Roland Sennerstam barnläkare
Den skotska forskaren Suzanne Zeedyk har framfört vådan av att använda framvända barnvagnar. Hon har funnit att förälderns kommunikation med barnet avstannar under färden med den framvända barnvagnen, barnet sover mindre, blir mer stressat och blir otryggare genom att själv möta ett stort sorl av syn- och ljudintryck. Även gåstolen som ofta kommer in redan vid 4-6 mån ålder gör vid konsekvent användande att barnets egen motoriska utveckling hämmas och resulterar i en ca 2 månaders försenad motorisk kompetens vid läkarbesöket, då barnet är 10 månader gammalt. Båda dessa verktyg utgör ett allvarligt feltänk från början.
I min verksamhet som barnläkare ser jag varje vecka ca 30 barn under 1 års ålder och upptäcker därför många bevis på hur föräldrars iver att göra barnen glada leder helt fel, påhejade av säljande reklam.
De flesta barn börjar kunna sitta mellan 6 till 8 månaders ålder. Då blir det aktuellt att skaffa en sittvagn. Det har blivit alltmer populärt att då använda en framåtvänd barnvagn. Tanken är förmodligen att man vill att barnet skall se bra och upptäcka så mycket som möjligt av den planerade promenaden med en förälder till affären eller det äldre barnes väg till förskolan.
Föräldrarna vet naturligtvis att i hemmet är det vid ett halvt års ålder en pågående kontakt med barnet största delen av dess vakna tid. Föräldern pratar med barnet som ljudar och jollrar tillbaka. Tappar barnet kontakten med föräldern under sina trevande aktiviteter som 6 mån gammalt, så börjar det skrika och söker återskapa kontakten. Barnet har föräldern som återkopplingspunkt hela tiden och checkar av för att få bekräftelse och känna trygghet. Men när det är dags för att gå ut, så tycks en ny modell praktiseras för promenader i sittvagnen. Där släpper föräldern sin roll som återkopplingsstation. Barnet kan inte få hjälp att tolka vad det ser eller sortera alla de ljud som strömmar emot det. Det sensoriska inflödet av ljud- och synintryck hamnar helt osorterat i barnets växande hjärna och blir ett obegripligt brus.
Den skotska forskaren Suzanne Zeedyk har funnit att barn i framvända sittvagnar sover mindre, blir mer stressade och är mer otrygga. Föräldern pratar inte med barnet och hinner inte kommentera vad som händer. Det totala sensoriska inflödet av ljud, dofter, köld- och värmefläktar i vindpustarna samt synintrycken blir ett osorterat och otolkat flöde mot barnet. Hos vuxna har forskarna sagt att medvetandet har kontroll på en miljontedel av det sensoriska inflödet. Den miljontedelen blir dock tillräckligt mycket begripligt material för att tryggt kunna orientera sig kring tillståndet i den omgivande verkligheten. Suzanne Zeedyk tror att en delförklaring till den observerade försämrade språkliga utvecklingen bland skotska barn kan bero på de framvända barnvagnarna.
Barnet mellan 6 och 10 månaders ålder håller på att lära sig vad som rör sig utanför dess mor-far-barn relationer. Det behöver fortsatt starkt stöd för att kunna förstå vad som händer runt omkrig sin egen kropp. Med framvända sittvagnar utlämnar vi barnet till ett obegripligt brus, som lagras i dess hjärna vars effekt är svårt att säga något säkert om. Det är dock otvivelaktigt så, att barnet det andra havlåret i sitt liv behöver föräldrar och syskon och den övriga begränsade kretsen av vuxna släktingar och vänner för att slussas in i en begriplig värld, som barnet stegvis börjar lära sig hantera och i takt med sin egen utveckling börjar kunna reagera emot. Vid 10 mån ålder har barnet börjat leka ”titt-ut” och förstått att man finns, fast man inte syns. När det beteendet är etablerat vid ca 1 års ålder kan det vara OK att sätta barnet framåt i en sittvagn.
Gåstol
När det gäller gåstolen, som börjar användas innan barnet själv kan gå från 4-6 mån ålder, är den också ett exempel på ett liknande grundläggande feltänk. Gåstolen är rund upptill med fyra hjulförsedda ben och en sittdyna. Det finns variationer på hur den ser ut. Redan vid 6-7 mån ålder kan ett barn lära sig att pinna på och ta sig fram och till och med lyfta hjulen över trösklar. Det ser så roligt ut och barnet kan t.o.m börja leka med syskonet som är 2 år gammalt. Det man inte tänker på är att i denna ålder börjar barnet sina trevande aktiviteter på golvet i bukläge.
Det sträcker sig för att få tag i leksaker, snurrar lite runt, backar bakåt och börjar resa sig på armarna. Sedan kommer lyftet på knäna och gungandet på alla fyra. Här finns en fascinerande frustration hos barnet, som hela tiden vill mer än det kan – den viktiga motorn för att nå fram till krypandet och att resa sig mot stolar och bord. Barnet gör sin egen upptäcksfärd i vad det just för ögonblicket kan prestera i linje med var kroppen befinner sig i sin utveckling. I början av denna träning kan en del barn skrika frustrerat redan efter 10-15 sekunder på magen. Då är det viktigt att upprepa de sekunderna flera gånger per dag. Rätt vad det är har barnet upptäckt sin första färdighet och frustrationen avtar. Det är viktigt att barnet för göra dessa erfarenheter. Det är den första lärandeprocessen i livet, att med lust iver och frustration göra framsteg och lära sig nya saker. Denna viktiga erfarenhet skall vi inte ta ifrån barnet. Det är en lärdom för hela livet! Vi riskerar att lära dom att söka Quick-fix lösningar och genvägar på sådant som vi måste ta oss igenom.
Hela denna process släcks ut om barnet konsekvent får vistas i sin gåstol under dagarna. När jag ser dessa barn på läkarkontrollen vid 10-12 måndaders ålder, så är barnet ca två månader försenat i sin motoriska utveckling. Jag har sett barn i denna ålder som endast kunnat ligga på golvet med armarna spretande rakt ut och benen vinkelställda och inte göra ett dugg mer, som resultat av löpandet i gåstol. Fabrikanterna får ursäkta, men jag ser ingen naturlig ingång av gåstolen.
Vill man ha koll på sitt barn vid 6-7 mån ålder, medan maten görs i ordning, så är hoppgunga ett alternativ. Vid 10 mån ålder då barn som inte haft gåstol som regel kryper, reser sig och går längs möbler är gåvagn det rätta alternativet. Den styr barnet själv och går med utifrån sin aktuella kompetens och får bra träning. Ett barn har också i gåstolen lärt sig att var det än befinner sig i verkligheten kan det sätta sig och fångas upp av gåstolens sittdyna. Den uppfattningen måste barnet med några blåmärken lära sig av med.
Det är viktigt att man med sina hjälpmedel till barnen använder redskap, som gynnar och understödjer barnets pågående utveckling och inte hämmar den. Möjligtvis har vi barnläkare inte tillräckligt klargjort detta. Barnet har en egen medfödd ‘drive’ att upptäcka och vilja göra mer än det kan. Detta är en fröjd att se! Låt oss inte ta ifrån barnet den lusten.
Kommentarsfält: (nytt inlag)
Blogginlägg i Tiden 