Per Kornhall, som är en avhoppare från Livets Ord efter 17 år i verksamheten, har efter några års frånvaro från rörelsen skrivit en bok, som kom för ett år sedan, där han ställer frågan om Livets Ords verksamhet fyller kriterierna för en sekt. Han lägger ut måttstocken för kriterierna kapitel för kapitel och frågan blir ju med ja besvarad av Kornhall.
Det har sista tiden blivit turbulens kring tidningen Världen idag, som utges av Livets Ord som en 3-dagars tidning. Den kvinnliga chefredaktören Felicia Svaeren har fått gå och erstatts av Lukas Berggren och ansvarig utgivare blir ingen mindre än bossen sjäv, nämligen Ulf Ekman, utan journalistisk kunnighet eller annan vana från tidningsvärlden. Han vill ha en klarare propagandistisk profil med klart Livets Ords budskap. Flera på tidningen tycker att det gått för långt. Den gamle TV-profilen Siwert Öholm lämnar, därför att det blir ett begränsat utrymme för journalister med känsla för viss frihet och som vill ha obundenhet till församlingsledningen.
Att ha ett grepp om allt som sker inom verksamheten är inget nytt. Medlemmarna slussas in från söndagsskola, via förskola till grundskola och sedan till gymnasium och slutligen till något som man kallar universitet, men som ej alls fyller kriterier för det. Allt detta i Livets Ords regi! På så sätt håller Ekman koll på att ingen influens utifrån når in till de ungdomar, som föds in i rörelsen. Den kan motivera att sätta sektstämpeln på Livets Ord. När sedan Felicia Svaeren på Världen idag för en tid sedan lämnade sitt medlemskap i Livets Ord, var det bara att packa och gå, även om det inte beskrivs så inifrån. Agerandet från Ulf Ekman stärker sektstämpeln i och med den snäva toleransen han visar. I och med det som nu händer blir Ulf Ekman styrelseordförande och ansvarig utgivare för Världen idag!
Den gamle frikyrkoprofilen och 70-års pensionären Stanley Sjöberg har de senaste åren starkt närmat sig Livets Ord, mycket tack vare att de så helhjärtat ställt upp på Sjöbergs skötebarn, nämligen Jesusmanifestationen, som hållits i ett par år i början av maj med storsamling av kristna i Stockholm och flera demonstrationståg runt om i centrala Stockholm. Det var från början Sjöbergs idé helt och hållet. Han trodde att Jesusmanifestationen skulle leda till en folkväckelse i Sverige! Alltnog har Sjöberg nyligen föreslagit att Lewi Pethrus gamla skapelse tidningen DAGEN skulle gå samman med Världen idag för att bilda front mot ondskans andemakter över Sverige. Jag tror han är rätt ensam om den tanken liksom det varit svårt att få den breda uppslutning kring Jesusmanifestationen, som Sjöberg hoppats på.
Ulf Ekman har sagt att hans tid som ansvarig utgivare skall bli kort. Det är en övergångslösning. Tidningen spar kanske ett löneutrymme en period, då Ekman har sin heltidsanställning i församlingen?? Hur det blir kommer en snar framtid att visa.
Så stod han där mitt i kretsen av socialdemokrater hungrande efter en ledare. Han hade fötterna på den röda (s)-rosen invävd i mattan hans skor trampade runt på. Nu ville de höra honom. Göran Persson sade att han var nervös före talet. ”Det måste bli bra!”.
I en rörelse, där nästan alla känner alla och har arbetat samman i ett antal år beroende på ålder, så blir det en väldigt förtätad stämning. Det vibbrerar i luften av förhoppningar och framtidstro och blickarna som möts säger tydligt, att nu gäller det! Det finns en vilja att ta sig ur svackan, den djupaste sedan förra seklets början. Det är så det går vibrationer i själva golvet av det nervösa fottrampet.
Han tog först tag i kulturens bärande krafter för folkbildning och sammanhållning allt från museér, teatrar till andaktsrum. Som om att någon hade trott att han var en kulturellt obildad från Oskarshamn, som i flera generationer enbart kunnat förskjunka i sin partigrupp och tryggt haft sitt (s) styre och inte behövt bry sig så särskilt mycket över något annat. Nej, det sägs också att han både läser böcker och gillar kultur.
Det har sagts att han är fast förankrad i det socialdemokratiska ideologin. En sann ideolog alltså! Han har beskrivit det i flera artiklar på Newsmill. Juholt menar att om vi har jämlikghet, ett bra välfärdssystem och goda sociala skyddsnät, så får vi tillväxt. Nu är det så att den offentliga sektorn behöver pengar och det sker via skatter. Fram till Olof Palmes tid, så tillfördes skattemedel i en ständigt ökande procent för att bygga välfärden. Med Palme infördes principen att det finns ett tak för hur stor skattebördan kan bli och efter det så har ett antal sparpaket och effektiviseringsprojekt sett dagens ljus. Johult signalerade inga stora skattehöjningar heller. Under alliansens tid har de privata aktörerna bredit ut sig i den offentliga sektorn. Juholt talade skarpt emot att vinster komna från skattepengar i t.ex. i våra skolor läggs i aktieägarnas fickor, istället för att gå tillbaka till skolorna för att förbättra för eleverna och t.ex. garantera sjuksköterskor och kuratorer i skolorna. Den tillväxt vi skall ha skall vara färankrad i rätta värderingar, dvs en ”väreburen tillväxt”. Håkan Johult talar med glöd och entusiasm. Han får in sina humorinpass och sågar liksom på vedklossar med parallella rörelser av händerna och böjda armbågar sig igenom talet. Intrycket är att han har stolpar i sitt manus. Han läser definitivt inte innantill.
Applåderna smattrar genom salen och polstrar sig kring hans talarposition, nästan så han lyfter från golvet. I detta kan han visa sig riktigt uppsluppen. När han kom in på försäljningen av statliga bolag och särskilt Vin&Sprit så använde han sin ralgerande humor, hur företaget via privata mellanhänder hamnat i finska staten. En Skåne är inte längre skånsk.
Mest känslosam blev han, när han talade om barnfattigdomen, som ökar i Sverige. Ett liv skall inte för alltid präglas av i vilken familj man råkat bli född. Alla skall ha samma möjligheter efter sina förutsättningar. Han gick emot att yrkeslinjerna inte behöver teoretiska ämen och därmed ej högskolebehörighet. Varför kan inte han bejaka handkraften och yrkeskunnigheten, som byggt Sverige? Så sent som när jag gick i skolan talade vi om ”de förlästa” och de som kunde fixa med händerna. Där har kuttingen vänts upp och ner. Det började med att yrkeslinjerna införde studentmössa. Sedan kom de teoretiska ämnena. Resultatet är att många aldrig når slutet på sin yrkesutbildning och hamnar i arbetslöshet. Juholt ville högpriotitera att motveka barnfattigdomen i ett tillräckligt generöst trygghetssystem. Ett löfte som förpliktigar.
Efteråt var till och med Göran Person riktigt nöjd. Fotfolket hade fått vad de behövde för att börja känna vind i segeln. Efter detta får Juholt möta den så kallade verkligheten. Blir det att dra igång förra seklets klassiska socialdemokratiska program, som Juholt ville kalla ”social demokrati”, ja då kan man undra hur väljarna, som fått mer pengar i plånboken under alliansen och fått känna på att det lönar sig att arbeta, vad de tycker.
Sannolikgt kommer alternativet i svensk politik att bli skarpare presenterade och det är bra för väljarna.
I ett långt gånget sekulariserat land som Sverige har litteraturprofessorn Göran Hägg skrivit en bok om Gud i Sverige. Man skulle tro att det handlar om något i stil med en vänstersving från humanisterna med budskapet att tron på Gud är förlegad och inget för moderna människor att ägna sig åt. Så är det dock icke. Göran Hägg uttalar sig ofta tvärsäkert. Angående jordens uppvärmning har han sagt, att det tror han inte på, för han har inte sett någon höjning av vattennivån i Stockholmstrakten. Då glömmer han att det finns någon inom fysiken som heter displacement. Det betyder att det största delen av isarna i antartktis ligger under vattenytan och har redan påverkat vattennivån. En smältning märks därför inte hemma vid Häggs sommarbrygga. I religionsfrågor visar han dock mer kunnande.
–
Recensenterna har varit tama och korta i sina texter. På DN skrev Maria Schottenius mest om Häggs enorma bildning och att han friskt bjuder oss på sina personliga reflektioner, vilka kan överraska under läsandets gång. På DN skrev Svante Nordin och tog upp biskop Helander-affären, som handlade om anonyma brev, som cirkulerade inför hans tillsättning som biskop. Annars ingen djupare analys. Dagen hade en hemma-hos intervju före och recension efter utgivningen. Sammantaget en bredare genomgång. I Expressen skrev Dilsa Demirbag-Sten att Hägg skriver hurtigt, men att hans personliga kommentarer blir onödiga i långa loppet och ibland babbliga. I SR:s program Människor och tro blev Göran Hägg intervjuad om varför han skrev boken, men dess innehåll gicks i stort sett förbi.
–
Från medeltiden fram till 1900-talet så blir det i Häggs tjocka bok en kronologisk katalog av viktiga händelser, som Sveriges kristnande, katolicismens seger över asatron, heliga Birgittas uppenbarelser och sedan reformationens tumultartade införande av Lutherdomen genomförd av den inte särskilt religiöst intresserade kung Gustav Vasa. Papister dödades offentligt och blodet flöt ut med rännilarna. Det katolska ceremonielet skulle avskaffas och vakthållningen vara stark mot alla tecken på dess återinförande.
–
Man kan undra hur folket ute i stugorna tog dessa nymodigheter. Det är intressant, men det handlar inte Häggs bok om. Den är dock den boken man vill läsa, hur det religiösa livet hos gemene man utformades och förändrades med de yttre omtolkningarna. Var häxprocesserna på 1700-talet ett psykologiskt utlopp för den förvirring som uppstod när de teologiska omsvängningarna stuvade om alltför mycket och pressade sig in i det privata religiösa livet? Det måste ha varit väldigt förvirrande. Hägg plockar fram ur historien ett flertal udda sekter, som inte haft så stor betydelse, men låtit tala om sig en hel del. Det är intressant att ta del av.
–
Nu kan man inte begära att Göran Hägg skall skriva om de religionspsykologiska perspektiven under teologisk omdaning. Ändå ter han sig inte som en oinitierad utifrån tittande. Han har förvånansvärt bra närkontakt med religiöst liv och tänkande. Särskilt när han kommer in på 1900-talet, där hans egen erfarenhet finns med. Han har förkärlek för den äkta tron som inte svävar på målet utan håller sig till urkunderna och ger de troende näring och något att leva för i vardagen. Han är ordentligt hemmastadd i den religiösa sångskatten och kan många av kyrkans psalmer och har skarpt formulerade synpunkter på nya psalmboken.
–
Göran Häggs vidräkning med det kungliga salighetsverket, Svenska kyrkan och dess teologiska urvattning under 1900-talet har han inget till övers för. Särskilt hur det gestaltat sig i f.d. ärkebiskop KG Hammars tvivlande på de kristna fundamenten i alla dess avseenden och där han behållit ett rudiment och gjort sig till en meditativ länk och traditionsbärare utan några förpliktelser. Hägg menar också, att detta var socialdemokratins mål med att behålla statskyrkan så länge, nämligen att göra den ”lagom religiös” som skydd mot frikyrkan samt en ceremonimästare för folket. I jämförelse blir Häggs beundran för Lewi Pethrus ledarskap för pingströrelsen en enorm kontrast, där ingen blir Pethrus like som ledare under hela 1900-talet trots de stora striderna med A.P. Franklin och Sven Lidman. En personkaraktäristik där författaren frejdigt tar ut svängarna.
–
I slutet av boken ger Göran Hägg sin tvärsäkra tolkning av Knutbyförsamlingen och mordet 2004. Här visar han att han aldrig levt i en väckelsekristen miljö. Han fördömer mycket av det som sagts och skrivits och vet bäst själv.
–
Till skillnad från Dilsa Demirbag-Sten i Expressen, så tycker jag Häggs inbladning av sina egna känslor och reaktioner ger must och styrka åt redogörelsen och överbryggar i viss mån bristen på det djupare folkliga perspektivet, som kräver ett helt annat slag av källmaterial. Allmänt kan man säga att det är lite typiskt för Sverige, att det är en agnostiker (sökande ateist) som skriver boken om Gud i Sverige och att recensenterna i de stora drakarna har så lite att komma med.
Mona Sahlin leder nu ett parti av socialdemokrater, som är på väg mot ett stort nederlag. Hon har länge seglat i motvind. Från ett bottenläge med obetalda avgifter till förskolan, liksom p-böter och handlade på felaktigt kreditkort med Toblerone som symbol och uträknad till 9 har hon tagit sig tillbaka till att vara partiledare för det största svenska politiska partiet. Det parti som längst av alla innehaft regeringsmakten under hela 1900-talet. Nu är inte partiet störst längre. Det har sprungits förbi av moderaterna – ärkefienden. Mona Sahlin har varit utsatt för ”stoppa-Mona” kampanjer inom partiet, när hon ställt upp för nomineringar till att bli partiledare. Med dessa låga odds har hon i senaste valet till partiledare, efter att flera favoriter tackat nej, ställt upp och sagt sig vilja bli partiledare. Nu står hon mitt i en valrörelse, där opinionssiffrorna haglar tätt och där hennes egen popularitet som statsministerkandidat ligger långt under Fredrik Reinfeldts siffror.
På fråga från en journalist hur det känns att få så mycket emot sig, säger Mona Sahlin att hon har inte några negativa känslor. Hon säger sig förstå, att hon som första kvinnliga statsministerkandidat har en manlig mall att jämföras med och det skapar en del problem för folk. På partikansliet på Sveavägen finns dock optimismen, där man säger sig vara stolt över, att Mona Sahlin trätt fram som en statsmannamässig ledare efter presentationen av de rödgrönas politiska valplattform.
Mona Sahlin kom in i riksdagen som väldigt ung kvinna med söderslangen i språket i en tid då Olof Palme var partiledare. Han är en förebild för henne. Men det ligger något i den karaktäristiken som ”söderböna”, som fortfarande ger en del ledtrådar till det som händer idag. Grunden i hennes personlighet är fortfarande söderbönans. Det är därifrån hon fått sin politiska inspiration. Språket hänger fortfarande med. Smaka på uttryck som ”vi har tatt fram 3 miljarder”. Hon fräser till Fredrik Reinfeldt, att komma ner från sina höga självgoda höjder, när han undrar om Mona Sahlin känner till sitt eget program. Han från Östermalm skall inte nedlåtande läxa upp henne. Det ligger något i blicken av undergivenhet hos Mona Sahlin, när hon snett uppåt höger möter Reinfeldts argument och blick. I de lägena svajar hon på typiskt ”Sahlin-vis” på rösten. Det som folk inte gillar. Men detta är ränder från tiden som ung sosse från söder I Stockholm. Göran Persson har karaktäriserat henne som en som inte tänker och analyserar politiskt, utan hårdjobbar som en arbetare. Något av en antiintellektuell arbetare. Hon tycks inte heller analysera kritiken mot henne.
Mona Sahlin har dock inte gått hem hos svenska folket som en stadsministerkandidat. Det kan vara söderslangen eller mjukheten i tilltalet med huvudet på sned som författaren Anders Ehnmark skriver på Newsmill. Hon försöker nu vara bestämd och säga, att det är hon som leder det rödgröna blocket, när Lars Ohly driver på och på presskonferenser inte kan hålla tyst om vad han tyckt i de interna diskussionerna.
Man kan hoppas att hon rider igenom stormen. Hon är nog härdad på den punkten. I de fem senaste opinionssiffrorna ledder den borgliga alliansen, och det skall väl till något alldeles extra i skandalväg, för att något skall ändra på det.
Uppdrag granskning gjorde nedanstående fall offentligt den 12/5 som exempel på hur det blir när sjukvården bedömningar och föräldrars önskemål inte stämmer överens.
När Samuel var 5 år fick han feber, som inte gick över och han svettades på nätterna. Mor sökte på internet och drog slutsatsen att Samuel måste ha cancer.
Föräldrarna åkte in på remiss till akuten på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Samuel fick stanna kvar över natten. En kvinnlig läkare undersökte Samuel. Hon såg inget uppenbart, som tydde på cancer, men beställde ändå ett ultraljud över buken. Man fann en tumör som satt intill urinblåsan. Den visade sig vara en ovanlig form som kallas inflammatorisk fibromyoblastisk tumör.
Då den är sällsynt förekommande fick Samuel opereras i USA på landstingets bekostnad. Där fanns viss erfarenhet samlad om denna tumör. Tumören började dock växa igen efter operationen. Hemkommen insattes cellgiftsbehandling. Tumören svarade dåligt på terapin. Det blev fler operationer. Totalt opererade kirurgerna på Karolinska Universitetssjukhuset Samuel 5 gånger med mellanliggande cellgiftsbehandlingar. Efter det ansåg kirurgerna inte att det var etiskt försvarbart att fortsätta operera, eftersom tumören visade sig vara så pass aggressiv och inte gick att komma åt med cellgiftsbehandling. Frågan gick då till kirurger på tre andra sjukhus i Sverige, men alla gjorde samma bedömning. Här började kan man säga den s.k. behandlingsbegränsningen. Samuels njurar började svikta. Han fick vätska i buken och andningssvårigheter.
Efter en samlad bedömning av tre barnonkologer, en representant från sjukhusledningen, tre sjuksköterskor och etiksamordnaren på Karolinska Universitetssjukhuset, fattades beslutet att nedteckna en behandlingsbegränsning, som innebar att Samuel ej skulle ges respiratorvård, dialys eller hjärtlungräddning vid försämring. Detta utifrån att kirurgiska och medicinska behandlingar inte förmåtts att rå på tumören. Föräldrarna ifrågasatte beslutet och även att läkarna hade rätt kompetens för tumörtypen.
Föräldrarna, som är välartikulerade och tillhör en resursstark släkt med många läkare, söker i detta läge världen över efter ett nytt cellgift. Man finner dr Dana Flavin, som arbetar med förebyggande födoämnen mot cancer och stärkande näringslösningar för patienter under behandling. Hon söker även efter nya former av cellgifter. Hon har börjat pröva dicloracetat på cancerpatienter. Effekten på detta medel är inte så väldokumenterad, som svensk sjukvård kräver. Föräldrarna fastnar dock för detta och ber dr Dana Flavin att ringa Samuels läkare i Stockholm och berätta om medicinen.
Detta slutar i att barnonkologerna låter föräldrarna på eget ansvar behandla Samuel med teknisk hjälp från avdelningen. Någon dag efter att behandlingen startats blir Samuel mycket sämre. Buken sväller av vätska och andningen blir ansträngd med försämrad syrsättning och njurarna sviktar. Det fanns ett blodprov som tydde på att cellgiftet hade verkan med cellsönderfall, varför föräldrarna ber om att Samuel skall få läggas i respirator. Tillkallad narkosläkare finner dock Samuel i alldeles för dåligt skick för att placera honom i respirator.
I uppdrag granskning påtalades det som inkonsekvent att först besluta om behandlingsbegränsning och sedan ge support till behandling av dr Falvins drog. Nu ingick inte den i behandlingsbegränsningen, men man skall också veta att det blev en process med ökad spänning mellan föräldrarna och vården och i det läget tänjer sig vårdpersonal, för att så långt det går möta föräldrarnas önskemål, så länge positionerna inte är helt låsta.
Det sades i programmet att det blodprov, som tydde på lyckad behandling med dicloracetat visade på cellsönderfall. Det är inte alls omöjligt att om dr Flavins drog medförde tydlig effekt, kan det ha orsakat för mycket läckage av söndrat cellmaterial av både friska celler och cancerceller, så att det blev för mycket för kroppen och särskilt njurarna att ta hand om. Samuel blev ju påtagligt försämrad i nära anslutning till att det nya cellgiftet sattes in. Detta är en balansgång vid t.ex. Wilms tumör, som drabbar njurarna, då den initiala kortisonbehandlingen, som kraftigt reducerar tumörmassan, måste balanseras väl för att inte överbelasta kroppen. Njursvikten för Samuel efter insatt dicloracetat tyder på att det kan handla om en sådan överbelastning. Det är inte troligt att en så ny drog testats för att dosmässigt anpassas för cellsönderfallet på ett barn.
Det borde gjorts klart tidigare efter mindre än fem bukoperationer och mellanliggande cellgifter, att här fanns en tumör som trotsade all behandling med stark tillväxtpotential. Svullen buk och dålig andning visade på stor spridning av cancerceller i bukhålan. Den insikten om utsiktslös behandling i ett tidigare skede, hade gett förloppet en lugnare slutfas och därefter ett bättre sorgearbete.
När föräldrars önskan om bot för sitt barn och vårdens behov av anpassad behandlingsbegränsning kolliderar blir det svårt att hitta rätt balans. Det är ingen bra lösning att rättsapparaten skall vara med i ett efterspel på grund av låsta positioner. Att rättsligt pröva avvägningar i biologiska, medicinska eller farmakologiska processer är svårt. I detta fall lever föräldrarna efter sitt barns död i en frustration över att inte ha fått fullfölja sitt experiment med att lägga sin vårt sjuka son i respirator. Det kan lika gärna vara så att de påskyndade hans död genom att ge ett cellgift som överbelastade hans svaga kropp och i första hand en svår njursvikt.
Skälet till att dialogen mellan vården och föräldrarna i detta fall inte blev bra vill jag inte spekulera i. Det finns lärdom här att ta med sig för framtiden.
Historikern Gunnar Hägg menade i en intervju i början av april i Svenska Dagbladet, att pedofilin i Katolska kyrkan inte kan kopplas till celibatlöftet och bristen på mänsklig närhet. Han går därmed emot religionspsykologen Anton Geels, som ser ett samband mellan den kristna dualistiska människosynen, där människan delas in i kropp och själ och där kroppen är underordnad och nedvärderad i förhållande till själen. Ur denna livssyn, menar Geels, har celibatet vuxit fram och prästerna mår dåligt av det. Gunnar Hägg har skrivit böcker om katolicismen, sägs det i intervjun i Svd. Han har skrivit om det mesta i historien. Hägg är en snabbtänkt och frejdig, fortpratande underhållare och forskare, men han är ingen religionspsykolog. Det kan finnas anledning att lyssna mer på Geels än Hägg i denna fråga.
För att dissekera sig in i ämnet kan vi i stället för kropp och själ tala om biologisk kropp och religiös kontext. Den mänskliga kroppen vet vi väldigt mycket om. Högst på kroppen sitter huvudet med hjärnan, som bombarderas av information via blod fullt av signalsubstanser och fortledda impulsen genom nervtrådar till olika centra i hjärnan. Allt detta talar om hur det ligger till med kroppen. Hypofysen kan via denna information få order om att öka på stimulansen till de hormonproducerande körtlarna runt om i kroppen som sköldkörteln, binjurarna, ovarier och testiklar. Via våra sinnen som syn, hörsel, beröring och känsel får vi fyllig information från omgivningen. Ändå har medvetandet bara kontroll på en miljontedel av detta enorma inflöde. Allt detta pågår vare sig vi är muslimer, ateister, kristna, buddister eller judar. Vi lär oss att tolka signaler från kroppen och omgivningen till hjärnan. Blir vi törstiga så dricker vi och hungriga så äter vi. Stiger sexlusten, så signalerar vi det till vår partner. Ser vi en bil komma i hög fart, så går vi inte över gatan. Dock åtgärdas mycket automatiskt i kroppen utanför medvetandets kontroll. Tur är väl det, annars kunde vi inte kunna ha ett socialt liv. Hjärtat och andningen t.ex. pågår utan medveten kontroll. Vi kan nog säga att vi flyter ovanpå och hoppas på det bästa. Detta burkar ibland föraktligt kallas biologism, som om allt detta inte fanns och som vi inte skall bry oss om!
Religiös kontext kan sägas vara ett samlingsnamn för livssyn, texttolkningar och världsbild inom en religiös grupp eller ett samfund. Medlemmarna som anammar kontexten utvecklar den till ett gemensamt sätt att leva i kontrast till de som inte omfattar medlemmarnas sätt att tänka och förhålla sig till varandra och den gud man tror på.
Mycket kan inkluderas i den religiösa kontexten. Det gäller ritualer och rutiner som bordsböner, dagliga bönestunder, kyrkobesök och hur man umgås och hälsar på varandra och hur man klär sig. En frälsningssoldat, muslimsk kvinna eller en buddist är lätta att känna igen. I den religiösa kontexten ingår även hur män och kvinnor förhåller sig sexuellt till varandra. Denna inkorporering av sexliviet i den religiösa kontexten varierar från trosriktning till trosriktning. Blir den religiösa inkorporeringen så stark att det blir svårt att lyssna på kroppens signaler, då har den religiösa kontexten lagt sig som ett raster över medvetandet och styr vad som skall gälla på tvärs mot vad körtlarna i kroppen signalerar. Allt som händer filtreras genom den religiösa kontexten. Knutby Filadelfia är ett exempel på där sexualiteten helt inkorporerats i troskontexten och gjorde samlag utanför äktenskapet till en andlig kamp i stället för snedsteg.. Inte bara den utan t.ex. även sorgen hanteras helt inom den religiösa kontexten. Allt läggs i Guds händer. Det innebär att man sörjer inte på djupet utan distanserar ifrån sig från sorgens riktiga djup.
Det är inget kontroversiellt att säga, att efter syndafallet i Edens lustgård, då Adam och Eva fick skyla sina kön för varandra och straffades för sin kunskapstörst, så har synen på sexualiteten blivit förpassad till något skamligt och lågt, som det andliga livet skall segra över. Avhållsamhet i trons tjänst har ansetts vara något gott. Med samhällsbyggen och kyrkobildningar så har man försökt inordna sexualiteten i giftermålsbalkar och äktenskaplagar. I katolska kyrkan har ett liv utanför allt detta varit prioriterat i klosterliv och med celibat för prästerna. Ändå lever alla dessa människor i de religiösa kontexterna med en biologisk kropp, som bombarderar hjärnan med sina signaler.
Det är väl detta, som nu ploppar upp i katolska kyrkan. Människor är människor även i de mest tajta religiösa kontextkostymer. Under ytan brister kontexten i sin styrka gentemot den biologiska kroppen, som orsakar utlöpningar, som måste döljas, för att ingen bräcka skall uppstå i muren. Nu har bräckan blivit så stor att delar av muren rasar inför öppen ridå.
Vilka insikter som kommer ut av allt detta är svårt att säga nu. Man skulle önska en vidgad helhetssyn, där hela livet får plats på sina speciella villkor även i en religiös kontext.
Evin Rubars dokumentär Slaget om islam visar att de officiella representanterna för islam i Sverige som Abdirisak Waberi, ordförande för Islamiska förbundet och Ahmed Al-Mofty ledare för Islamiska informationsföreningen och Hikmainstitutet ( hikma = vidom) står för inte bara den islamska tron, utan även den islamska livsstilen. Den senare inkluderar islamistisk prägel av familjeliv, familjerätt, socialt liv, politiskt tänkande och en stat byggd på sharialagar, som ett önskvärt mål. Detta anser Per Gudmunson ledarskribent svd är värt att debattera (svd 13/12).
Det har länge funnits ett förhållningssätt i media och bland politiker att inte debattera det avvikande hos våra invandrare, som går på tvärs mot svensk livsstil i akt och mening att inte provocera utan understödja integrationen. Tyvärr är det den hållningen, som spelat sverigedemokraterna i händerna. De sätter nu ord på det som det varit tyst om och det ger anslag i väljarkåren. För att förstå islam räcker det inte att läsa Islamska informationsföreningens skrifter eller gå en kurs på Hikmainstitutet. Det är nödvändigt att gå tillbaka till historien då Muhammed levde och islam bildades.
Kristendomen utvecklades från lärjungakretsen kring Jesus, via de Paulusstödda fria församlingarna runt medelhavet till en organisation teologiskt grundlagd som monoteistisk religion kompletterad med treenighetsläran av kyrkofäder under 200-300-talet. Många kyrkor uppfördes med präster och biskopar och kristendomen blev under Konstantin den store år 313 erkänd som likaberättigad med andra religioner, för att inte långt efter bli upphöjd till statsreligion. Judendomen levde som monoteistisk religion vidare i förskingringen (diaspora-judarna). Även under östromerska Bysantinska riket med säte i Konstantinopel, efter västroms fall i slutet av 400-talet, överlevde kristendom och judendom vidare i taktiska anpassningar till rådande omgivningar. Under Bysantinska rikets senare försvagning bildades fria kristna kungariken, som dock erkände kejsaren i Konstantinopel.
På den arabiska södra halvön fanns på 600-talet då Muhammed levde ett kristet kungavälde. På norra arabiska halvön utbredde sig en kristen mer ursprunglig rörelse bland beduinerna, som levde ett rövar- och nomadliv mot en animerad omgivning sedan många år. När Mohammed började verka i Mecka, där han var född, tillhörande den inflytelserika hashimitiska klanen, fanns de två stora monoteistiska religionerna representerade på den arabiska halvön. Araberna mobbades eftersom de inte hade någon egen religion. Mohammed beskrivs som ängslig och skygg, Han blev tidigt föräldralös och växte upp hos en rik 15 år äldre änka, som han senare gifte sig med och fick många barn. Han var tidigt anfäktad av grubblerier, influerades av monoteistiska tankar och började höra röster som uppmanade honom att predika Guds ord. Mohammeds idéer fick inte fäste i Mecka varför han drog ut från staden och bosatte sig i Medina. Där växte hans anhängare och blev många, så att han senare kunde återvända och erövra Mecka. Under 23 år mellan åren 610-633 fick Mohammed sina gudomliga texter förmedlade via ängeln Gabriel från Gud, texter som idag utgöres av Koranen.
Under trycket av att araberna inte hade någon enhetlig religion vänder sig Mohammed alltså inte till arabiska traditioner, tankar, liv och seder, utan han fångas av de två monoteistiska religionerna som han möter på den arabiska halvön. Han uppfattar sig själv som sänd av samme Gud som talat till Abraham, Lot, Josef, Moses, David, Salomo, Jonas och Job samt Jesus. Judendomen och kristendomen har dock förvanskat guds ord och det som Mohammed kommer med är den slutliga enda riktiga versionen. Mohammed härleder sin kallelse till profet från en uppenbarelse av ängeln Gabriel i en grotta i berget Hira utanför Mecka. Han länkar sig till Abraham som avkomlingar av bihustrun Hagar. Frågan är om denna ursprungliga väg för islam via två icke-arabiska religioner, med traditioner och rötter från helt andra kontexter utanför den arabiska traditionen, utgör ett problem. Det är närmast en fråga för religionspsykologin.
Det krävs naturligtvis några viktiga nya inslag för Mohammed, om han skall uppfylla kravet på slutversion. Vad Mohammed gör, är att han kraftigt förstärker kravet på monoteism med uttrycket: ”Allah är en och Mohammed är hans profet”. Därmed markerar han sig mot kristendomen, som gör Jesus till Gud. Jesu födelse omöjliggöres i 6:e suran v. 101 där det står: ”Huru skulle väl himlarnas och jordens skapare kunna hava barn, då han ej har någon maka? ” Alla kristna kommer att straffas i helvetes eld på grund av att de gör Kristus till Gud. ” Otrogna äro de som säga: Gud är förvisso Kristus Marias son. Om någon sätter någon vid Guds sida, förmenar Gud honom förvisso paradiset och hans hemvist varder elden; ja de orättfärdiga skola ej få några hjälpare”. I den 9:e suran förstärks detta i v. 3: ”Gud uppsäger förbindelsen med månggudadyrkarne, och hans apostel likaså”. I den 5:e versen uppmanas de rättrogna att döda månggudadyrkarna varhelst de stöter på dem.
Härmed bakar Mohammed in en oundviklig konflikt med hela kristendomen. Det är förvisso ett kraftfullt sätt att markera en ny förstärkt monoteistisk religion, men det exkluderar också hela kristenheten. Psykologiskt blir ju detta smakfullt för dem han predikar till. Araben kan resa sig med förstärkt självförtroende ur sin religionslöshet och ha något nytt att komma med. Islamister har in i våra dagar behållit denna exklusiva syn på islam och även dess betydelse för familjeliv, social samvaro, politik och juridik.
I kristendomen delges människan Guds ovillkorliga kärlek (Agape). Jesus talar om att den som tror på honom av hans innersta skall levande vatten flyta fram. Det signalerar ett frisättande av inneboende resurser. Under historiens gång, sedan kristendomen bakades in i maktsfärerna och blev statsreligion, har den alls inte alltid bjudit på Agpe och manat till självförverkligande utan även krig och dödande. Men den började i Agape. Islam har maktstrukturer, exkluderandet och exklusiviteten i sin tillblvelse, som sin skapelsekraft.
I islam är Gud skaparen och ägaren av alltet. Människan kan nå det levande vattnet i paradisets vattenbäckar och inte inifrån sina egna liv, om hon uppfyller koranens krav och följer reglerna för en rättrogen. Gud är inte bara skapelsens ägare utan också de rättrognas ägare, vilket uttryckes i 9:e suran v. 112: ”Gud har köpt liv och ägodelar av de rättrogna på det villkor, att paradiset skall tillfalla dem och de skola strida för Guds sak och döda och dödas. Ja, detta är den högsta lycksaligheten”. De rättrogna som tro och göra goda gärningar, skall förvisso få lön enligt 18:e suran v. 30: ”Dessa vänta Edens lustgårdar genomflutna av bäckar, där de skola smyckas med armband av guld och kläda sig i gröna kläder av siden och brokad, vilande på troner. Vilken härlig belöning och vilken ljuvlig bädd!” Vi kan höra i nutid att självmordsbombare tar sats i verser likande dessa.
Islams styrka visade sig under de fyra närmast följande ledarna (kaliferna) efter Mohammed. På bara 30 år gjordes stora erövringar inkluderande persiska riket i Irak och Iran samt de bysantinska provinserna i Syrien, Egypten, Palestina och Nordafrika. Det islamska riket var större än Alexander den stores och blev bestående under lång tid.
Islams rötter är alltså inte arabiska utan bygger helt och hållet på judendom och kristendom, men med nödvändiga tydliga omskrivningar, för att ge en stark egen identitet. Koranen anses vara nedsänd som en text från Gud via ängel Gabriel som en korrektion av Torah och evangelierna. Därmed har islam det slutliga överlägsna budskapet anpassat för alla människor och alla tider, för att citera Ahmed AL-Mofty, ordförande i den svenska islamiska informationsföreningen och ledare av Hikmainstitutet.
Det blev välmotiverad stor förvåning världen över, när norska nobelkommittén meddelade att USA:s president Barack Obama tilldelats Nobels fredspris för 2009 efter 9 månader i Vita huset.
Obama drev sin valkampanj för ett etniskt, religiöst och även politiskt enat USA. Ofta upprepade han att ”we are The UNITED states of America!” Han ville överbrygga motsättningar. I sin bok Audicity of Hope analyserar han bland annat de politiska positioneringarna, som ofta sker för sin egen skull mot ytterligheter, för att samla sig till attack och knäcka sin motståndare, utan att se till helheten. Han inljöt hopp i väljarkåren. I kampanjen drev ha också frågan om en sjukvårdsreform, som skulle ge försäkring om vård även för de som inte hade råd att betala.
Internationellt togs Obama emot med öppna armar. Busch-eran var slut och något nytt var på gång. Han var i Berlin och talade till 200 000 berlinare. Han lovande avsluta kriget i Irak och stänga fånglägret i Guantanamo på Cuba. Han skulle verka aktivt för en kärnvapenavrustning. Sedan vann han valet stort. Efter några månader var han mitt inne i en hård kampanj för att driva igenom sin sjukvårdsreform. Och där stötte han på, inte det enade, utan det splittrade USA. Den amerikanska mentaliteten, att alla skall klara sig själva och alla har rätt att leva sina egna liv, utan inblandning från staten, slog emot med full kraft. Här ingår, motsägelsefullt nog, en stor del av det kristna USA och särskilt den kristna högern, vars mål borde vara att i den barmhärtige samaritens anda hjälpa sin nästa. Omaba anklagades för att införa socialismen, det värsta spöket i USA. Det blev stora hatdemonstrationer och media hakade på i en Obamafientlig hetskampanj. Den i Sverige aktuella Hollywoodfrun Anna Anka säger att Barack Obama är kommunist.
Den nordamerikanska egoismen var och är fortfarande på väg att klä av Obama all ära och heder. Vid ett tal Obama höll i kongressen skrek en ledamot att Obama ljuger. Så gör man bara inte i USA mot en president. Någon har varit i Kenya och fått en födelseattest, som visar enligt utsago, att Obama inte är född i USA och därmed inte kan vara president. Ett försök att få honom ur Vita huset.
I ett läge då hoppet Obama väckt över hela världen höll på att ätas upp av de mörkaste och intolerantaste sidorna hos det nordamerikanska folket kom naturligtvis Nobels fredspris som ett stort ”Hallå USA!” släpp navelskådandet och använd er nya president till det han helst vill, nämligen att nedrusta all världens kärnvapen och skapa dialog och fred. Vilken annan amerikansk president skulle sätta sig och samtala med Iran i stället för att skramla med vapen, eller avstå från missilförsvar i Europa och därmed förbättra relationerna med Ryssland? Jag tror att här låg inspirationen för norska nobelkommittén att välja Barack Obama till fredspristagare. I stället för att frätas sönder internt vill man få USA att lyfta blicken mot högre mål och se sin roll i världspolitiken, när de nu har en president som vill fred och inte krig.
Nu rullar händelsen i Knutby Filadelfia upp på nytt. En biofilm har släpts som dramadokumentär av Karin Swärd från TV 4. Den går nu i tre delar på TV. Stadsteatern i Uppsala har en pjäs om Knutbyförsamlingen med en rätt stor ensemble och skriven av Malin Lagerlöf i regi av Eva Dahlman. Debatter i TV som i Debatt i TV1 och hos Malou i TV4 där en efter en i dramat sitter i soffan samt experter. Uppsala Universitet hade en heldag över temat Knutby 5 år efteråt den 5:e februari. Där fanns kyrkoledarna biskop Ragnar Persenius (Svenska kyrkan), missionsföreståndare Göran Zettergren (Missionsförbundet), pastor Sten-Gunnar Hedin (Pingsrörelsen) och Ulf Ekman (Livets Ord). Dessa deltog i ett panelsamtal. Professor Eva Lundgren från sociologiska institutionen talade om knutbyförsamlingens teologi, dess religiöst språkliga uttryck och tolkning av bibeln. Rigmor Robert talade om de utsatta i denna miljö som barnen och de som lämnat församlingen.
Ett 25-tal medlemmar från Knutby var där och seminariedagen utvecklade sig till frontalangrepp från representanter från Filadelfia Knutby och forskarrepresentanterna. Pastor Peter Gembäck fick 30 min och använde tiden till ett generalangrepp på professor Lundgren. Tolkningen från församlingen är att de haft en bedragare bland pastorerna under ca 7 år och han har rättvisan dömt till livstids fängelse, där med är saken avklarad och samma ledning sitter kvar som vid mordet 2004 förutom den dömde Helge Fossmo. Professor Eva Lundgren med många andra säger att det finns en religiös kontext i församlingen, som var grogrunden för att Sara Svensson kunde förmås att skjuta mot två av sina vänner.
Åsa Waldau
Den religiösa kontexten inkluderar det högsta ledaren, Åsa Waldaus, där hon med metallisk vass röst och skarpa blick delger hela församlingen eller främst enskilda det som hon menar vara Guds direkta tilltal till dem genom henne. Hon har det starkaste uppkopplingen till Gud i församlingen. Hon har en ställning som Jesu brud och utvald att i evighet spela rollen av den kvinna Jesus då skall leva med. Hon är redan förlovad med honom och har tagit namnet Tirsa från Höga Visan i bibeln. Hon demoniserar medlemmar och driver samtidigt ut demonerna. Bland de onda andarna finns ”släktandar” dvs onda andar, som lever i vissa släkter bland de unga medlemmar, som flyttat till församlingen och därför måste banden brytas med föräldrarna. Det har lett till mor- och farföräldrars stora sorg och förtvivlan. Vissa medlemmar försättes i ”tukt”. Dessa blir marginaliserade och utfrysta men inte uteslutna. Intern grym bestraffning alltså.
De övriga pastorerna i ledningen är nästa skikt av ledarskapet och de följer Åsas ord blint. Tillsammans bildar de den inre cirkeln i församlingen, dit alla inte har insyn. Där fattas beslut om tukt bland annat. I en predikan visar Åsa Waldau sin syn på sjukdomar. Det handlar om en familj, som omnämndes i senaste cancergalan, där många av kvinnorna i flera släktled fått bröstcancer och någon anklagar Gud. Åsa Waldua säger att det är så typiskt svenskt att inte se att det är djävjulen som kastar bröstcancer runt i släkten och att Gud kan bota. Det kan också bero på att kvinnorna har syndat. Vi andra vet att det finns en bröstcancergen, som ärvs med starkt uttryck. Detta är ett bra exempel på hur världsbilden i församlingen skiljer sig markant från 2000-talets vetenskapligt grundade kunskap. I församlingen finns en förödande blandning av sexualitet och religion, som förvirrar begreppen och gör livet osäkert för de som lever i miljön
I alla sammanhang i media, där nu ledningen framträder, så förnekas allt. De pratar inte om demoner, de har ingen del i morden, de har inget budskap att snart vilja dö och gå till himlen. Åsa Waldau är inte Kristi brud. Det är delvis sant eftersom den interna benämningen är Jesu brud. De förstör inga familjers interna band osv….osv. Ett samlat totalt förnekande utan vilja till självanalys. Det talar sitt tydliga språk. Bland de barn som växer upp där finns säkert något författarämne, som i framtiden kommer att ge oss en sann insider bild av alla de konsekvenser, som teologin och världsbilden i församlnigen leder till. Syn bara att vi får vänta så länge!
Så har vi nått fram till januari 2009. George Busch avgår efter åtta år och lämnar över till Barack Obama. Busch går ut i kulissen som den mest impopulära presidenten i USA:s historia. Han var kanske den mest okunnige i utrikespolitik när han tillträdde, men gav sig i kast med en invation av IRAK, som har blivit en stor belastning för det amerikanska folket, moraliskt, ekonomiskt och politiskt.
Busch har visat ett flagrant ointresse för miljöfrågor. Barack Obama kom från ingenstans och genomförde en valrörelse, där han som färgad amerikan slog an på strängar många tidigare politiskt ointresserade berördes av. Det handlade om ordet förändring och att alla amerikaner (inklusive de svarta) tillhör samma stat, nämligen Ameriskas förenta stater. Detta USA försökte Obama lyfta fram som ett enat land med gemensamma mål och uppoffringar att nå dit. Han var också mer kunnig och medveten om miljöfrågornas betydelse.
Obama vann stort. Först en seg kamp mot Hillery Clinton, som hade en tung politisk maktfaktor med sig. Sedan segern över den ärkeamerikanske republikanske presidentkandidaten John MaCain. I en tid med 11:e spetember 2001 i färskt minne och kampen mot terrorismen runt om i världen i full gång, föll det samlade budskapet om förändring och enighet i god jord. Med vad finns det för substans i orden? Det kommer verkligheten att kristallisera ut. Världen upplever den värsta depressionen sedan 1930-talet. USA har ett budgetunderskott som nästan är omätligt stort, därtill en statsskuld alltför tung för ekonomin att bära. Arbetslösheten kommer säkert att överstiga de 7% som nu gäller.
Det värsta som kan hända Obama är att orden i valrörelsen var vackra men substanslösa. Efter en smekmånad på ett halvt år kryper verkligheten hänsynslöst inpå honom. Å andra sidan kan den positiva medvinden hjälpa till att våga göra en del impopulära åtgärder, som dock rätt snart vänder skutan åt rätt håll och då är han räddad för sin första president period. Det finns all anledning att önska Barack Obama lycka till! Det kan finnas en kraft från alla som hoppas så mycket från honom.
Blogginlägg i Tiden 
