Jesus och Paulus

För 27 år sedan satt judinnan, läkaren och filmaren Lena Einhorn (LE) på en middag och fick höra tankarna, om att Jesus inte dog på korset, utan överlevde alltsammans. Denna nya upplysning blev för LE en stark aha-upplevelse och kort tid efter detta, ledde kraften i aha-upplevelsen till att tanken uppstod i hennes huvud att Paulus måste vara samma person som Jesus, utan att egentligen veta så mycket om Paulus. Sedan har denna hypotes varit ledstjärna i LE´s läsande i historiska texter och lett fram till följande ‘Evangelium enligt Lena’ . Allt detta står att läsa i hennes bok Vad hände på vägen till DAMASKUS? På spaning efter den verklige Jesus från Nasaret, prisma 2006.

Det hände sig när tiden var inne, att Maria skulle föda sitt första barn, att hon födde en oäkting, son till den romerske soldaten Pantena. Skelettet efter denne soldat och bioligiske far till barnet, som fick nament Jesus, återfanns 1859 i tyska Rehnlandet vid en utgrävning. Den nyförlösta familjen flydde till Egypten och Marias trolovade man Josef var med. De stannade länge i Egypten och Jesus växte upp där och lärde sig magi, att göra mirakler och andra ”häxkonster”. 

Jesus återvände enligt den nedskrivna muntliga judiska traditionen återgiven i Thalmud till Galiléen under namnet ‘Egyptiern’. Där anslöt han sig till sekten av esséer, levde i celibat och började predika och samla folk omkring sig.
 Jesus provocerade de skriftlärde: fariséer, sadducéer och drev ut de som köpte och sålde i Jerusalems tempel.
Detta retade upp de judiska rådsherrarna så pass, att de beslöt att döda Jesus. Denna provokation ingick i en plan, som Jesus hade, att driva denna händelsekedja till en korsfästelse av sig själv. Han hade på många ställen i evangelierna förutsagt att han skulle bli dödad. Han skulle dock se till att han klarade sig ner levande från korset. Några av hans närmaste var införstådda med denna plan och medagerande i den. Efter korsfästelsen, skulle han uppträda som uppstånden från de döda, enligt sin egen förutsägelse.
Hans budskap var ju att tala om, att nu var tiden inne för utbredandet av Guds rike och Messias ankomst genom hans uppträdande på den offentliga scenen. För detta behövdes tydliga yttre omständigheter, som manifesterade detta stora som var på gång, nämligen med död och uppståndelse.

Genom att spela död efter sex timmar på korset, bevarades hans ben från att slås sönder och han bars till en grav. Korsfästa brukade annars inte gravsättas. Med till graven togs linnedukar och trettio kilo sårläkande balsam som myrra och aloe i avsikt att läka hans sår.

 Efter uppståndelsen höll han sig borta en tid, men återkom sedan i skepnaden av Saulus/Paulus, för att föra ut budskapet om frälsningen genom Jesus Kristus och kraften i hans uppståndelse från de döda. Han förkunnande med sådan glöd och övertygelse, att det kunde bara möjliggöras genom att likställa Paulus person med Jesus själv. Förutsättningen var ju att Jesus inte dog på korset.

Genom att flytta korsfästelsedramat och uppträdande av Jesus som Paulus 15-20 år framåt i tideräkningen blir denna variant av historik möjlig enligt LE.
 Hur har detta läsande av historien och märkliga slutsatser varit möjliga? Därom handlar nästa blogg.

<a href=”http://knuff.se/isbn/9789151846859/Vad hände på vägen till DAMASKUS?”>a

Jesus tas ner från korset
Rembrandt 1633

För att förstå Lena Einhorns (LE) version av evangeliet, som återfinns i min föregående blogg måste man gå tillbaka till själva upprinnelsen av denna idé i LE:s huvud. När hennes bok kom ut 2006 var det 25 år sedan hon på en middag fick höra att Jesus nog inte dog på korset utan överlevde.

Denna tanke fanns i den redan dokumenterade Jesuslitteraturen och kunde alltså vara en möjlig händelse. Detta blev för LE en omvälvande tanke, som hon själv beskriver som en aha-upplevelse. Det märkliga var, att den inom en kort tid även genererade hos LE en biteori, nämligen att Jesus, som alltså levde efter korsfästelsen måste vara identisk med Paulus.  Det fanns ingen litteraturreferens eller annan person, som bjöd LE på denna tanke, utan den ploppade upp i hennes huvud spontant.  Varför?

 LE är född i en judisk läkarfamilj, som nått framstående positioner i Sverige. Fadern Jerzzy Einhorn blev professor och chef för det kända Radiumhemmet på Karolinska Universitetssjukhuset i Stockholm. Efter den karriären var han även som pensionär riksdagsman för Kristdemokraterna. Modern Nina arbetade också som läkare på Radiumhemmet och hade hand om kvinnotumörer. En bror, Stefan Einhorn, är professor på Radiumhemmet och nu känd författare. LE utbildade sig också till läkare och forskade inom virologi/tumörbiologi.  Hon har dock lämnat läkarbanan och blivit filmare och författare.

I vilken del av LE sprängde sig tanken in att Jesus inte dog och sprakade loss nya idéer. Var det läkaren, forskaren eller juden LE. Om LE gillade att forska hade hon alla möjligheter i sitt yrke och med den uppbackningen som forskarmiljön inom tumörbiologi och virologi gav. Att hon lämnade den möjligheten kan ha med den hårda konkurrensen inom forskarvärlden att göra.  Kontexten för läkaryrket, som handlar om att lindra, trösta och i någon mån bota skulle inte per automatik få Jesu uteblivna död att explodera i hennes tankevärld. Nej det återstår, att det judiska arvet har bidragit till att väcka starka tankar.

 Kristendomen, som emanerar från den judiska miljön genom juden Jesus hade rätt snart efter sin spridning i medelhavsområdet och upptagandet av romerska kejsare till statsreligion inneburit starten på århundraden av svårt lidande för det judiska folket.  Redan på 300-talet eft.kr. utfärdade kejsaren Justinianus ett förbud för judarna att använda den hebreiska översättningen av Gamla Testamentet, judarnas Torah. Det var den grekiska bibeln som gällde. På 1200-talet utfärdade påven Gregorius IX ett påbud att alla Thalmudkopior skulle samlas in och brännas. Thalmud innehöll en på 100-talet nedskriven lång muntlig judisk tradition. Sju västeuropeiska härskare fick detta påbud sig tillsänt.

Under medeltiden kom korstågen och bland annat förpassade judarna till undanskuffade getton i städerna i Europa långt borta från den allmänna gemenskapen. Den stora anklagelsen mot judarna genom sekler var dock beskyllningen för att ha dödat Jesus Kristus. Det har sedan gjort judarna till en orsak för allehanda svårigheter och motgångar för länder och politiska ledare.

Hitler beskyllde de sedan länge gettoförpassade judarna för misslyckandet i 1:a världskriget och de dåliga villkoren i Versailles-freden. Resten av den mörka historien känner vi alla till som förintelsen. Det ultimata uttrycket för judehat.
 Våren innan LE tar tag i arbetet med sin bok om Jesus, har hon avslutat filmatiseringen av sin bok om sin mor Ninas berättelse hur hon undkom judegettot i Warzawa och Hitlers förföljelse. En gripande historia
 

Anklagelsen att ha dödat Jesus är central i judeförföljelserna, även om det känns orättvist, eftersom det enligt den kristna tradition var en gudomlig uppgjord plan och judarna blev redskapet för dess genomförande.

Som jude vet LE om denna  mörka historia att judarna att ha dödat Jesus. Om han då inte har dött ramlar en stor befrielse över judarna med dynamitkraft. Var det det som frigjorde LE:S tankevärld?
    Det är heller ingen dålig kraft i LE:s attack på kristendomen. Hon drar ett tjockt penndrag över jungfrufödelse. Jesus var son till en romersk soldat! Det enda hon nämner om Jesu undervisning, är att hans empati för utsatta och svaga, och det har att göra med, att han själv var undanskuffad som oäkting.

Underverken är inlärda från en magiskola i Egypten. Jesu död är en smart iscensättning av Jesus själv med några få invigda. Uppståndelsen är en produkt påhittad av Jesus, för att ge eftertryck åt budskapet om Messias och Gudsriket. Sedan uppträder Jesus förklädd till Paulus och sprider läran om Jesu död och uppståndelse, som ett allt eller intet villkor för tron runt Medelhavet. Ett ofantligt medvetet falsarium för att slå blådunster i folket! 

Det har sina risker att med en färdig teori från ingenstans förankrad, och sedan ge sig in i litteraturen, för att bevisa sin favoritidé! Det vanliga är att teorier uppstår, när arbetet kommit en bit och forskaren fått en ordentlig inblick i ämnet.

Genom att Jesus framställs som halv-jude med romerskt medborgarskap, är inte kristendomen en rent judiskt genererad religion, och det kan också kännas bra med den distansen för LE.  När det gäller teorin om Jesus som Paulus, så har LE inga historiska dokument att luta sig mot, utan hon drar eget konstruerade slutsatser. I den övriga delen av materialet plockar hon från olika historiska dokument sannolika, mindre sannolika, eller inte helt omöjliga utsagor, som staplas på varandra i ett berg av osäkra sannolikheter och ofta med en slutkläm, att vi kan inte veta säkert, som en helgardering. Den långa tiden mellan hypotes och publicering motiverar LE i sin bok med att hon var rädd, att och att såra. Men boken är redan översatt till engelska, så LE har tänkt sig en världsomspännande spridning av boken.

Cherin Awad, Dalia Azzam Kassem, Khadiga El Khabiry

Tre muslimska unga kvinnor skulle göra program i TV-1. De var Cherin Awdad, jurist, Dalia Azzam, läkarstuderande och Khadiga El khabiry, tandsköterska. De fick rätt fria händer att vandra runt i samhället och välja en samhällsfråga för varje program. De började med skillnader i status mellan rika och fattiga områden i Stockholm. Och sedan löpte det på. De aktuella ämnena belystes med småtrevliga intervjuer av människor samt samtal mellan programledarna. Här och där citerades Koranen i avsikt att ge ljus och djup åt frågorna. Syftet med programmmet var kanske att visa hur”vanliga” muslimer är och att minska motsättningarna mellan svenskar och muslimer. De jobbar och utbildar sig i Sverige och finns ute i verkligheten. Nu blev det inte alls bra. De unga kvinnorna kvittrade och skrattade och ventilerade sina spörsmål, som tonårsflickor och unga kvinnor gör på sina kammare och där stannade nivån på samtalen, De nådde aldrig utanför det privat fnittrande rummet, som mina döttrar alltid ville hålla stängt för insyn. Frågorna fick ingen lyftning till den beröringspunkt, där andra utanför kvinnotrilogin kunde känna sig bekväma och tycka att det angick dem. Därmed gjorde programmet inte det som var avsikten, nämligen att närma muslimer till svenskarna utan befäste den stora skillnade som faktiskt finns. Programmet kraschade redan i första sändningen då de muslimska kvinnorna vägrade skaka hand med Carl Hamilton. Nu skall inte det sista programmet den 22 december sändas utan det blir ett samtalsprogram mellan Eva Beckman och Erik Fichtelius med inbjudna gäster. Kritiken faller naturligtvis tillbaka på programidémakarna. De speglar en naivitet och oförttpstående för vad problemet handlar om. Prgrammet har gjort muslimer än mer undanskuffade i vårt samhälle. Den masssiva kritiken och att programserien inte kunde sändas färdigt är väldigt illa och leder inte till något positivt. http://www.aftonbladet/debatt/article3722344.ab

 Vi sitter på en liten prick i ett oändligt universum. Denna lilla runda kula snurrar runt sin axel på ett dygn och gör ett eliptiskt varv runt solen på ett år. Utifrån dessa rörelser sitter på den runda kulan små människor och räknar sekunder, minuter, timmar, dagar, månader och år.

De flesta tycker att tiden går fort. Den lilla runda kulans existens är också hotad. Nu får det inga konsekvenser för det stora universum den rör sig i, men för dess innevånare är det en katastrof. Deras liv är hotat. Den teknologiska utvecklingen har lett till att de släpper ut farliga gaser, som förstör balansen i klimatet. Dessutom har de alltid haft svårt att hålla sams. De dödar varandra. För 20-25 år sedan var de mest rädda för atombomber, men du är det sjävmordsbombare, som sätter skräck i innevånarna. De kan dyka upp var som helst helt oanmälda och med sprändeg runt magen döda hundratals andra om det vill sig illa. Det är ofta några som kallas islamistiska fundamentalister. Det tror så benhårt på Koranens ord och Muhammed att de menar sig ha rätt att döda vems som helst som tillhör de otrogna.

De senaste åren har det varit kopplat till att nå politiska mål. Alltnog tickar tiden på. Idag är snart igår och i morgon blir fort idag. Man kan fråga sig när vi lever som mest. Det är nyårsafton i morgon. Många har förberett sitt firande i ett par veckor. Allt är noga upplagt för en stor fest. Det har varit så intensivt förarbete, så man upplever redan i det arbetet att den stora kvällen är här.

Så kommer nyårsafton och alla är där. Maten god och stämningen på topp. Planeringen klaffar nästan. Dagen efter tar eftersnacket vid och det är då som kvällen får sitt innehåll riktig på plats om vad som egentligen hände. Så när lever vi som mest?: igår i planeringen, idag när fästen pågår eller dagen efter då analysen talar om vad vi varit med om?  Reflektera över detta så kommer en fläkt av evighet att pusta förbi! 
En evighet som innesluter det stora varat med hela universumet, där vi håller på att blekna bort i ett intet.

Eskil Franck är född i en prästfamilj som från far till son i fyra generationer försett Västsverige med präster i 200 år.  Hans farfars farfar Benedictus Jonae Carlsson föddes 1768 och var konstraktsprost i Slöta, Västergötland. Eskils far Gerhard Franck föddes på Ödsmåls prästgård i Bohuslän år 1910 och antog sedemera hustruns släktnamn. Därtill var Eskil Francks morfar, liksom mormors far, farmors far, flera av farfarsfars bröder, farfars bror, två farbröder, en morbror, fyra kusiner och rad ingifta präster. Eskil Franck blev det fjärde barnet i familjen. Näst yngsta barnet, en son, dog under förlossningen, sedan fanns två äldre döttrar. Detta gjorde att Eskils födelse blev till en stor glädje, då prästfamiljen därmed hade säkrat sucssessionsordningen och lade  en stor förväntan på den yngste sonen, nämligen att han en dag skulle vilja bli präst. Han blev det också, men  kom efter 30 år i yrket att avsäga sig prästämbetet. Han har i sin bok Giv mig, min son, ditt hjärta (2013) berättat  utförligt om detta. Eskil kände under hela sin uppväxt att han spelade en central roll i sina föräldrars liv. Han fick en särskilt varm relation till sin mor, mycket beroende på att fadern var upptagen å tjänstens vägnar. Modern lärde Eskil både vett och etikett samt andlig fostran till att bli Guds barn för både tid och evighet. Så fort han kunde fick han läsa biblen både morgon och kväll. Gamla testamentet på morgonen och Ny på kvällen. Detta skötte Eskil minutuöst med läsning av korsvisa parallellställen och anteckningar i kanten.Teologin i familjen var den som Henrik Schartau introducerat och utgjorde en mycket konservativ och sträng kristen tradition. Den drog också en tydlig rågång mot frikyrkligheten, som ansågs alltför känslosamt utlevande och förkastlig med sitt vuxendop, som förnekade Guds nådeshandling mot individen i barndopet. Ärkebiskop Natan Söderbloms första stora ekumeniska möte i Uppsala fördömdes av Eskils far, som menade  att svenska kyrkan hade inget att lära av andra. Eskil var lättlärd, snacksalig och lillgammal och framförallt frågvis. Mamman tröttnade på alla hans varför och satte honom i skolan ett år för tidigt. Det gick bra, men frågvisheten blev större med åren, frågorna blev fler, djupare och i sak mer hotfulla. Som barn kunde det handla om varför han inte fick gå och se på en fotbollsmatch på söndagen, vilket inte lät sig göras. Som vuxen kom frågorna att handla om trons fundament.  Fader Gerhard var ingen stark förebild. Eskil uppfattade honom som instängd i sin prästroll, så som traditionen krävde. Till vardags var fadern mer frigjord med oväntad och förlösande humor och konstnärlig skaparglädje. Spelade piano utan noter och hade bra sångröst och hade en god förmåga att skriva vers.Eskils läraktighet och frågvishethet gjorde att det gick bra i skolan. Han tog studenten med goda betyg. Hormonstormen beskriver han på klassiskt vis för ungdomar i starka religiösa kontexter med själbefläckelsens nödvändiga avslappning men även ångest och ånger med löfte om att inte upprepa igen. Han fann tröst och hjälp i Paulus orden: ”Det goda som jag vill det gör jag icke och det onda som jag vill jag inte vill gör jag; jag arma människa, vem skall frälsa mig från denna dödens kropp. Gud vare tack genom Jesus Kristus”. Ändå blev det många frågor om ”varför” i detta ämne från Eskil i samtalen med ungdomsvänner inom kyrkan och med präster. Eskil fann kyrkans hållning förljugen med en offentlig förkunnelse och undervisning som var sträng: och en mer dold som praktiserades men som man inte stod för offentligt. Väl framme i universitetet hade det blivit mer eller mindre självklart att han skulle läsa teologi och det blev i Lund. Redan i gymnasiet hade han blivit så laddad av sin traditions teologi att han argumenterade frejdigt i kristna gymnasistföreningen och mot en liberalteologiskt inriktad religionslärare. Han var genom år av bibelläsande varje dag väldigt  bibelkunnig och beläst i ämnet teologi med särskilt fokus på Martin Luther, där Eskil funnit en själsfrände. Universitetsstudierna som började 1968 färgades av den politisering som då skedde av samhället och i ungdomsgrupperna, vilket påverkade teologiska institutionen. Detta bidrog till att Eskil stegvis lämnade lydnadens slutna kultur och började ta ansvar för vad han trodde, tänkte och ville med sitt liv. Det blev som en öppning mot en ny värld. Den blev en polarisering mellan kärleken praktiserande mot nöden i världen och det eviga  salighetsperspektivet. Eskil Franck prästvigdes i hemstiftets domkyrka i Göteborg. Han var medveten om att han gick in i denna roll utan att ha gjort upp med sin uppväxts ombonade trygghet och religiösa tro. Prästvigningen blev heller ingen avgörande händelse som skapade ett starkt minne att återvända till när livet som präst blev tungt. Han gick in i rollen med många varför obesvarade. När sedan en möjlighet öppnade sig till akademiska studier på teologiska institutionen  i Nya testamentet exegetik blev det en väg att kunna få klarhet i vad som stod skrivet och hur texterna kommit till. Eskil Franck gick in i dessa studier med öppna kritiska ögon och mottaglig för allt nytt som skulle kunna uppenbara sig. Egentligen hade han inte så mycket att benhårt försvara, då han aldrig tidigare vänt på alla stenar. Denna process kom att leda till att grunden för den kristna tron om Jesu liv och framförallt uppståndelsen gavi studierna en helt ny svar, som stegvis gjorde det svårt för Eskil att hålla fast vid kyrkans tro. Denna process lämnar jag till läsaren att själv ta del av. Efter att ha blivit föreslagen till biskopskandidat flera gånger men tackat nej, varit rektor för prästutbildningen  och slutligen till sist blev övertalad att var med som en av tre kandidater till ärkebiskopsstolen, då när KG Hammar valdes av regeringen, kom till slut brevet till domkapitlet att avsäga sig prästämbetet och ta konsekvenserna av att den tro han fått med modersmjölken inte höll längre. I Eskils Francks resa finns en logik i utvecklingen, som inte är svår att följa. Han laddades med  tron i prästtraditionsrik släkt. Föddes med ett nyfiket sinne och hade många varför, som han inte fick svar på. Han växte in i sin tradition med många frågor obesvarade. I långa loppet höll inte detta och Eskil Franck känner i dag en tankens befrielse och större uppriktighet och möjliget att med den fria tanken forma sitt liv.                

För att få veta hur en religiös grupp fungerar inifrån, ger det mycket att läsa om någon som vuxit upp där och sedan som vuxen människa ser tillbaka och kan berätta. Givetvis blir varje sådan berättelse unik och kan inte ge hela sanningen. De som lämnat sitt sammanhang och sedan skriver tas inte emot väl av sina forna trosvänner, men läses med intresse av de som står utanför. Ändå är dessa vittnesbörd väldigt viktiga. Johan Heltne  växte upp i Livets Ord och gick i dess skolor och föräldrarna var starkt engagerade. Publiceringen av hans bok sammanföll med Ulf Ekmans konvertering till katolicismen vilket är en slump, men gav uppmärksamhet i media. Boken heter: Det finns inget att vara rädd för. De senaste decennierna har ungdomar mellan 15-18 år  i ökat antal lämnat sina kristna uppväxtiljöer. Det är ett  generellt problem i västvärlden. Det syns tydligt nu i USA. Det är en viktig fråga att analysera. Därför blir sådana böcker som Johan Heltne skrivit betydelsefulla. Jag hoppas vi så småningom får en sådan bok från Knutbymiljön. Johan Heltne  beskriver hur det är att vara tonåring i en sådan sluten miljö som i Livets Ord. Barn som föds av föräldrar som tillhör församlingen börjar i Livets Ords söndagskola, sedan förskola, grundskola, gymnasium och något de kallar Universitet finns också. Allt detta präglas av Livets Ords teologi, världsbild och livsstil. Det finns också en 2-årig bibelskola. Barn och ungdomar får liten influens från världen utanför. Johan Heltne, som lämnade Livets Ord för ca 15 år sedan har fått lite perspektiv och säger i intervjuer att det går inte att föreställa sig hur det är om man inte varit med om det. Man lever i en värld av ett tydligt  vi och dom utanför. Huvudpersonen Jonatan i Heltnes bok är medlem i Livets Ord och är tonåring. Han lider av epilepsi och blir kär i den jämngamla flickan Nina. Båda dessa fenomen blir problematiska i Livets Ord. Trosläran är att Jesus tog alla sjukdomar på sig på korset, så man behöver inte vara sjuk, bara man tar emot detta faktum i tro. Att para ihop sig med en av motsatta könet är inte tillåtet under skoltiden. Runt dessa starka poler rör sig huvudpersonen med de villkor som det innebär att vara just tonåring. Heltne öppnar dessa rum utan skygglappar och beskriver huvudpersonen naket som den människa han är. Sätter ord och berättar om sådant, som man inte gör öppet i kretsar som Livets Ord, men som är alla ungdomars vardag. Jonatan och Nina blir kära och känner attraktionen mellan sina kroppar och kommer varandra fysiskt nära. Då detta är förbjudet och det finns ett rapportsystem, så går rapporterna till skolledningen och pastorerna och det blir förhör. Jonatan har en komplicerad epilepsi och utreds på sjukhus. Undersökningar med EEG och annat ger inga  svar. Läkarna och en psykolog kommer fram till att Jonatans religiösa miljö kan vara en utlösande faktor för anfallen. Jonatan för under större delen av boken nu och då samtal med psykologen.  Jonatan är inte lättillgänglig i samtalen och svarar undvikande och kort på psykologen frågor. Han känner att det lönar sig inte att berätta för psykologen förstår ändå inte den religiösa miljön. Psykologen letar sig dock in en bit och utlöser smärtsam gråt och förtvivlan vid ett par tillfällen. Det känns som att psykologen närmar sig en kärnproblematik, men efter gråten sätter Jonatan på sig sitt försvar igen. Till slut blir Jonatan arg och skäller ut psykologen och går därifrån, för att inte komma tillbaka. Det känns som han orkar inte att gräva ända ner på djupet. Jonatan och Nina ger sig iväg till hennes föräldrars sommarstuga för övernattning. Jonatan mörkar det hela för sina föräldrar och säger att han skall vara hos en kompis. Där blir de kroppsliga laddningarna starka och det väcker på morgonkvisten ånger hos Jonatan. Han vet att det är förbjudet även om de inte går hela vägen. Trycket från den andra polen dvs skolan och pastorerna gör sig påmind. Jonatan faller i gråt. Efter detta blir det förhör med skolledningen, ungdomspastorn och församlingens pastor, där Jonatan ombedes berätta allt. Han hamnar i svår press. Nina för ett likande förhör. De får en veckas avstängning från skolan, för att båda tillsammans komma tillbaka för nytt samtal. Jonatan är som hos psykologen inför församlingsledning och föräldrar fåordig. Det är mycket ”vet inte”, ”kanske, typ”. Han kommer inte riktigt loss för att uttrycka sig själv. Denna press i miljön, sjukdomen och Nina skildrar Heltne trovärdigt och mer öppet än brukligt. Många ungdomar kommer att känna igen sig. De rättrogna kommer att utnyttja öppenheten, som ett bevis på att Jonatan ”satt fast i köttet”. Det är just det som man jobbar emot på Livets Ord. Ändå är det den nakna sanningen som religiösa ledare bör ta till sig om de vill ha kvar fler av de ca 60% av ungdomarna som lämnar tron i slutet av tonåren.    

De gamla bibliska patriarkerna och profeterna levde i en intim dialog med Gud, en kanal som ständigt stod öppen i ett levande samtal. För att göra sin film har regisören Darren Aronofsky lagt in ett avstånd i den dialogen genom att konsekvent tala om skaparen i stället för Gud eller Herren och Noah har drömmar och fantasier i stället för tilltal från Gud, som blir lite mer oklara. Det ger utrymme för flera tolkningar av det som Noah uppfattar som komna  från skaparen. Detta filmtekniska knep öppnar för Darren Aronofsky att skapa fritt. Filmen är inspelad på Island och har fått en budget på 1 miljard kronor. Filmen byggger på en manus från Darren Aronofsky och John Logan och i filmmanuset finns Ari Handel med som medförfattare. Noah spelas av Russell Crowe och hans fru av Jennifer Connelly. Filmen är förstås på engelska och då blir stavningen på huvudrollen Noah. Denna osäkerhetsfaktor i kontakten med skaparen gör också att Noah kan bli osäker på på vad skaparen vill. Före avfarten med den stora båten hittar Noah en flicka bland en skara döda människor efter någon naturkatastrof. Det visar sig vara ett svårt skadat flicka och därav infertil, tolkar Noah det som att skaparen inte gett familjen någon möjlighet att föröka sig. Därmed blir uppdraget för Noah att forsla djuren över vattnet och sedan har Noahs familj gjort sitt och alla kommer att dö i tur och ordning. Noah har ju med sig sina tre söner Sem, Ham och Jafet utan fruktsamma svärdöttrar och då är loppet kört för Noah. I den bibliska berättelsen är det klart att Noah har funnit nåd inför Gud som en rättskaffens man och han känner sig utvald att med djuren få överleva katastrofen. Frågan om fortsatt förökning tas inte upp i bibeln. Ett underverk låter Aronofsky  hända då han i ett av människan förstört landskap låter ett frodigt stort skogsparti växa upp på nolltid , för att Noah skall få virke för sin ark. Bygget sätts igång. En stor folkgrupp från Kains släkt dyker upp och pockar på att få följa med. Det blir en häftig kamp mellan Noah och Kains släkt. Storvuxna väktare, som är någon form av fallna änglar med flera armar och stora  och byggda i stenblocksliknande kroppar, som de vore doppade i tjära och stora som tvåvåningshus hjälper Noah i striden, men ledaren lyckas gömma sig i arken. I bibeln är reaktionen från omgivningen mer hån och förakt för Noahs vilda fantasier. Folk tror inte på honom.  Alla djuren väller in, först fåglar och sedan kräldjur i datoranimerade former. Sist de stora benburna djuren. Väl inne i arken ser vi så gott som ingenting av dem under hela färden. Inte heller ett maffigt uttåg från arken efter landningen på berget Ararat finns med. Dramat fokuseras på det psykologiska spelet i Noahs familj.  I filmen skapas ett familjedrama kring familjemedlemmarnas egen överlevnad. Den ofruktsamma Ila hinner innan avfärden ta sig iväg till farfadern Lemek och han ger henne sin välsignelse, som också innebär att hon får sin fertilitet tillbaka. Ila och Sem fann varandra tidigt i filmen och de blir ett par och Ila blir gravid under färden med arken. Då Noah redan låst sig i tanken att hans familj skall dö, för att skaparen inte vill ha med människorna i sin värld, så hotar Noah att döda barnet om det blir en dotter.  Noahs hustru och Ila samt Sem kämpar en hård kamp mot Noah, som blir en envis ilsken tankemässigt fastlåst gubbe, som skall uppfylla uppdraget till varje pris, dvs så som han uppfattat det. Hur det går kan jag lämna till den som inte sett filmen att få uppleva. Intrycket är att Aronofsky skapat en film, som hamnat ganska långt ifrån berättelsens ursprung i Gamla Testamentet. Detta för att få det drama han velat skapa. Det finns frågor om människans ansvar för planeten och ondskan som förstör både människor, natur och djur och vårt ansvar inför det. Själv är Noah vegan för att göra sitt bidrag. Den som inte är välbekant med bibelns version kan ha lättare att köpa upplägget. Filmen fick kalla handen från Vatikanen som kallade den ”ett förlorat tillfälle” och ”en Noah utan Gud”. 

I Birgittasystrarnas kloster i Djursholm skedde ceremonin då Ulf Ekman och frun Birgitta blev katoliker under överinseende av biskopen Anders Arborelius och en nära vänkrets. Det är mänskligt och psykologiskt en fascinerande händelse, som inbjuder till funderingar och analys. Hur kunde den sprattlande trosrörelseevangelisten ta steget in i katolicismen. Han som kom från  USA med nya vindar till Uppsala och startade Livets Ord som en privat religiös stiftelse. Det var botande av sjuka och utdrivande  av onda andar som gällde. Livets Ord var den nya spjutspetsen i den sista tidens väckelse före Jesu återkomst och frikyrkokristna uppmanades att lämna sina förstelnade sammanhang och gå med i Ekmans församling. 

Ulf Ekmans livsbana har hoppat mellan ytterligheter. Först var det KFMLR, extremvänstern i Göteborg, som fångade hans sinne. Några år senare läste ha teologi och prästvigdes i Svenska kyrkan. Sedan fångades han av den högerextrema trosrörelsen i USA. Gick där i utbildning och släppte den svenska lutherska kyrkans mer stillsamma högmässolunk och skapade Livets Ord. Begreppet trosrörelsen innebär att man tror på bibeln utan egna strykningar eller fria reflekterande tankar. Sjukdom skall man inte behöva bära, för det är djävulens verk och alla sjukdomar tog Jesus på sig, när han dog på korset. Det är bara att anamma detta faktum och inte tvivla. 

När jag i vänkretsen hörde talas om de sammankomster, som skedde i hemmen av frikyrkofolk, som börjat närma sig Livets Ord kunde en person med en vanlig halsfluss, som beror på streptokocksmitta, höra att det där skall du inte ta emot, för du är helad och fri. En tidigare medlem i Livets Ord har skrivit en roman om livet inifrån församlingen och låter huvudpersonen bära samma epilepsi, som författaren Johan Heltne själv led av, och belyser de svårigheter, som den extrema tron innebär. Johan Heltne försökte själv med att sluta ta sina mediciner mot epilepsi, för att visa att han tror på underverk. 

Ulf Ekman har från sin estrad drivet sina medlemmar in i trosrörelsen med hög energi. Hans predikostil har inte inneburit något av lyssnade till publiken. Den har mer varit  en turbokraft mot publiken. Ekonomiskt har församlingen med råge anammat läran att man skall ge 10% av sin bruttolön till församlingen. Att så sker har det visat sig i offerstatistik, som varit offentlig. Det har flutit in mycket pengar och det egna förlaget har likaledes varit väldigt lönsamt. Det innebär att Ekman har också varit VD i en privat stiftelse och det har gått hand i hand med predikandet.

Nu har sonen Jonathan Ekman övertagit VD posten, så familjen driver företaget vidare. Det har helt enkelt skett ett generationsskifte och den gamle VD:n drar sig tillbaka. Till bilden hör en utbyggnad av ett skolväsende med förskola, grundskola, gymnasium och en variant av högskola. Det har inneburit en påverkan av det uppväxande släktet, för att behålla det inom rörelsen. Många har också gått i Livets Ords 2-åriga bibelskola och undervisats i Ulf Ekmans tolkningsmodell av bibeln. 

Att på detta sätt fått bygga upp en verksamhet med många mänskliga kontakten borde ha givit många djupa och nära relationer. Utifrån har det sett ut som att det varit en mur kring den privata stiftelsen och en inre krets av pastorer och ledare och ett avstånd till den vanlige medlemmen. Detta har bekräftats av de som lämnat rörelsen. Det innebär att det är inte så smärtsamt för Ekman att i en predikan från estraden meddela att nu lämnar jag er för katolicismen. Personligen har jag haft en känsla vid studiet av Ekman, att han är grund i sin hållning, utan det mer djupa reflekterandet. Sådant brukar pocka på underifrån den egna personens djupare psykologiska schakt. Det kom också en ”time out” med ett par år för makarna Ekman i Jerusalem åren 2002-2005. För några år sedan var Ekman med om något som måste beskrivs, som att han gick in  i väggen och blev sjukskriven. Livet börjar hinna i kapp honom. Den vanliga mänskliga ekvationen börjar ta ut sin rätt även i Ulf Ekmans liv.

Med åren börjar Ekman tala mer om samverkan med andra kristna, från att ha brännmärkt dem som varande på fel väg. Efter ett ekumeniskt möte med katolska kyrkan i klostret i Vadstena framkom att det fanns något i katolicismen, som berörde Ekman. Det känns som det var en beröring av ett annat tempo och respekt för det heliga. Det har ju saknats i Livets Ords högfrekventa utlevelse. I slutändan går det att förstå hoppet över till katolicismen utifrån det vanliga mänskliga perspektivet, utan några skruvade teologiska förklaringar. Ulf Ekman talar naturligtvis om Guds ledning, men det är vad han har inom sig att ta till. Ekman har övat upp sitt ordflöde från estraden till att också ge sig på att skriva böcker. Om några år kommer en djupt reflekterande bok väl förankrad i den mänskliga delen av Ulf Ekman. Den boken ser jag fram emot..

Hanna Möllås och Leif Carlsson har tillsammans skrivit en bok om sexualitet i bibeln och kyrkan. De har sett att det behövs en bok, som belyser detta. De vill ge en översikt av hur sexualitet har hanterats i kyrkan genom tiderna. De ser det angeläget att kunna disklutera och samtidigt visa på olika åsikter.

Författarna definierar inte vad de menar med ordet kyrkan, utan det står där så öppet som det låter genom hela boken. Det framkommer rätt snart att det inte kan gälla för hela kristna kyrkans medlemmar, utan de som bygger hela sin världsbild på skapelseberättelsen i bibeln, som citeras och analyseras flitigt i boken. Vi lever på 2000-talet och många kristna har vuxit in i det evolutionära tänkandet och det borde författarna ha problematiserat omkring. Av vad man kan läsa mellan raderna kommer Hanna Möllås från Pingst i Jönköping, yrkesmässigt är honbarnmorska och sexolog och Leif Carlsson är teol.dr. och lektor vid Högskolan  i Jönköping.

Lite grovhugget skulle man kunna säga att de skrivit en bok om sexualitet för sina likasinnade inom frikyrkan Det måste då sägas, att boken med titeln Med Hela Ditt Liv är lättast att ta till sig bland fundamentalistiska starkt bokstavstroende kristna. När teologen Carlsson belyser frågorna kring sexualiteten, så blir det med bibeln som grund. Inte bara vad bibeln säger i olika texter i Gamla testamentet, utan som viktig vägledning för nutida kristna. Han beskriver vad bibeln säger om t.ex. homosexualitet, vilket vi alla känner till, men lyfter inte  på riktigt in det i vår allmänna debatt i samhället på det sätt som hbtq-frågor diskuteras. 

Det finns rapporter från USA, där det framkommer att kyrkorna tappar mycket ungdomar. Frågor som väger tungt för ungdomarna är sexualitet och homosexualitet, när de beslutar att lämna sina kyrkor är frågor kring könsidentiteter. I sin hänvisning till Adam och Eva låter Carlsson tankarna sväva fritt kring vad om hände i Edens lustgård. Han låter oss förstå, att det var inte av ett simpelt fotben som Gud tog och gjorde Eva, utan ett revben närmast hjärtat, för att påvisa den nära  relationen mellan de två könen. De skapades för att ”bli ett” och av det drar Carlsson slutsatsen, att de hade sex före syndafallet. Han går då emot vår störste kyrkofader Augustinus, som menade att den påträngande sexualiteten  var ett resultat av syndafallet. När sedan Gud säger till Eva efter syndafallet att ”Din man skall du åtrå, och han skall råda över dig” menar Carlsson att det betyder att kvinnans sexuella drift skall riktas mot mannen, underförstått inte mot kvinnor. 

Mycket av syndastämpeln inom kyrkan kring sexualiteten handlar enligt redogörelsen i boken om hur mannens säd hanteras. Säden är till för fortplantningen och säden får inte spillas bort i onani, eller som samlag som mellan män. Det kunde hända under medeltiden, att en munk som onanerat blev utesluten från klostret i sju år. Då var det de tankar som ledde till onanin, som man brännmärkte och inte den fysiska handlingen. För kvinnor är det mindre problematiskt, då mannens säd inte är inblandad. 

När Hanna Möllås som barnmorska och sexolog skriver blir det mer allmängiltigt och som det brukar låta när sexologer talar. Hon blir mer självklar och förankrad, när hon talar om den vuxna kvinnan, barnafödandet och parrelationer. När hon talar om barns utveckling är hon inte lika förankrad kan jag tycka från mitt barnläkarperspektiv. Hon gör dock sina återkopplingar till skapelseberättelsen för att klargöra. Hon vågar dock citera Höga Visan och lyfta fram de texter som tydligt beskriver kvinnans könsorgan och hur de fungerar under upphetsning. Som t.ex. när mannen säger till sin älskade: ”Ditt sköte är som en kupad skål – må vinet aldrig saknas!” 

Hanna Möllås ger också råd till ledare och samtalsledare att vara professionella och inte ge sig själva som exempel vare sig i positiv eller negativ mening avseende egna erfarenheter. Hon pekar också på behovet av handledning och inte släppa in yngste ungdomsledaren till gruppsamtal om sex. Det bör hellre finnas en grupp i församlingen som  gemensamt håller i dessa frågor. Möllås och Carlsson måste naturligtvis vara medvetna om, för vilken publik de skriver. När de ändå skriver en bok om sexualiteten i Kyrklig praxis, så borde de sagt några ord om den begränsning, som deras förankring utgör. Boken kommer inte att köpas in av skolverket, men i frikyrkliga församlingar och på deras ungdomsläger kommer det säkert att användas. 

Det finns svenskar, som krigar med Islamiska Staten (IS) i Syrien och Irak. De har blivit rekryterade i Sverige av hitkomna medlemmar ur IS. Vad innebär radikalisering, hur uppstår den och hur kan den förhindras innan ungdomarna ger sig iväg? Det är en viktig fråga, som många söker ett svar på. Frågan debatterades nyligen i Agenda SVT2 mellan Birgitta Ohlsson EU- & demokratiminister (fp) och Omar Mustafa ordförande i islamiska förbundet (IFiS).  Omar Mustafa sa i programmet, att de arbetar dagligen med dessa frågor och möter dessa ungdomar i sina församlingar. Han redogjorde dock inte närmare för hur de arbetar. Samtalet i Agenda gav inga tydliga öppningar.

–

I starka religiösa kontexter har ungdomar tre vägar att gå inom kontexten. 1) Följa traditionen och bejaka den religiösa tro som utgör mainstream i den gemenskap de fötts in i och leva släktens traditionella liv. 2) Luckra upp det de upplever som tvångströja och gå en väg mot större öppenhet och mer bejaka det omgivande samhället, dock utan att revoltera. 3) Gå djupare in i tron och studera de religiösa texterna, som de finner att föräldragenerationen har hoppat över och inte lever fullt ut. – Den tredje gruppen riskerar att radikaliseras och vill ta de religiösa urkunderna på allvar. Det är texter, som vem som helst kan ta del av och som manar till handling för Guds sak på ett mer påtagligt sätt än vad som gäller för mittfåran i gemenskapen. Att följa texterna ger också belöningar om högre nivåer i paradiset. Budskapen är radikala och den unga formbara människan tycker inte att den äldre generationen lever upp till vad texterna kräver. Att följa texternas innehåll ger också belöningar och högre nivåerna i paradiset. Den unge vill alltså läsa som det står och handla som det står. Ofta finns även ett eskatologiskt laddat budskap i urkunderna om ett nära förestående slut på denna tidsålder. Tiden fram till dess anses vara kort, så varför satsa på utbildningar och familj, när uppdraget hastar. Så i sina egna ögon handlar ungdomarna helt rätt och har valt en rätt väg. De har gjort avkall på det som civilsamhället kan kalla förnuft, logik och filosofi, samt gör ett avståndstagande från en vetenskapligt uppdaterad världsbild. I stället har de en starkt religiöst förankrad logik, som reses som en mur mot det förfallna världsliga samhället, som hamnat helt snett.

–

Radikaliseringen ligger dock inte oöverskådligt långt från vad den äldre generationen i församlingen står för och några föräldrar kan säga om sina ungdomar att de tar ju sin sak på allvar! De kan även få beröm av andra personer ur den äldre generationen.  Den här sammanvävda interaktiva processen mellan generationerna gör att det interna arbetet mot en radikalisering inte kan bli så effektivt. Tankemässigt rör sig ju ungdomarna inom den egna religiösa sfären och gör ju inga uppbrott mot fundamenten. De tar steget fullt ut helt enkelt. Att få vara med om att skapa en ren islamisk stat med koranen som grund måste te sig stort!

–

Inom varje religion finns en skala av tolkningar, som i de flesta fall har är personlig prägel. Många tänjer på sin inställning till urkunderna, för att anpassa sig till det civila livet och underlätta sin sociala integration i samhället med vänskapsband utanför sina församlingar. Andra lever på ett starkare sätt inåt det de uppfattar som trons centrum. Inom den här spännvidden lever ungdomarna och vet om att spännvidden finns. Men tillsammans utgör alla dessa dock en gemenskap. Radikalisering innebär att en del ungdomar vill röra sig mot den texttrogna falangen och nå längre och högre mål i sin religiösa hållning.  Det kan ju rent av för en ungdomsledare att låta behjärtansvärt.

–

Här uppstår den stora frågan: vem skall driva processen för att förhindra en radikalisering? Klarar ledarna inom moskéer och kyrkor av att göra det?  Det finns ju en bredd i tolkningar även bland dessa. Frågan kan här bara ställas! Det behövs att man ringar in radikaliserande texter och med detta urval skapar studiecirklar. Vill man det?