För att få veta hur en religiös grupp fungerar inifrån, ger det mycket att läsa om någon som vuxit upp där och sedan som vuxen människa ser tillbaka och kan berätta. Givetvis blir varje sådan berättelse unik och kan inte ge hela sanningen. De som lämnat sitt sammanhang och sedan skriver, tas inte emot väl av sina forna troende vänner, men läses med intresse av de som står utanför. Ändå är dessa vittnesbörd väldigt viktiga. Johan Heltne  växte upp i Livets Ord och gick i dess skolor och föräldrarna var starkt engagerade. Publiceringen av hans bok sammanföll med Ulf Ekmans konvertering till katolicismen vilket är en slump, men gav uppmärksamhet i media.

Boken heter: Det finns inget att vara rädd för. 

De senaste decennierna har ungdomar mellan 15-18 år  i ökat antal lämnat sina kristna uppväxtmiljöer. Det är ett  generellt problem i västvärlden. Det syns tydligt nu i USA. Det är en viktig fråga att analysera. Därför blir sådana böcker som Johan Heltne skrivit betydelsefulla. Jag hoppas vi så småningom får en sådan bok från Knutbymiljön. 

Johan Heltne  beskriver hur det är att vara tonåring i en sådan sluten miljö som i Livets Ord. Barn som föds av föräldrar som tillhör församlingen börjar i Livets Ords söndagsskola, sedan förskola, grundskola, gymnasium och något de kallar Universitet finns också. Allt detta präglas av Livets Ords teologi, världsbild och livsstil. Det finns också en 2-årig bibelskola. Barn och ungdomar får liten influens från världen utanför. Johan Heltne, som lämnade Livets Ord för ca 15 år sedan har fått lite perspektiv och säger i intervjuer att det går inte att föreställa sig hur det är om man inte varit med om det. Man lever i en värld av ett tydligt  vi och dom utanför. 

Huvudpersonen Jonatan i Heltnes bok är medlem i Livets Ord och är tonåring. Han lider av epilepsi och blir kär i den jämngamla flickan Nina. Båda dessa fenomen blir problematiska i Livets Ord. Trosläran är att Jesus tog alla sjukdomar på sig på korset, så man behöver inte vara sjuk, bara man tar emot detta faktum i tro. Att para ihop sig med en av motsatta könet är inte tillåtet under skoltiden. Runt dessa starka poler rör sig huvudpersonen med de villkor som det innebär att vara just tonåring.

Heltne öppnar dessa rum utan skygglappar och beskriver huvudpersonen naket som den människa han är. Sätter ord och berättar om sådant, som man inte gör öppet i kretsar som Livets Ord, men som är alla ungdomars vardag. Jonatan och Nina blir kära och känner attraktionen mellan sina kroppar och kommer varandra fysiskt nära. Då detta är förbjudet och det finns ett rapportsystem, så går rapporterna till skolledningen och pastorerna och det blir förhör. 

Jonatan har en komplicerad epilepsi och utreds på sjukhus. Undersökningar med EEG och annat ger inga  svar. Läkarna och en psykolog kommer fram till att Jonatans religiösa miljö kan vara en utlösande faktor för anfallen. Jonatan för under större delen av boken nu och då samtal med psykologen.  Jonatan är inte lättillgänglig i samtalen och svarar undvikande och kort på psykologen frågor. Han känner att det lönar sig inte att berätta för psykologen förstår ändå inte den religiösa miljön.

Psykologen letar sig dock in en bit och utlöser smärtsam gråt och förtvivlan vid ett par tillfällen. Det känns som att psykologen närmar sig en kärnproblematik, men efter gråten sätter Jonatan på sig sitt försvar igen. Till slut blir Jonatan arg och skäller ut psykologen och går därifrån, för att inte komma tillbaka. Det känns som han orkar inte att gräva ända ner på djupet. Jonatan och Nina ger sig iväg till hennes föräldrars sommarstuga för övernattning. Jonatan mörkar det hela för sina föräldrar och säger att han skall vara hos en kompis. Där blir de kroppsliga laddningarna starka och det väcker på morgonkvisten ånger hos Jonatan. Han vet att det är förbjudet även om de inte går hela vägen.

Trycket från den andra polen dvs skolan och pastorerna gör sig påmind. Jonatan faller i gråt. Efter detta blir det förhör med skolledningen, ungdomspastorn och församlingens pastor, där Jonatan ombedes berätta allt. Han hamnar i svår press. Nina för ett liknande förhör. De får en veckas avstängning från skolan, för att båda tillsammans komma tillbaka för nytt samtal. Jonatan är som hos psykologen inför församlingsledning och föräldrar fåordig. Det är mycket ”vet inte”, ”kanske, typ”. Han kommer inte riktigt loss för att uttrycka sig själv. Denna press i miljön, sjukdomen och Nina skildrar Heltne trovärdigt och mer öppet än brukligt. Många ungdomar kommer att känna igen sig. De rättrogna kommer att utnyttja öppenheten, som ett bevis på att Jonatan ”satt fast i köttet”. Det är just det som man jobbar emot på Livets Ord. Ändå är det den nakna sanningen som religiösa ledare bör ta till sig om de vill ha kvar fler av de ca 60% av ungdomarna som lämnar tron i slutet av tonåren.    

Eskil Franck är född i en prästfamilj som från far till son i fyra generationer försett Västsverige med präster i 200 år.  Hans farfars farfar Benedictus Jonae Carlsson föddes 1768 och var konstraktsprost i Slöta, Västergötland. Eskils far Gerhard Franck föddes på Ödsmåls prästgård i Bohuslän år 1910 och antog sedemera hustruns släktnamn. Därtill var Eskil Francks morfar, liksom mormors far, farmors far, flera av farfarsfars bröder, farfars bror, två farbröder, en morbror, fyra kusiner och rad ingifta präster.

Eskil Franck blev det fjärde barnet i familjen. Näst yngsta barnet, en son, dog under förlossningen, sedan fanns två äldre döttrar. Detta gjorde att Eskils födelse blev till en stor glädje, då prästfamiljen därmed hade säkrat successionsordningen och lade  en stor förväntan på den yngste sonen, nämligen att han en dag skulle vilja bli präst. Han blev det också, men  kom efter 30 år i yrket att avsäga sig prästämbetet. Han har i sin bok Giv mig, min son, ditt hjärta (2013) berättat  utförligt om detta. 

Eskil kände under hela sin uppväxt att han spelade en central roll i sina föräldrars liv. Han fick en särskilt varm relation till sin mor, mycket beroende på att fadern var upptagen å tjänstens vägnar. Modern lärde Eskil både vett och etikett samt andlig fostran till att bli Guds barn för både tid och evighet. Så fort han kunde fick han läsa bibeln både morgon och kväll. Gamla testamentet på morgonen och Ny på kvällen. Detta skötte Eskil minutiöst med läsning av korsvisa parallellställen och anteckningar i kanten.Teologin i familjen var den som Henrik Schartau introducerat och utgjorde en mycket konservativ och sträng kristen tradition. Den drog också en tydlig rågång mot frikyrkligheten, som ansågs alltför känslosamt utlevande och förkastlig med sitt vuxendop, som förnekade Guds nådeshandling mot individen i barndopet. Ärkebiskop Natan Söderbloms första stora ekumeniska möte i Uppsala fördömdes av Eskils far, som menade  att svenska kyrkan hade inget att lära av andra. 

Eskil var lättlärd, snacksalig och lillgammal och framförallt frågvis. Mamman tröttnade på alla hans varför och satte honom i skolan ett år för tidigt. Det gick bra, men frågvisheten blev större med åren, frågorna blev fler, djupare och i sak mer hotfulla. Som barn kunde det handla om varför han inte fick gå och se på en fotbollsmatch på söndagen, vilket inte lät sig göras. Som vuxen kom frågorna att handla om trons fundament.  Fader Gerhard var ingen stark förebild. Eskil uppfattade honom som instängd i sin prästroll, så som traditionen krävde. Till vardags var fadern mer frigjord med oväntad och förlösande humor och konstnärlig skaparglädje. Spelade piano utan noter och hade bra sångröst och hade en god förmåga att skriva vers.

Eskils läraktighet och frågvisenhet gjorde att det gick bra i skolan. Han tog studenten med goda betyg. Hormonstormen beskriver han på klassiskt vis för ungdomar i starka religiösa kontexter med självbefläckelsens nödvändiga avslappning men även ångest och ånger, med löfte om att inte upprepa igen. Han fann tröst och hjälp i Paulus orden: ”Det goda som jag vill, det gör jag icke, och det onda som jag inte vill det gör jag; jag arma människa, vem skall frälsa mig från denna dödens kropp. Gud vare tack genom Jesus Kristus”.

Ändå blev det många frågor om ”varför” i detta ämne från Eskil i samtalen med ungdomsvänner inom kyrkan och med präster. Eskil fann kyrkans hållning förljugen med en offentlig förkunnelse och undervisning som var sträng: och en mer dold som praktiserades, men som man inte stod för offentligt. Väl framme i universitetet hade det blivit mer eller mindre självklart, att han skulle läsa teologi och det blev i Lund. Redan i gymnasiet hade han blivit så laddad av sin traditions teologi, att han argumenterade frejdigt i kristna gymnasistföreningen och mot en liberalteologiskt inriktad religionslärare.

Han var genom år av bibelläsande varje dag väldigt  bibelkunnig och beläst i ämnet teologi med särskilt fokus på Martin Luther, där Eskil funnit en själsfrände. Universitetsstudierna som började 1968 färgades av den politisering som då skedde av samhället och i ungdomsgrupperna, vilket påverkade teologiska institutionen. Detta bidrog till att Eskil stegvis lämnade lydnadens slutna kultur och började ta ansvar för vad han trodde, tänkte och ville med sitt liv. Det blev som en öppning mot en ny värld. Den blev en polarisering mellan kärleken praktiserande mot nöden i världen och det eviga  salighetsperspektivet.

 Eskil Franck prästvigdes i hemstiftets domkyrka i Göteborg. Han var medveten om att han gick in i denna roll, utan att ha gjort upp med sin uppväxts ombonade trygghet och religiösa tro. Prästvigningen blev heller ingen avgörande händelse som skapade ett starkt minne att återvända till när livet som präst blev tungt. Han gick in i rollen med många varför obesvarade. När sedan en möjlighet öppnade sig till akademiska studier på teologiska institutionen  i Nya testamentet exegetik, blev det en väg att kunna få klarhet i vad som stod skrivet och hur texterna kommit till. Eskil Franck gick in i dessa studier med öppna kritiska ögon och mottaglig för allt nytt som skulle kunna uppenbara sig. Egentligen hade han inte så mycket att benhårt försvara, då han aldrig tidigare vänt på alla stenar. 

Denna process kom att leda till att grunden för den kristna tron om Jesu liv och framförallt uppståndelsen gav i studierna en helt ny svar, som stegvis gjorde det svårt för Eskil att hålla fast vid kyrkans tro. Denna process lämnar jag till läsaren att själv ta del av. Efter att ha blivit föreslagen till biskopskandidat flera gånger men tackat nej, varit rektor för prästutbildningen  och slutligen till sist blev övertalad att var med som en av tre kandidater till ärkebiskopsstolen, då när KG Hammar valdes av regeringen, kom till slut brevet till domkapitlet att avsäga sig prästämbetet och ta konsekvenserna av att den tro han fått med modersmjölken inte höll längre. 

I Eskils Francks resa finns en logik i utvecklingen, som inte är svår att följa. Han laddades med  tron i prästtraditionsrik släkt. Föddes med ett nyfiket sinne och hade många varför, som han inte fick svar på. Han växte in i sin tradition med många frågor obesvarade. I långa loppet höll inte detta och Eskil Franck känner i dag en tankens befrielse och större uppriktighet och möjlighet att med den fria tanken forma sitt liv.                

Nyligen skrevs här en blogg om att en son till Ulf Ekman hade konverterat till katolicismen. Det tolkades som ett sjävständigt steg mot något bort från Livets Ord och kanske även en fadersrevolt. Men så kommer beskedet att Ulf Ekman själv skall bli katolik liksom hustrun Birgitta. Det är en chockerande nyhet. Sonens konvertering var lagd några veckor före faderns uttåg. Det kunde då se ut som ett självständigt val, men nu kan det faktiskt vara en fortsatt styrning från den starke ledaren och fadersgestalten.  

Att efter 30 år med Livets Ord, en rörelse som burit Ekmans signum och byggts på hans extroverta utåtagerande religiösa hållning, nu lämna allt är en ytterst märklig händelse. Ekman drev igång sin församling i Uppsala med pukor och trumpeter. Han hade laddat upp i en trosrörelse i USA med starka inslag av bön för sjuka och extatiska utlevelser och danser. Det förekom även utdrivande av onda andar de första åren i Uppsala, andar som skulle kräkas ut i tillförda hinkar. Det slets loss grupper från de äldre frikyrkorna i Sverige och stora spänningar uppstod mellan Livets Ord och andra frikyrkor.

Allt detta ligger långt från katolska kyrkans kontemplation, helgondyrkan och stillhet med tända ljus. Ulf Ekman har försökt att klarlägga sina bevekelsegrunder för sitt ställningstagande. Det är svårt att följa hans tankegångar. Vad vi vet är att han påverkats positivt  av något efter sina ekumeniska kontakter med katoliker under sin och fruns vistelse i Jerusalem. Han var där för en djupare rekreation.

Ekman har föreslagit att frikyrkans högra falang skulle införa ett biskopsämbete, men det har inte tagits emot med några  positiva tillrop. Men från detta till att lämna sitt livsverk är obegripligt. Dessutom har han drivit verksamheten som en familjestiftelse, där svärfadern Sten Nilsson ingår. Stora pengar har strömmat in från medlemmars tioprocentiga offrande av sina löner. Försäljning av Ekmans böcker och vinster i fastighetsbolag har gett inflöde av pengar.

En  stor fråga är vad som händer med familjestiftelsens fortsatta relation med Livets Ord? Vilket ekonomiskt tänkande ligger bakom sortin? Man kan undra vad det betyder att sonen Jonathan Ekman blir verkställande direktör och ordförande i familjestiftelsen Livets Ord?   Sedan kommer Ulfs trogna medlemmar som varje gudstjänst applåderat hans entré på estraden att hamna i ett vakuum. De har satt hela sin liv på att få leva inom Livets Ords religiösa kontext. En del bröt upp från gamla vänner och släktingar, då de valde Livets Ord och vänskapsband slets itu. Merparten av de kristna människor som från början bröt upp från sina sammanhang och gick till Livets Ord, hade en syn på katolicismen som ofta beskrevs med betäckningen ”Den stora skökan”,  som är en stor styggelse i Johannes Uppenbarelse, bibelns sista bok.

Dessa godtrogna och bibeltrogna människor skall nu se sin ledare gå in i katolska kyrkan. Om nu ledaren kommer att vara i en helt annan kyrka några kilometer från Livets Ord, kommer det att kännas precis som en riktigt jobbig skilsmässa mellan makar. Var har han sina känslor gentemot dessa genomtrogna offrande medlemmar, som satsat allt? Till detta kommer rörelsens medlemmar i katolska länder, som får ytterst svårt att förstå Ekmans konvertering. Dessa har sina relationer med katolicismen baserade på den kamp de fört för att få leva i sitt nya religiösa sammanhang serverat av svenska Livets Ord. Sveket mot dessa är stort.  

Det kan ju finnas en agenda som kommer att uppenbara sig framöver. Inom katolska kyrkan är de högre karriärstegen som bäst tillgängliga efter pensionsåldern, som Ekman inom kort skall passera.  Om han når ett biskopsämbete vore en ännu större skräll än hans nu pågående sorti. Sedan kan man undra hur de katolska ledarna tar emot Ekman. Är hans resa från KFMLR via präst i Svenska kyrkan till en sektliknande församling något affischnamn för katolska kyrkan?  Eller är det en seger för katolicismen?  Det tror jag inte. Katolska kyrkan är så fast grundad, som om en höger kristen från frikyrkan konverterar, så passerar nog det rätt obemärkt förbi.  

                                                                                                                                                                       Det har sipprat ut från Livets Ord i Uppsala, att en son till grundaren och ledaren Ulf Ekman helt nyligen har konverterat till katolicismen. I en intervju i tidningen Dagen säger pappa Ekman, att han tycker bra om sin son och har välsignat honom i sitt val. Ett föga uttömmande svar. Han sträckte sig inte heller till att säga, att han älskar sin son. Det är ett stort steg att gå från Livets Ord längst ute på den högra kanten av den religiösa skalan till att hamna så långt från frikyrkligheten man kan komma, nämligen att bli katolik. Det inbjuder till en liten analys. 

Nu har Ulf Ekman själv visat intresse för katolicismen och deltagit i några ekumeniska sammanhang, där han tilltalats av en del av det katolska uttrycket. Det är nog därifrån han fått idén att införa ett biskopsämbete i frikyrkan. Jag gissar att Ekman gärna skulle vilja vara den förste som fick den posten. 

 Alltnog, pastor Ekman har nu en son som konverterar och det är intressant.Man får på goda grunder anta att sonen från barnsben varit inom Livets Ords hägn. Gått i deras söndagsskola, sedan i deras förskola och vidare grundskolan och gymnasiet och kanske även högskolan inom Livets Ords väggar. Därtill alla tusentals av gudstjänster han deltagit i. Alltså ingen stor möjlighet att bryta sina tankar mot kompisar i en vanlig skolklass med alla möjliga åsikter om livet och religioner. En väldigt styrd och skyddad värld.

Det finns naturligtvis en viktig tanke bakom detta att behålla sina barn och ungdomar inom ett skolväsende, som präglas av Livets Ords lära och livshållning. Det minskar kraftigt inflytande utifrån, som ej bejakas av rörelsen. Så hur skall ett uppbrott kunna se ut för en ung människa från den miljön. Ja, lämna och säga tack och adjö är otänkbart. Det kräver  en väldig styrka och ett mod, som är för stort för en ung människa. Samtidigt hamnar en växande människa i det läget i en smärtsam isolering. Att gå till en annan frikyrka skulle också vara en markering mot Livets Ord, större än att bli katolik. 

Men vill man som ung ta ett kliv ifrån  det extremt yviga religiösa uttrycket på Livets Ord med en typisk högljudd utdragen lovsång i kroppslig hänförelse och i tron övertygade talare med botande av sjuka som viktigt inslag samt utdrivande av onda andar, ja då är kontemplationen och den stilla bönen vid ljuset bredvid ett helgon i kyrkan ett alternativ, för att varva ner sin själ till något djupare nivåer än vad Livets Ord tillåter. Få tid att reflektera och stanna upp och hinna i kapp sig själv, ja då kan även jag välsigna sonen i detta.

Vi skall också minnas att sonen samtidigt gör ett uppbrott från en stark fadersgestalt.  Han har valt ett bra alternativ, för att få bättre kontakt med sig själv och livet. I bästa fall blir han så säker på vem han är och vad han vill, att han om några år kan ge en bra litterär bild av livet inifrån den rörelse han föddes i. Något som vore viktigt för andra ungdomar att ta del av. Något vi kan se fram emot. Med denna designade  process ter so väldigt osannolik. Det ligger något dolt, som lär komma fram i sinom tid. 

Det var ett flertal år sedan, som Niklas Rådström började intressera sig för bibelns böcker. Efter att intresset hade väckts kom som en slumphändelse ett erbjudande från Statsteatern i Göteborg att sätta upp en teater med bibelns texter som grund. Han svarade ja direkt. Det blev en lång pjäs på 4,5 timmar, som spelades under 2012. När det var över satte han sig att skriva en roman på bibelns berättelser. Den kom att  få namnet Boken ock kom ut 2013 på Bonniers Förlag. På en föredrag i Storkyrkan sa Rådström att våra gamla myter är viktiga även om vi inte tror som förr och det var en av ambitionerna att skapa en berättelse från första Mosebok och framåt genom böckernas bok.

Historien startar i ett hus, där en gestalt rör sig lite famlande över golvet mot en uppslagen bok med oskrivna blad. Det är i den stund, då ännu inget existerar och då tiden inte fanns, men boken väntar på att  fyllas med innehåll. Rådström skriver,  att han vet inget om gestalten. Han tänker sig den som en man och beslutar sig för att kalla den för en man, men den går att tänka sig den som en kvinna, könlös eller vän eller han kan vara läsaren själv.

Han sitter där drömmande, som från en annan värld. Han tänder ett ljus och stirrar på det tomma första bladet. Han fattar pennan och vänder på orden ”natt och dag mörkt och ljust”. Det är morgon och mörkret lättar. Det är  dimma utanför och blåser kraftigt. Det han ser utanför fönstret skapas i det ögonblick han ser det och han för ner det som i textrader i boken. Han känner till ett flertal olika berättelser om världen tillblivelse, men väljer en som ligger nära det han tänker sig själv. När dimman lättar ser han himmel och hav och han skriver undan vattnet, så att stora jordmassor bildas.

Han följer skapelsedagarna. Först fanns bara himmel och jord och vatten gör lera av jorden. Ur den leran formas den första människan, som blir en man. Han följer berättelsen och låter kvinnan skapas av ett revben från mannen. Även om han finner denna historia primitiv och ogripbar och formad av en tradition, följer han den. Jorden fylls sedan av växter och djur. Han skriver in allt detta i sin bok. Det finns en trädgård runt huset och där står bland annat ett träd som ger kunskap om gott och ont och den som äter av det kommer att dö, men inte han själv så länge han skriver i sin bok. 

Så kommer även ögonblicket då mannen och kvinnan äter av kunskapens träd frestade av ormen. Gestalten blir det varse och säger att de kommer att dö. Kvinnan svarar att vi har inte dött och att de blivit lurade av den skrivande gestalten. Mannen och kvinnan  förbereder sig för att bryta upp och den skrivande gestalten säger att kvinnan kommer att föda i smärta. Hon svarar att då får det bli så. Lite sturska och självsäkra ger de sig ut på en lång vandring genom hela romanen.

Rådström följer sedan huvuddragen i bibelns berättelser. Den skrivande gestalten har tre änglar som följer utvecklingen utanför hans trädgård och rapporterar. De rör sig fram och åter i tid och rum: ” nu och då och sedan är ett och detsamma”. Enligt den logiken kan för änglarna fågelungen krypa åter in sitt ägg och stänga det om sig. Den första ängeln kallas Herrens ängel och de andra bara den andra och tredje ängeln. Den sistnämnda bär med sig en kopia av den framväxande boken. I takt med att tiden går känner änglarna att de tappar greppet om utvecklingen. Texterna som växer fram i boken i boken är både noteringar i efterhand, när det händer saker och i förväg, som när han skriver in kommande släktled.

Han frågar sig själv  ”om det är något redan inträffat som han berättar eller något som han själv har makt över”? Änglarna blir mer och mer vittnet till en  historia de inte längre förfogar över. Alltmedan tiden går börjar den andra ängeln klagar över att människorna inte lyssnar längre på dem. Den andra och tredje ängeln blir mer indragna i människorna tvister och välsignar krigarnas vapen och ser passivt på när liv spills. Herrens ängel håller sig borta från sådant.  Mannen och kvinnan blir fripassagerare på Noaks ark gömda i nedre delen av båten.

Rådström är ofta trogen urkunderna i sin skildring  Noak, Abraham, Sara och hennes tjänstekvinna Hagar, den långa väntan på sonen Isak och uppdraget från Gud att offra honom på ett altare blir i Rådströms språkdräkt livfull och målande. Liksom Isak med sönerna Jacob och Esau samt Jakobs söner och Josef som hamnar i Egypten. Som läsare dras med av Rådström lust att berätta och glömmer av och till gestalten som sitter och skriver i sin bok. Ibland undviker Rådström kärnan i en delberättelse som Lot och hans söner samt Sodom och Gomorras straff och fall i eld och hagel. Sodomin och varför Lots döttrar låter fadern dricka sig full av vin blir en egen variant hos Rådström.

Det är nog tidsandan som lägger ett raster på ursprunget.  Den gud som israelerna apostroferar och som de ber till och har dialog med och vars talan profeterna för skrivs med stor bokstav (Gud).  Under läsningen har man ingen tydlig känsla att denne Gud har så mycket med den skrivande gestalten från Eden att göra. Dom går isär om man nu trodde något annat i början. Han som skriver representerar snarare alla vi som grubblar och vill förstå och änglarna representerar våra egenskaper av tvivel och ifrågasättande (andra ängeln), tillit och förtröstan (Herrens ängel)  och sökandet i skrifterna (tredje ängeln). 

Moses med sin uppväxt i Egypten, mordet på en egyptier i vredesmod, hans flykt ut i öknen och kallelsen från den brinnande busken och uppdraget att leda folket tillsammans med brodern Aron tar liv, och drar in läsaren oemotståndligt. När Mose får lagens tavlor på Sinai berg är Herrens ängel med och delger innehållet. Mose får där uppe se Gud på ryggen. Väl nere från Sinai möter Mose det knorrande folkets missnöje, som lever som en vågrörelse under hela ökenvandringen.

Uttåget ur Egypten sker inte genom att Mose delar Röda Havet med sin stav, som det står skrivet. Det omnämnes dock i korta passusar senare som ett traderat minne, men någon Rådströms målande poetisk prosastil blev det inte något av i den mustiga berättelsen. Kung David får en målande ordrik prosa sig tillskriven, när han äntrar bokens sidor som en ung kvinnotjusare som ”rusar från ett ifall till ett annat, med häftigheten i hans känslor, då lusten kommer över honom, då förlusten sliter hans hjärta till trasor, då vällusten, leklusten, livslusten styr hans dansande steg”. Sonen Salomos som David fick med Batseba,  får vara med om att bygga det storslagna templet med plats för den heliga arken. Invigningsfesten förstördes av domedagsprofeten Amos, som förutspådde templets fall under svåra krig.

Dessa krig och tillfångatagande av många av männen samt förstörelsen av templet blev senare en verklighet. Männen hamnar i babylonisk fångenskap. Mannen och kvinnan från berättelsens början kommer ifrån varandra just innan passagen av floden Jordan till löfteslandet. Kvinnan gråter sig förtvivlad av saknaden blir outhärdlig. Mannen får besök i sin fångenskap i Babylon av Herrens ängel för vilken han sörjer och hoppas.

Slutresultatet av den långa vandringen genom öknen till löfteslandet slutade inte lyckligt. Nordriket kom att falla för assyriernas händer och Sydriket för Babylons arméer. Resterna som återhämtar sig kom romarna och belägrade. Amos son Jeremia fortsätter att klaga på folkets synder och avgudadyrkan.  De poetiska böckerna som Höga Visan, Ordspråksboken, Psaltaren och Predikarens texter liksom Kärlekens lov av Paulus väver Rådström in i den löpande texten, när det så lämpar sig. I mannens och kvinnans relation flödar kärlekens varma texter från Höga Visan. Från Ordspråksboken tar kvinnorna beskrivande texter och hur besvärligt det kan vara för en man att leva med en kvinnor, byter kön på rollerna i texten och gör om dem till beskrivningar av de i fångenskapen frånvarande männen som t.ex: ” Det är bättre att bo i en vrå på taket än dela huset med en grälsjuk make”.  

Den skrivande gestalten drömmer om att åter styra upp berättelsen och ge den mening. Men han  förstår också att livet är en pendelrörelse mellan olikheter. Ont och Gott och tar sina egna vägar! Under den romerska ockupationen utspelas en rättegång, där en dom skall avkunnas av en som uppviglat folket och botat sjuka på sabbaten. Han har också sagt att folk inte skall betala skatt. Han dyker upp utan namn och historia men berättelsen och rättegången är igenkänd av den bibelkunnige i alla sina detaljer. De tre änglarna gör besök och ser på litet avstånd, när de tretton samlas i avskildhet  till måltid för att dela brödet och vinet. Senare i Boken möter vi Jesus vid namns nämnande och hans skarpa undervisning och folkets fylkande runt honom med all sin nöd i sina grundläggande behov. I brödet de bryter tillsammans, delandet och närvaron med folket och hans undervisning blir änglarnas olika divergerande roller som sammanförda till en stor enhet hos den skrivande.

Han försöker se dem i folkvimlet, men de glider bort och är svåra att få tag i dem, rent symboliskt känns det så. Innan den fortsatta historien efter rättegången om Jesus fortsätter, återvänder berättelsen till den rättfärdige Job som prövas av stora förluster i ägodelar, familjemedlemmar som dör och sist plågorna i sina egna sjukdomar. Alla tre änglar följer detta drama och får helt olika roller, vilket lämnas åt läsaren att upptäcka. Livets orättvisor och djupaste mening belyses i kraftiga bilder genom Jobs alla lidanden.  I slutet av boken förs trådarna samman till en enhet. Den andra ängeln gör sig åter påmind.Mannen och kvinnan återförenas. Hur detta sker står att läsa i Boken. 

Rådströms regisserade linjer från början till slut som bygger berättelsens skelett knyts samman. Här skapar Rådström egna historier skilda från ursprunget  och läsarens egna funderingarna tar automatiskt vid. I det näst sista kapitlet återger Rådström berättelsen om Jona, som inte ville lyda Gud och dra till Nineve och varna mäniskorna. Han flydde med en båt och straffades själv med att mitt i en storm hamna i valfiskens buk. Här bjuds på en högklassig text om liv och död och livets grundvillkor, vad det är att leva och dö som är något att se fram emot om nu någon enstaka läsare skulle uppleva något textparti som tungrott.

 Adolf Hitler                                               Karl Marx 

Efter att en fredlig familjär antirasistdemonstration i Stockholmsförorten Kärrtorp urartat på grund av att det dök upp en motdemonstration från nazistgrupperingar, har åter rasismdebatten kommit högst upp på dagordningen. Antirasism och främlingsfientlighet har under många år varit bland topp fem av de ämnen som debatterats i media och politiska församlingar mycket på grund av att Sverige haft en av Europas mest generösa invandringspolitik. Och samtidigt har frågan inte debatterats!

–

Frågan om rasism har en tydlig placering på den politiska kartan och sammankopplas med extremhögern, där rasrenheten varit mest tydlig som i nazismen. På den politiska vänsterskalan bygger grundinställningen på kodorden frihet, jämlikhet och broderskap, som myntades under franska revolutionen, där broderskapet är gränsöverskridande för nationsgränser och etnisk tillhörighet.

–

För min egen del blev jag grundligt vaccinerad mot rasism, då mina kristna föräldrar satte mig i söndagsskolan, där den sång jag fortfarande kan som ett rinnande vatten löd: – Jesus älskar alla barnen, alla barnen på vår jord. Röd och gul och vit och svart. gör det samma har han sagt, Jesus älskar alla barnen på vår jord -. Alla barn skulle också hjälpas efter behov och livssituation och vi fick vara med och bidra. Det handlade inte om vänster och höger i politiken, utan om den utgivande kärleken.

–

Men rasism placerad på den politiska skalan föreligger en del låsningar. Sedan 60-talet har det varit ett välkänt och dokumenterat faktum att vi haft en vänsterpolitisk dominans i den svenska journalistkåren. Därmed har också frågan om etnicitet och främlingsfientlighet förts fram och granskats med tyngd och kraft. Baksidan har varit att på grund av den starka politiska polariseringen i frågan har det inte varit möjligt att problematisera kring de svårigheter, som inflyttningen från andra länder fört med sig för dem som kommer hit. Det har då alltför lättvindigt klassats som rasism och så har det varit locket på. Man har helt enkelt inte velat ge extremhögern födkrokar till sitt hat.

–

När de stora medierna kom till Norge i samband med Bering Breivik affären, förvånades de över den mediala hållningen i Norge, nämligen att lägga täckelse över uppenbara problem, när invandring diskuterades, precis som i Sverige. Allt handlade om en rädsla för att bli stämplad som rasist. För mig med min religiöst grundade mångkulturella hållning förstår jag detta utifrån att ämnet är instoppat under stark spänning mellan två politiska poler, men ser i det en naivitet och känner mig inte alls bekväm med det.

–

I min roll som barnläkare under många år i Sverige har jag sett hur barn till olika grupper av invandrare har haft olika specifika problem kopplade till etnisk grupp och religion. Dessa svårigheter hade vi kunnat komma vidare med om det på medial och politisk nivå gått att lyfta dem, utan ett svartmålande som uttryck för generaliserande rasism mot specifika etniska grupper. I stället för detta har vi fått ett parti i riskdagen, som har rasistiska rötter och gör just detta, nämligen problematiserar kring invandringen, utan att säga nej till all invandring. Detta partis tillkomst hade vi kunnat undvika. Allt de säger är inte värt att kastas i papperskorgen. Men återigen på grund av frågans politiska placering lyssnar vi inte på dem, utan placerar dem långt ute på högerkanten i politiken och motarbetar dem blocköverskridande.

–

Det visar att vi har en bred politisk samsyn visavi det mångkulturella samhället i Sverige. Befolkningen i sin helhet är dock inte lika enig. Det framkommer av SD:s stegrade siffror i opinionen och särskilt, när de attackeras av kvällpressen men sin ”grävande journalistik” för att svartmåla partiet. Vi måste se hela detta problemkomplex utan politisk låsning och våga belysa öppet de svårigheter som finns, för att komma på bättre köl med den viktiga frågan om rasismen och broderskapet.

Under senare år har det skett flera utträden ur Scientologikyrkan i själva ledarfamiljen och ledargestalter nära toppskiktet. När grundaren L.Ron Hubbrard dog 1986 stod en ung 26-årig karriärsugen man redo att ta över vid namn David Miscavige . Han hade arbetat nära Hubbard och övertagandet var säkert välsignat av honom. Det var David Miscavages far Ron Miscavige sr som ledde in sin familj i Scientologikyrkan, där han varit medlem sedan 1970 då David var 10 år. Brodern Ron Miscavige jr har också arbetat nära sin bror David. Betäckningen Scientologikyrkan är missvisande, då det inte finns någon gud. Det förekommer inga böner och det finns ingen himmel eller helvete. Däremot bebos alla människor av en evig andlig energi kallad Thetan, som går från kropp till kropp vid dödsfall och har existerat i miljontals år och kommer att fortsätta att leva för evigt.  

Scientologikyrkans grundare L-Ron Hubbard föddes 1911 i Nebraska USA och dog 1986. Hans far var sjöofficer i amerikanska flottan och modern var beläst inom vetenskapsfilosofi. Sonen utbildade sig till ingenjör och med specialintresse för kärnfysik. Var även intresserad av psykologi och läste Sigmund Freuds psykoanalys. Under uppväxten fick han följa med sin far på flottans resor världen över. Han utbildade sig senare själv  till sjöofficer och hans resande världen över fortsatte. Han studerade urinvånare i platser som Karibien, Indien, Kina och Japan.

Han började skriva romaner och det lär ha blivit 300 romaner och novellsamlingar. Han gled över till actionböcker och science fiction. Den samlade kunskap som hans läsande givit och alla studieresor ledde till  en slutgiltig insikt om och princip för livet, som han kallade Dianetic publicerad 1950 i boken Dianetic: Modern Science of Mental Health. Den innehöll ett självhjälpsprogram för personlig utveckling och att nå fullständig frihet och hälsa. Boken blev en framgång och det öppnades Dianetic-centra över hela USA. Inom Scientologikyrkan finns en stark kontroll av medlemmarna. Den utbildning som finns för barn och ungdomar skiljer sig starkt från det som sker i övriga skolor i USA.  Det handlar om hårt arbete och inskolning i L. Ron Hubbards skrifter. Skolorna är internat och barnen får tidigt lära sig att inte se sina föräldrar särskilt ofta. De har ”viktiga uppdrag i kyrkan” och det får barnen lära sig att förstå. Familjeband är underställda kyrkan. Gifta par får ofta uppgifter på olika håll. Det tycks finnas en metod i att hålla gifta par i separata uppdrag, som innebär åtskillnad i rum och ort. En sekreterare till David Miscavige, Tanja Castle, är gift och det uppgjorda  arbetsschemat med resor gjorde det svårt för henne att träffa och leva med sin man, som svartlistades av ledningen. Det ledde efter en lång period av bråk, där Tanja bland annat till slut skulle skiva på skilsmässopapper för deras utträde ur kyrkan. 

Fullföljer man inte sina arbetsuppgifter eller skolplikter finns bestraffningar av olika grader från att beordras till extrauppgifter ända till förvisning på ett av kyrkan uppbyggt straffläger. (RPF: Rehabilitation Project Force). Förhör med lögndetektor ingår regelmässigt i den fostran som sker. David Miscaviges bror Ron Miscavige jr arbetade på hög nivå inom rörelsen och blev ofta placerad  på annan ort är frun. Hon kom att arbeta nära en man, där det uppstod känslor, vilket ledde till en skandal, och hon blev kommenderad till RPF för omprogrammering. Allt detta slutade med att Ron Miscavige jr  efter återförening med frun lämnade Scientologikyrkan under första halvan av 2010-talet.

Ron Miscavige jr har en dotter Jenna, som växt upp inom kyrkans hank och stör och bröt  dramatiskt med kyrkan som 16-åring och skrev rätt snart en bok om livet innanför kyrkans slutna liv. Boken är en bestseller i USA och spridd över västvärlden Det är en skakande läsning. Som fyraåring  sattes hon på en strängt internat på en ranch och träffade sina föräldrar 2 timmar varje lördag. Hennes bror har också lämnat kyrkan. År 2012 gick även Davids far Ron Misvacige sr ur Scientologikyrkan. Han hade fått nog.

Nu står den stålsatte David Miscavige ensam kvar på toppen. En av ledarens närmaste män Marty Rathbun har lämnat kyrkan efter 28 år  och betonar särskilt att kyrkan måste sluta att separera familjemedlemmar. Rathbun öppnade en hemsida på nätet och fick över  en miljon besökare, som ville lyssna på vad han hade att säga om en mer moderat kyrka.  Mike Rinder är en annan tungviktare inom rörelsen, som gått ut i media med att han lämnar Scientologikyrkan. Både Rathbun och Rinder har i media gått ut och sagt att de utsatts för fysiskt våld från David Miscavige. Han bestrider detta med sitt ombud på det bestämdaste. Det budskap som kommer från ledningen är att de utträdande personerna har blivit s.k. Suppressive Persons (SP), vilket innebär närmast persona non grata och har förbrukat genom misskötsel förtroendet  inom kyrkan. 

Det går dock inte att komma ifrån att det samlade utträdet ur Scientologikyrkan från David Miscaviges närmaste familj och närmaste stab är ett svårt slag för kyrkan. Det går inte att vifta bort med att de blivit Suppressive Persons. Det är något som sliter hårt på människor som lever i den strängt reglerade miljön. Under 2000-talets första decennium gick medlemsantalet i USA ner från 55000 2001 till 25000 2008. Det bör väl anses som en spegling av vad som händer inom kyrkan.     

 Peter Gembäck                                           Åsa Waldau  

Det var en vintrig Januaridag efter nyårshelgen 2003/2004 som nyheten spreds i alla media att det begåtts ett mord i det lilla samhället Knutby utanför Uppsala. En ung kvinna, senare känd som Sara, hade skjutit sin väninna och därtill frun till pastorn Helge Fossmo i  Filadelfiaförsamlingen på orten. Samtidigt gjorde Sara ett försök till mord på en granne, också medlem i församlingen. Sedan rullades en osannolik historia upp där religion och sexualitet var explosivt sammanblandade och  Helge Fossmo visade sig ha ett förhållande med den hotade grannens fru och en religiöst färgad sexuell relation till Sara, som fick i uppdrag att skjuta pastorns fru och grannen. Därmed skulle Sara under en och samma mordnatt frigöra  möjligheten för pastorn att  offentligt etablera sin relation med grannes fru. 

Under den rättegång som följde uppdagades det ena makabra inslaget efter det andra. Hur Sara skulle köpa en pistol på plattan i Stockholm för sina sparade slantar. Hur anonyma sms dirigerade Sara under mordnatten. Fossmo blev beskylld för att ha sänt iväg dem, men den frågan är inte tillräckligt grundligt utredd. Den ensamt starkaste ledaren Åsa Waldau var förlovad med Jesus och skulle i en kommande tillvaro i himmelen stå som hans brud i ett gigantiskt bröllop, Här ligger grunden för den sammanblandning av sexualitet och religion som blivit församlingens signum.

Helge Fossmo dömdes till ett livstids straff och Sara till vård. Hon är fri sedan 2 år och Fossmo får en lång väntad mot en ej fastställd frihet. Under åren som gått  har inte mycket förändrats i församlingen. Ledarnas förklaring är att gruppen drabbades av en ond människa och därmed punkt.  Åsa Waldau meddelade 2009 att hon fått ett besked från Gud, att hon skulle sluta som pastor. Idag är pastor Peter Gembäck församlingens talesperson. Gud hade sagt till Åsa Waldau, att nu fick hon göra vad hon ville! Ett sorts livslångt avgångsvederlag från pastorämbetet, men med bibehållen lön. Men hon styr ledningen fortfarande och varje gudstjänst föregås av ledningens samtal med Åsa.

Fossmo var på sin tid en ställföreträdare till Jesus, med specialuppdrag till Åsa Waldau. Nu finns en annan man med liknade ställning. Han heter Urban Fält. Under 2013 utkom en bok i USA som beskriver en flickas uppväxt och uppbrott från Scientologkyrkan. Hon heter  Jenna Miscavige Hill och hennes farbror David Miscavige är ledaren för Scientologkyrkan i USA .  Grundaren av Scientologkyrkan var L. Ron Hubbard (LHR) dog 1986 72 år gammal. Han levde  isolerat ett flertal år före sin död och visade sig inte offentligt det senaste decenniet. Hans uppdrag var att arbeta på lärans utveckling och skulle inte störas. Hans ord och lära hålls levande i all undervisning. I läran ingår att alla har ett evigt andligt jag en ”Thetan”, som levt i miljoner år och skall fortleva för evigt i olika kroppar. Uppgiften är att bli bekant med sin ”Thetan”.  Boken beskriver hur familjeband fick underställa sig organisationen. Disciplinen är hård och bestraffningarna mångfacetterade. I värsta fall kan man bli förflyttad till RPF (= Rehabilitation Project Force).  Det är ett sorts straffläger med hårda nypor. Jenna och hennes bror fick tidigt bo på en Ranch för inskolning i läran,  hårt arbete på ranchen och genomgå utbildning helt skild från den officiella skolningen som andra barn fick i USA. Föräldrarna arbetade mer än heltid på annan ort och fick träffa barnen några timmar varje lördag. Jenna var bara 4 år när hon på detta sätt separerades från föräldrarna. 

I Knutbyförsamlingen finns en ledare som lever i avskildhet, nämligen Åsa Waldau. De flesta medlemmar ser henne inte ofta, men ledarna har regelbundna rådslag med henne flera gånger i veckan. Pastor Fält är inne hos henne flera  gånger varje dag. Vanliga medlemmar kan dock inte springa in och ut hos henne hur som helst. I  ställningen som Kristi brud har hon en maktposition. Då blir hennes ord lag. Familjeband underställs församlingen. Det finns dåliga s.k. släktandar. Det förekommer att mor- och farföräldrar till barnbarn, som  växer upp i församlingen inte får träffa dem och därmed inte heller sina egna barn, eftersom äldregenerationen är påverkad av onda släktandar. Det utövas en stark kontroll av medlemmarna. De kan sättas i ”tukt” som kan liknas vid social isolering, där man inte tilltalas under en period. Om  inte medlemmar synts på sammankomsterna tillräckligt ofta  kontaktas de av ledningen, i första hand Urban Fält, och uppmanas att vara mer trogna.  

 Vid jämförelse med Scientologkyrkan blir likheten slående. Det finns en likartad grundstruktur i alla sekter. I församlingen i Knutby finns onåbarheten och mystifieringen av den informelle ledaren. Egna teologiska konstruktioner förekommer, som avviker från den övriga kristenheten (Kristi brud). En stark kontroll utövas över medlemmarna och nedgradering av biologiska släktband praktiseras i enlighet med församlingens principer.Man skickar inte medlemmar till ”PRF” men väl sätts de under tukt. Frågan om sekt måste med ”ja” besvaras. Det man i framtiden kan hoppas på är att det nu växer upp en ”Jenna”  i församlingen, som har språkliga förmågor och som i en framtid kan ge oss de inifrån reportage, som vi förgäves väntat på.      

Lena Anderson har skrivit boken Egenmäktigt förfarande – en bok om kärlek. Det är en analys av tankarna i huvudet på den försmådda kvinnan Ester Nilsson. Hon har  vid ett kort möte med konstnären Hugo Rask blivit drabbad av en oemotståndlig attraktion. Det sker då Ester håller en föreläsning om just Hugo Rask, där han själv är närvarande. Hennes känslor blir inte fullt ut besvarade. Han blir dock tillräckligt intresserad för att ge sparsamt bränsle till deras fortsatta kontakt.  Boken är en berättelse om vad som händer i huvudet på den försmådda Ester. Det är alltså mindre hjärta och mer hjärna, vilket man kan förvänta av en intellektuell författare men analytisk skarp penna och journalist på DN. 

Lena Andersson (LA) blev känd för  en bredare allmänhet, när hon 2005 hade ett sommarprogram i SR P1. Hon, som medlem i Humanisterna, ägnade hela programmet åt att lansera Jesusgestalten som en typisk härskararketyp. I ett uppföljande möte i församlingshemmet i Svenska kyrkan i Huddinge, där jag var närvarande, berättade hon, att hon hade vuxit upp i gråsossemyllan utan någon beröring av en religiös kontext. Hon har dock utvecklat sitt intellektuella tänkande med  skärpa i sina analyser, vilket hon kan använda sig av i sin framskjutna position på DN:s ledarsida För att förtydliga sin profil som intellektuell även i kärleksfrågor är hon en av författarna i en antologi, där 12 kvinnor motiverar, varför de inte vill skaffa barn (Ingens Mamma, Atlas).

Så, om livmoder och hjärta/smärta har liten plats hos Lena Andersson, så har hjärnan desto större utrymme. I sin prisade roman Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek analyserar LA vad som pågår i  tänkandet relaterat i vad som händer mellan huvudpersonen Ester och Hugo Rask (HR). Om Hugo säger t.ex att vi kanske skall träffas och äta mat i veckan, så kastar inte Ester fram sin almanacka och ber honom om en tid för att boka in, utan hon funderar över vad det betyder att HR sa så, utan att bestämma en tid. Det måste ju finnas en viljeyttring i den riktningen, att de skall träffas, annars hade han inte sagt så, tänker Ester. Självklart  måste det vara så, men när blir det? Hon väntar på sms eller en uppringning. När dagarna går tar hon oftast tag i processen och ringer själv upp.

Hon får då oftast ett ” javisst ja” svar, som om det var en nyhet. Han kan då å sin sida bli lite förlägen och kasta ur sig att, kom upp till mig på torsdag efter jobbet, så kan vi ta ett glas vin och sedan gå ut och äta. På detta sätt pågår tolkningar av ansiktsuttryck, trampande med fötterna vid avsked och uteblivna sms eller löften om att hon skall få följa med honom till hans sommarställe i Leksand. Ester vill få honom infångad och tar varje ny signal om att det nu är på gång med hull och hår. Problemet är att då stiger starka förväntningar åter upp inombords och ibland sliter det henne i stycken, då det visar sig inte hålla. HR följer dock processen dit hän att de förs samman till ett par gemensamma nattliga möten med kropparnas förening. För Ester betyder det  att Hugo trängt sig in ett åtagande med förpliktelser. Han har trängt in i hennes kropp och vad betyder det för honom? Om ingenting, ja då blir det ett egenmäktigt förfarande.

Tankarna far runt i Esters huvud. Väninnorna varnar Ester, men vid varje ny positiv signal fylls hon av nya förhoppningar, även om det är hennes egen analys av en gest eller ett sms, där hans analys inte finns med. Det är klart att det saknas en dimension i denna roman, som har med berusande kärlek att göra, men det är väl det som är meningen. Det är det val LA har gjort. Språket ljuder inte av litterära omsvepande övertoner utan blir en sorts exakt kanslisvenska, säkert noga valt i varje situation. 

I både samtalen och  Esters enskilda analys blir det en hög intellektuell nivå baserad på beläsenhet och med en bred bildad referensram. Det finns också ett kyligt drag  hos LA.  Det kan kanske ha att göra med, att det är aningen lägre temperatur där uppe på toppen av kroppen. Som barnläkare skulle jag önska Ester en  besvarad stor kärlek, som av bara farten leder till en graviditet som blir lyckosam, och hon får ett välskapt barn mot vilket det ur Esters bröst flödar en fullständigt villkorslös kärlek mot barnet i en omtumlande oxytocinstorm. Det är säkert många som känner igen sig i de situationer som målas upp. Det är kanske inte lika många, som springer iväg ut till pubar och danshak för att släcka sin hunger efter kärlek, efter att ha läst LA:s bok.

Lars Norén och Ingmar Bergman är två av de mest framstående teaterregissörer vi haft och fortfarande har i Lars Norén. Bergman var även lika framstående som filmregissör och därför mycket mer känd internationellt. Lars Norén har publicerat två tjocka dagböcker från början av 2000-talet och 10 år framåt. Ingmar Bergman har fått sitt liv med sina kvinnor granskat av landets främste snuskletarförfattare Thomas Sjöberg. Sjöbergs bok blev något tack vare kopplingen till Bergmans moder Karins dagbok. 

Teatern och filmen är konstarter där de aktiva deltagarna kommer varandra mycket nära och det gör att det starka sensuella inslaget blir ett kraftfält, där det uppstår laddningar, attraktioner och relationer. Det är intressant att se hur olika de två regissörerna hanterar dessa händelser. Båda hamnar i förälskelser i sina skådespelare.

Norén tar upp det i sina dagböcker. Det handlar t.ex om en mycket yngre norsk skådespelare med starkt uttryck på scenen och med bedårande skönhet. Han blir drabbad av förälskelse som bara finns där, men bär det inom sig och har en egen inre dialog och värper på ägget rätt länge innan han i ett telefonsamtal säger att han älskar henne. Hon har en mycket gott äktenskap till en teaterregissör och vill inget annat än leva kvar i det. Norén blir lite som en tonåring, som skäms för vad han sagt, men kunde inte låta bli och kärleksförklaringen upprepas, Mest njuter han av ruset i ensamhet och stegvis kom känslorna att klingas av. Vid nästa förälskelse redogör båda för sin skuld gentemot den aktuella partnern och kan inte ta steget att ens börja på allvar.  Han går igenom sina uppbrott från sina kvinnor ända ner i det bottenlös schaktet och genom det inre söndersplittrande kaoset.

Detta sker samtidigt som Norén genomgår en ömsint långdragen skilsmässoprocess med ett varsamt och ömsesidigt stöttande. Han vill i första vändan, som den enstöring han är, få bo ensam som särbo. Hela processen svänger fram och tillbaka med återkommande omfamningar och de ringer och håller kontinuerlig kontakt. De hade försökt på flera sätt att få ett gemensamt barn men det gick inte. Det tärde på relationen. Det blev slitsamt och bidrog till slutet på den relationen. Norén har tät kontakt med sina två vuxna döttrar från tidigare förhållanden med olika mödrar.  Han hjälper dem ekonomiskt och, när det krisar för dem. Ringer ofta och träffas ofta på ett fik på stan. Där skiljer sig Norén från Bergman, som inte har någon kontakt med barnen alls.

Nästkommande förhållande i Noréns första dagbok blir en stor passion där samlivet blomstrar och han redogör tämligen detaljrikt det intima livet. Som läsare undrar man hur kvinnan i fråga hanterar vetskapen om att det blir en dagboken av alltihop. Det uppstod längtan efter barn. Den här gången var det inte svårt att få kvinnan gravid. På grund av att relationen svängde i vågor blev det två aborter innan det tredje gången blev ett fullgånget barn.

Ingmar Bergmans förälskelser har ett helt annan förlopp. Han drabbas av oemotståndliga attraktioner, där han nästan på dagen lämnade fru och barn och kastade sig in i ett nytt passionerat förhållande. Han kunde dyka upp hemma hos frun Ellen född Hollender, då med fyra barn, varav ett tvillingpar och meddela, att han var på väg till Paris med en ny kvinna. Inga långdragna processer alls. Han tog inte ens av sig överrocken innan han gav sig iväg. Ville väl inte konfronteras. När han stängde dörren, frågade ett av barnen vem han var som kom på besök.

Han spelade in filmen Persona på Gotland med Liv Ullman och Bibi Andersson varvid en passion uppstod mellan Liv Ullman och Ingmar Bergman som vid nästa besök hemma hos frun och världspianisten Käbi Laretei i Djursholmsvillan, meddelade att en förälskelse var på gång men att frun kunde ta det lugnt till att börja med. Liv Ullman var dock redan gravid. Bibi Andersson var en av hans första relationer.

Flera gånger fick Bergman dras inför tingsrätten och bekräfta sitt förhållande med den nya kvinnan i sällskap med den bedragne och svikne maken. Det blev till slut 9 barn med 6 kvinnor. Han överger alla sina barn och har ingen kontakt med dem. När Bergman som gammal man på Fårö ser tillbaka på sitt liv, säger att han var besatt av en sexualitet som tvingade honom till ständiga otroheter och tvångshandlingar, ständigt plågad av begär, rädsla, ångest och dåligt samvete. Han kände sig ensam och rasande berättar han ur LaternaMagica. Hans ursprung som prästsonen från Östermalm, som gjorde uppror mot Gud och den snäva sexualmoralen, kan vara en del av förklaringen..  Det finns nämligen en skärningspunkt mellan religion, eller mer precist,  religiösa kontexter och sexualitet, vilket kan vara en förklaring till Bergmans vildsint frisläppta begär. Här finns en hel del att spinna vidare på. 

De två regissörernas personligheter speglas också i deras val av teman. Norén går ett steg djupare i sina utforskningar av människorna i sina pjäser. I relationsdramer går han förbi den ytliga snabba erotiken och ger i mångas ögon en mörk bild av mänskliga förhållanden med starka underströmmar. Han ville t.ex. utforska nazismen och gjorde teater med grova brottslingar inne på fängelser och spelade även utanför fängelset. Norén bliv därför indragen i polismorden i Malexander, där hans skådespelare agerade med till mord och det blev en tung period för Norén. I relationen till skådespelarna har Bergman starkare humörsvängningar och kraftigare utbrott än Norén. Den sistnämnde är mer ömsint och tänker en stund innan han agerar. 

Ingmar Bergman brottas som prästson med Gud i sina filmer, vilket inte Norén gör, då han har en annan barndom. Bergman skrev redan som utbytesstudent i Tyskland samma år han tog studenten i ett brev hem till sin mor Karin och meddelar, att han nu lämnar tron. I de filmer som tar upp detta tema som t.ex. Det sjunde inseglet driver han den kampen djupt in i själen.  I övrigt är hans relationsdramer ofta färgade av hans egna upplevelser och de berör, men går inte lika djupt ner i det undermedvetna som för Norén. Lars Norén ter sig mer som en reflekterande och analyserande person. Han har mer kontroll över sina impulser och skenar inte iväg in i de förälskelser han drabbas av. Ingmar Bergman följer sina impulser utan förbehåll och utan tanke på konsekvenserna och hamnar i mycket svåra livssituationer. En sak har de gemensamt. De gillar inte sociala tillställningar. Då mår de dåligt båda två.