas sida med stark inlevelse och empati och de kunde med förtroende förlita sig på neuroradiologernas kunnande på området och deras övertygelse om diagnosens tillförlitlighet. Sedan 2000-talet har det bildats team, som under de senaste åren kallats barnskyddsteam, där barnläkare och barnsjuksköterskor ingår tillsammans med neuroradiologerna, som  fortfarande står för diagnosen skakvåld. Dock har man velat vidga diagnos-begreppet till  det engelska utrycket Abusive Head Trauma (AHT) och inkluderar skelettskador och andra tecken på våld mot huvudet.  Dessa team tar över hanterandet av drabbade familjer direkt, och fortfarande går det stora barnläkarkollektivet vid sidan av detta uppmärksammade problem. När det gäller det juridiska handläggandet av dessa brott, så skiljer sig förloppet i flera viktiga delar från brottsmål generellt. Begreppet gärningsmannaprofil förekommer inte, då barnmisshandel anses kunna förekomma i alla samhällsklasser. Detta ingår i teoribildningen kring skakvåld, och vårdpersonal uppmanas att inte låta sig bländas av en fin yttre fasad. Uppsåtet analyseras inte heller. Man kan tänka sig att en helt utsliten förälder efter veckor av nattvak med ett kolikbarn, gör något som får negativa konsekvenser för barnet, utan att ha haft avsikten att skada. Sedan finns det ju personlighetstyper med stark benägenhet för våld i alla provocerande lägen, och med ett brottsregister med våldsutövning. Detta borde kartläggas. Jag har under min karriär som barnläkare följt många kolikbarn med helt utslagna föräldrar, men har bland dessa aldrig stött på ett barnmisshandelsfall.  Detta analyserande av gärningsmannaprofil hör alltså inte till utredningen av skakvåld. Brottsplatsundersökning ingår inte heller. Skelettskador i form av sprickor på huvudets stora benkakor, som uppkommit hemma påkallar inga analyser i hemmiljön med en rekonstruktion av  vad som hänt och hur. Det är berättelsen som lämnats på ett akutbesök av skärrade föräldrar som ger utfallet: brott eller inte, baserat på hur redogörelsen stämmer med den på röntgen påvisade skadan.  De tre här nämnda faktorerna som gås förbi hör annars i brottsmål till den polisiära utredningen. Vad polisen gör vid skakvåld är att plombera hemmet och försöker få pappan, som ofta blir den misstänkte, att erkänna skakningen. Gör han det stannar barnet hos mamman och hon får vårdnaden, hon som inte är misstänkt för brott. Det barnskyddsteamet och neuroradiologen gör är att vara sakkunniga vid rättegångarna, då de för första gången ser föräldrarna.  Anledningen till att de tre juridiska delarna; gärningsmannaprofil, uppsåt och brottsplatsundersökning inte finns med, är den stora tilltron till den neuroradiologiska bilden med triaden för skakvåld eller neuroradiologens bedömning av den styrka som krävs, för får att få den aktuella skadan.  När det gäller yttre skador mot ett litet barns huvud så klarar barnet det bättre än hos en vuxen, då bensömmarna inte växt ihop på ett litet barn, vilket gör att skelettet fjädrar i stället som för som hos en vuxen, då hjärnan studsar mot ett orörligt huvudskelett och därmed orsakar hjärnskakning. Det finns mycket att nu diskutera kring Abuse Head Trauma. Tilltron till den neuroradiologiska bilden har fått sig en törn. Det kräver en nyorientering av hela handläggningen av skador mot små barn och deras föräldrar. 

Filmen sameblod skildrar hur en ung tonårsflicka vill göra sig fri från sitt ursprung i samesamhället, som känns inlåst och hämmande med en rasmässigt begränsande klassificering.  Livet var från födelsen utstakat alldeles för snävt.. Filmens tema kan gälla mångas försök till uppbrott och viljan att komma vidare i livet och klättra över sina släktmässiga, religiösa och föreningsmässiga hämmande krafter. Manusförfattare och regissör är Amanda Kernell med premiär i mars i år. Lene Cecilia Sparrock spelar den samiska 14-åriga flickan Ella Marja, som bestämt sig för ett annat liv med studier i Uppsala och att lämna renskötseln. I början av filmen kommer en son resande i bil med  sin åldriga mor till fjällvärlden, för att  deltaga i begravning för moderns yngre syster. Med på resan finns även sonens dotter. Farmor visar med alla sinnens uttryck att hon vill inte vara med om den förestående begravningen. Hon har för länge sedan gjort sitt uppbrått  och går motvilligt ur bilen in i kyrkan. Hon beter sig rent av ohyfsat. Hon pratar med ingen och vill inte följa med en kort helikopterfärd för att se på renflocken. Hon ger sig i stället iväg till ett närliggande hotell. Sedan fortsätter filmen där Ella Marjas kamp börjar. Hon och den yngre systern placeras på ett internat för samebarn. Där drillas de av en helsvensk skollärarinna, som belönar med ord och bestraffar med rispiska. Ella Marja är duktig i skolan och blir lite av frökens favorit. En professor dyker upp med instrument för att göra en rasbiologisk analys av barnen. Ella Marja och de andra barnen känner sig djupt kränkta.  I sin målmedvetenhet begär Ella Marja att fröken skriver ett intyg, så att Ella Marja kan studera i Uppsala. Då får hon veta av fröken att samebarnens hjärnor klarar inte sådana studier. Ella Marja fortsätter sin kamp och smyger iväg till en dansbana, där några beväringar från Uppsala finns med. Hon lyckas få kontakt med en av dem och det uppstår en dansbaneflirt.  Ella Marja beslutar sig från att rymma till Uppsala i neutrala kläder. Bränner sin samedräkt i vildmarken. Fortsatt målmedveten knackar hon på pojkvännens adress i Uppsala i ett övreståndshus. Ella Marja presenterar sig för pojkvännens mor  som Christina från Småland och säger att sonen i huset lovat, att hon skulle få sova där.    Historien i Uppsala blir kort. Det fattas pengar och husrum. Sista natten sover Ella Marja i en park. Hon får återvända och tänka ut en ny lösning. Hon lyckas med det och får sitt liv utanför samesamhället. Blir lärare och återvänder som ovan angivet först till sin yngre systers begravning många år senare. Amanda Kernell väver en starkt berättelse genom Ella Marjas uppbrott. Man kan reflektera över varför inte Ella Marjas befrielse också skapat någon grad av försoning med ursprungskulturen, då hon ändå fått det hon strävat mot, nämligen ett liv i frihet. Det säger mig att ränderna går inte ur så fort. Hon klarar inte efter så många år att möta sin släkt, eftersom minnena fortfarande värker i hennes kropp och själ. Det är sorgligt. Det blir först det barnbarn, som är med på helikopterfärden till fjället, som därifrån får ett fint minne för henne att fortsätta söka sina rötter bland samer och hitta en helande balans.

 I slutet av 2:a världskriget 1945 uppdagas vid ett nunnekloster i Polen, att de ryska soldaterna upprepade gånger våldtagit och även dödat nunnor på ett avlägset kloster. Av de våldtagna som överlevt blev sex stycken gravida och födde barn. Hur detta hanteras i klostermiljön och särskilt av den stränga abbedissan och hur en sekulär sjuksköterska från franska Röda korset kommer att lirka sig in i processen är filmens innehåll.

Den hade urpremiär i Frankrike den 10:e februari 2016 och i Sverige den 9 december. Jag såg den på Victoria biografen i Stockholm i den minsta salongen med 4 korta bänkrader. Det säger något om det sekulariserade Sverige. Franska filmer är klart överlägsna t.ex. svenska filmer och mest för dialogerna och de  psykologiska djupdykningarna. I TV4 visade man på julafton filmen Tomten är  far till alla barnen. Det är en självbespeglande film om det svenska misslyckandet, när det gäller familjerelationer. Inget som för tankarna vidare mot lite djupare skikt. 

Som i alla krig bedrev de ryska soldaterna våldtäkter på kvinnor och berättelsen om de polska nunnorna bygger  på en verklig händelse. Den franske filmproducenten Philippe Maynial hade en moster som var läkare på ett Röda korset sjukhus i Polen under kriget. Via några kvarlämnade anteckningar av henne så rullades  nunnornas historia upp. De var från början 25 stycken med av de våldtagna mördades 15 och det blev 10 kvar. Några blev våldtagna 35, 42 och 50 gånger. Att det blev graviditeter av dessa oskyddade  påträngningar var inte så konstigt.

Filmen börjar när det blir dags för den 1:a nunnan att föda. ´Det är ett bra filmgrepp att inte frossa i våldsamma våldtagningar, utan när  våldets verkningar blir påtagliga skapas våldet i nunnornas ansiktsuttryck och kroppsspråk. Det kraftfulla spektakulära behövs inte. Abbedissans inställning är att allt skall hanteras inom kostrests väggar. Det är en skandal med våldtäkterna i förhållande till kyskhetslöftena och Guds vilja. Det får inte sippra ut. En av nunnorna har förstått, att den första nunnan skall föda och hon har fruktansvärt ont. Det måste vara något fel tycker en av nunnorna och smiter iväg till det franska Rödakorssjukhuset. Den stressade sjuksköterskan Maria avvisar nunnan och hänvisar till Polska röda korset.

Nunnan ger sig inte och Maria förstår att det är något allvarligt. Maria smusslas in på klostret och förstår, att det är en sätesbjudning. Hon möter motstånd mot allt från att närma sig den havande nunnan och känna vaginalt till att få ett kejsarsnitt utfört.  Alltnog får sköterska en öppning i buken och får ut barnet. Sedan följer  flera födslar och syster Maria kommer nunnorna närmare på ett personligt plan. En av nunnorna kan berätta om ett liv före klostertiden med män och sexualitet. När Maria frågar hur det stränga klosterlivet går att leva i svarar nunnan: ”Det är 24 timmar av tvivel och en minut av hopp”. En intressant inblick. Filmen är ytterst välgjord och det ordlösa spelet  i mimik och kroppsspråk blir ett starkt konstverk.

Här kan man lära av hur starka religiösa kontexter fungerar i det mänskliga psyket, något som är  högaktuellt i Sverige, med många anlända flyktingar, som har djupt rotade religiösa föreställningar. Det ligger dock utanför den sekulära svenskens tankevärld. Får bara de nykomna arbete och utbildning så ordnar det sig. Filmen är väl värd att se. Ta ett kliv in i en annan värld, för att förstå vår värld.

 Pappa Romeo och dottern Elza  Den rumänske regisören Christian Mungius senaste film fick Guldpalmen för bästa regi i Cannes 2016 och filmen har nu kommit till Sverige under namnet Prövningen. Den är inspelad i en förort till staden Cluj. En sunkig miljö med nedslitna bostäder och ett komplicerat familjedrama i ett genomkorumperat samhälle med en maffia och gott om vänskapskorruption. Huvudpersonen läkaren Romeo har en tonårsdotter Elza, som han önskar ett bättre liv än att leva i Rumänien. Romeo har ordnat ett stipendium för att Elza skall få studera i Storbritannien. Precis lagom till sluttentorna blir Elza överfallen och misshandlad. Hon får högerarmen skadad och har svårt för att skriva.  Pappan kämpar med alla medel för att komma över detta hinder. Makan Magda till Romeo lider av depression och ter sig nedbruten. Romeo har en älskarinna, Sandra med en son. Romeo dyker upp hos henne nu och då. Även om mycket i filmen handlar om Elza och hennes tentamen blir läkaren Romeo ändå en huvudperson. Han rör sig mellan alla sina låsta familjerelationer uttryckslös och som en nedtyngd medelåders man utan mimik, varunder han döljer en tuff kamp, som han inte sätter ord på. Det psykiatrika begreppet ‘flodhästen’ skulle passa på honom. Han försöker dock upprätthålla en vänskap och värme särskilt till dottern.. Hans egen mor är gammal och får hemma en akut hjärtåkomma, när Romeo är hos Sandra. Elza vet på något sätt att pappan är där och springer dit för att hämta honom till farmor, som Elza besökt.  Till allt detta för Romeo i början av filmen ett av sina fönster  i lägenheten sönderslaget av ett kastat föremål. Senare får han vindrutan på bilen krossad, utan att förstå varifrån det kommer. Någonstans har han sina fiender. Han försöker hjälpa dottern genom att prata med läraren, rektorn, vice borgmästaren och polisen och hitta vägar att komma runt Elzas tentamen, på lagliga vägar eller med vänskapskorruption Romeo har en patient som skall får genomgå en levertransplantation, Han har kontakter, som vet hur man kan få sin tentamen förlängd genom fiffel med bokstäver på examensformuläret. Sedan får patienten en hjärtinfarkt under operationen och hans fru är förtvivlad och vill tala med doktorn. Romeo måste ta samtalet, men ser ut att känna, att han inte orkar med mer.På en promenad runt sin bostad går Romeo in i ett litet skogsparti och han brister i gråt och hulkar sig. Det stora välfyllda burken spricker och han kan pysa lite. Men vänder snart åter men samma bistra tomma min. Den här filmen kommer inte att få någon framgång i Sverige. För djupgående för det svenska kynnet! Hur det går med Elzas tentamen får man se på slutet i filmen..    

 Runar Sögaard (RS) uttalade sig i T4:s morgonsoffa om Donald Trump. RS var där, för att det gott bra för honom i TV4 programmet Stjärnkusken, så pass att han tänker licentiera sig som kusk. RS menade att Donald Trumps bild i amerikanska media är totalt förvriden. Så RS håller med Trump i hans syn på media som rena lögnare (fake news). Runar berättar att han under några år arbetade som coutch  i US och veckopendlade och ser sig som USA kännare. Han förutsåg  redan 2015  att Trump skulle bli president 2016. Fin fingertoppskänsla! En själsfrände till Trump med andra ord.

Men hur kommer det sig att RS håller på Trump? Ja, de har en hel del gemensamt. Även om man inte kan säga att Trump är en religiös människa, så håller han god kontakt med de högerkristna i USA. De röstade på honom i presidentvalet och han måste driva deras kärnfrågor.  RS rörde sig ju under sin predikanttid inom den svenska kristna högen. Det var ju i Livets Ord som han gifte sig med Carola Häggkvist. Man får räkna in honom i den fundamentalistiska grenen av kristenheten. I  Intervjuer på senare tid har hans svar i religiösa frågor varit mycket allmänna. RS och den övriga kristna högen i Sverige håller dock på Trump av religiösa skäl. Det handlar om abortmotstånd och begränsningar för HBTQ rörelsen, synen på Israel och rädslan för islamismen i Sverige. Därtill har RS och Trump narcissismen gemensamt.

RS har alltid haft stora tankar om sig själv. Aposteln Paulus räknar upp nio andliga nådegåvor, som en kristen kan ha åtminstone en eller några av. Det rör sig om vishet, meddela kunskap, fast i tron, bota sjuka och göra under osv.  RS hade alla 9 enligt egen utsaga, när det begav sig i predikstolen. De flesta kristna avstår från att erkänna någon nådegåva alls i ren ödmjukhet. Det får i så fall andra bedöma.  I första giftet var Carola det bästa valet bland kristna kvinnor. Hon var etablerad artist och känd. Det sista var ett mål i sig för RS, även om han sagt att hade blivit känd utan Carola. Det skall förstås inte förnekas, att det var av kärlek de förenades. 

Tump har hela sin karriär velat synas. Även om han hatar pressen har hans väggar på Trump Tower kontoret varit fulla med förstasidors bilder av honom själv. Han friserade friskt antalet besökare vid hans presidentinstallation som mest sedan Ronald Reagans tid. När fakta togs fram, visade sig att det var Reagan, som hade den största publiken vid sin installation. Då lanserade Trump något han kallade ”alternativa fakta.” I den betäckningen omgjordes sanning till lögn och tvärt om. Hillary Clintons övertag med 3 miljoner röster i presidentvalet, det berodde på att papperslösa väljare röstade enligt Trump. Det skall han utreda och leda i bevis!! Det räcker inte att han vann valet! Det har förekommit att psykiatriker och psykologer i USA klassat Donald Trump som framstår som en person med en ”malign narcissism”. Så, Trump och RS är själsfränder!  Trump försvaret lär väl bli svenska journalisters frågor till Runar Sögaard framöver och inte hans nyvunna hästintresse och beslutet att bli kusk.

Som en uppdatering kan man nu tillägga att RS har en fängelsedom hängande över sig från tingsrätten. Det rör grovt bristande bokföring av sina inkomster. Han skyller på en sekreterare! Åter igen likheter med Trump. Det lär vara så att RS har klagat på Tingsrättens dom och begärt resning i Hovrätten, men Hovrätten tog in upp ärendet. Då återstår Högsta Domstolen (HD), men de lär inte taupp ärendet. Då blir det 1,5 år i finkan.

Till allt detta har han skrivit en självbiografisk bok utgiven i Norge. Där beskyller han Carola Häggqvist ( första frun) för otrohet, som orsak till att han begärde skilsmässa. Han har ju ett senare äktenskap, som skedde i pompa och ståt med en stor närvaro av kändisar. Det är där han trivs. Men även det äktenskapet brast. Det pratar inte RS om offentligt. Han har säkert fått munkavel från andra frun. Ovanpå detta säger RS i Aftonbladet nyligen, att han varit förlovad med Tilde De Paula, så där bara ”en passant” för att visa att ”jag är en riktig kändis”. Trump likheten tycks alltså kommer fram även i kvinnohistorierna. Enligt RS var orsaken till skilsmässan, att Carola varit otrogen två gånger. Då slängde han skilsmässopappren på köksbordet (enligt sin nya bok). Enligt Carola var det hon som begärde skilsmässa i ett samtal i deras trädgård. De aktuella händelserna och nya boken tycks vara ett försök till revansch från RS att komma tillbaka ut i rampljuset. Att skylla Carola för otrohet, kan vara ett sett att få komma tillbaka och predika i frikyrkan.

Till råga på allt har han ”sålt rätten till sin självbiografiska bok” till produktionsbolaget Made by T och filmproducenten Therese Anselmsson, som om de stod på kö för att få göra filmen. RS säger, att han inbjuder Carola till premiären. Hon kommer naturligtvis inte. Hur många som tycker den filmen lockar är ju en fråga, men kan ju bli en stor besvikelse för RS. Hans kändisskap innehåller ju inget som lockar på djupet. Vad är det som skulle vara häftigt mer än att han sköt Carolas katt och ett rådjur från fönstret ut imot trädgården och fortfarande utnyttjar Carolas stjärnstatus.

 Bussen där Rosa Park vägrade lämna sin plats för en vit man i USA 

Nu har Kalla fakta på TV 4 visat att det förekommer en könssegregerad bussning av barn i Tensta Rinkeby på sin färd till skolan. Det har förorsakat en kraftig reaktion från politiker och i media. Stadsministern Stefan Löfven tyckte det är förfärligt och att det passar inte i Sverige. Det är en senkommet uppvaknade i det sekulära Sverige. Förståelsen av hur religionen fingerar i det  mänskliga psyket är rudimentär. Det lär komma mer av denna vara framöver. 

Hur kan det komma sig att en muslimsk skola i Sverige tar sig före att ha könssegregerat bussande för barns transporter till skolan? Ja, i deras världsbild är det helt enligt reglerna. Män och kvinnor har helt olika villkor inom islam. I Moskén har kvinnor sin plats på en läktare avskärmade från männen med ett skynke. På golvet i den stora moskésalen sitter eller knäböjer männen på golvet. I hemmet står kvinnor för den traditionella kvinnorollen med barnafödande, sköta hushållet med matlagning och tvättning av allas kläder osv. När kvinnan går ut handlar det mestadels om att ha helkropps täckande kläder och slöja, nikab eller burka.

Dessa människor följer en lång tradition, som varit norm i flera hundra år i de länder varifrån de kommer. Att lättvindigt lägga av sig dessa religiöst betingade normer går inte. I dessa miljöer blir det problematiskt för kvinnor som inte följer klädkoderna och de provocerar män, kvinnor och barn som lever fullt ut i den religiösa kontexten. Detta borde det svenska samhället ha förstått och varit beredda på  och haft ett pågående arbete kring dessa frågor som en reell verklighet. I stället har vi haft vår egen kulturella mössa neddragen över ögonen och inte velat eller kunnat se fullt ut det som nu blir en påtaglig verklighet. 

Anpassningar har redan börjat som fallet är med olika tider för män och kvinnor i badhusen. Med tillskottet av muslimer under 2015 års inflöde från Mellanöstern är det svenska muslimska samhället snart upp i en miljon innevånare delvis tack vare det höga födelsetalet och kommer att inom en 10- års period att bilda ett politiskt parti, för att säkra ett bevarande av deras grundläggande omistliga värderingar. Detta bör det politiska och kulturella Sverige förbereda sig på. Så länge det finns stora segregerade bostadsområden kommer det att finnas starka bevarande krafter för fasthållande av kulturer med sina rötter utanför Sverige.