Med snabb leverans finns nu en fortsättning på Lena Anderssons bok Egenmäktigt förfarande från 2013. Den renderade henne ett Augustpris. Huvudpersonen är den samma, Ester Nilsson, en författare som skrivit sin första pjäs – Tresamhet – och den sätts upp i Västerås. På en kollationering i staden träffar hon den manliga skådespelaren Olof Sten och i Ester uppstår en fladdrande rörelse inombords, som hon inte kunde hejda. Det var blickars möte och hans röst, som berörde henne. Det är också hans tolkning av rollen hon gillar. Det blev igenkänning och kemiska utsöndringar. -Pjäsen handlade om en man fast i sitt äktenskap och han träffar en annan kvinna, men kan ändå inte lämna sin fru. Esters vibrationer lever ensidigt vidare i den nya boken. Hon hittar på en fråga att ställa till Sten, för en sista kontakt efter kollationeringen, innan hon vänder åter till Stockholm. I hennes hjärnceller och blodbanor härjar en längtan. Hemma på sin gata är hon redan djupt indragen i fantasifulla intimiteter med Olof Sten. Redan nästa dag skickar hon sitt senaste dikthäfte till hemadressen med en neutral hälsning. Liksom i boken Egenmäktigt förfarande och den ensidigt snabba förälskelsen till Hugo Rask sker här en kopiering av den processen. Som det beskrivs är det i Esters hjärna det plötsligt sprakar runt tankar som ger känslovibrationer och så är hon fast. Hjärtats värme är på något sätt frånvarande i Lena Anderssons kärleksintriger. Ester är en ivrig singel, som möter nya situationer fördomsfritt och tar situationer på sina egna meriter och tänder på vad hon ser i stunden. –Redan på en av de första träffarna går Ester rakt på sak och säger att hon ville dela sitt liv med honom. Hon ville undvika långdragna svårtolkade otydligheter som i Egenmäktigt förfarande och hade laddat upp för ett klart besked. Olofs svar blev helt logiskt: – Men du känner ju inte mig! Ester hör att det var ju sant, men hakar på med att hon nog snart känner honom bättre. Nästa möte blir på restaurang Blå porten på Djurgården i Stockholm och då har Olof Sten tänkt och kommer med sin tolkning med hjälp av den grekiska pygmalionmyten. Han som gjorde en skulptur och blev förälskad i skulpturen. Olof menade att Ester skrivit en mansroll i sin pjäs Tresamhet och Olofs utmärkta tolkning blev Ester förälskad i. Det är det som hänt och Olof bara gestaltar hennes favoritroll! Härmed har Olof Sten beskrivit hur hans person blivit indragen i något som saknar förankring i verklighen och att han inte vill bli insugen i Esters ensidiga tankekonstruktioner utan en djupare kärleksberöring. Olof är gift med sin Ebba och har nämnt henne flera gånger. Ester replikerar: – Så du tror inte att mina känslor har med dig att göra? Svaret blir: – Mycket lite.  — Här tappar Ester aptiten och blir lite surmulen. Här borde också relationen tagit slut och Olofs känsla av att sakna en djupare dimension borde ha tagits på allvar och Ester borde ha känt sig avslöjad i sitt ytliga surfande och gott vidare i livet med en ny insikt om sig själv. En av väninnorna säger till Ester att lämna honom idag om du klarar det och öppna dig för någon som inte kan tänka sig att leva utan dig. Det var ju mitt i prick! Vi är då på sidan 30 i en roman på 367 sidor. — Icke så, utan Ester lyckas hålla kontakten vid liv och det börjar väcka det manliga blodomloppets hormoner till en lek mot ett äventyr, där kvinnor vet att de har god chans att lyckas. Den upprepning som sedan sker från Egenmäktigt förfarande med Esters analyser i hjärnan och tolkningar för att förstå blir långtråkigt och når aldrig in till kärlekens sanna väsen. Konsekvent övertolkar hon det Olof säger till sin egen drömbild och håller på så sätt liv i kontakten. Hon köper sig en bil och blir Olof Stens privatchaufför och älskarinna på hans turnéer landet runt, men får uppleva det svårsmälta att den gifte mannen har behov av att umgås med sin hustru på semestrarna. Ester är den intellektuella kvinnan som borde få en förälskelse besvarad med storm och av bara farten bli gravid och få ett barn. Drabbas av en oxytocinstorm i blodet och förändras av kärleken till ett barn. Efter det skulle jag vilja höra hur Ester beskriver livet och kärleken.

Carola Häggkvist                                                               BEN-HUR

Efter årets Så-mycket-bättre kan det vara på sin plats att ge en analys av Carola Häggkvists väg till tron och varför det blivit en belastning för henne. Vad folk än tycker har Carola varit Sveriges särskilda sångfågel sedan det stora genomslaget på 80-talet med låten Främling. Hon har varit med i den svenska schlagerfestivalen 6 gånger och vunnit 3. Hon har kommit 1:a (1991), 3:a (1983) och 5:a (2006)  i Eurovision Song Contest. Anders Bagge i idoljuryn har vid ett per tillfällen i år sagt att Carola har den bästa rösten i landet.

_

Det som orsakat mest svartmålning av Carola är hennes kristna tro. Nu har det aldrig gjorts någon ordentlig analys av detta fenomen, utan det politiskt och religiöst korrekta Sverige har attackerat henne reflexmässigt. Genom åren har det rekryterats många människor till media och kulturvärlden som kommer ur den svenska religiösa sfären. I media kan nämnas Bo Strömstedt, Expressen, Per Grevér och Per-Arne Axelsson och Siwert Öholm i TV-media. Författare som Sam Lidman (1973), Birgitta Thunqvist (1979), Lena Ringqvist (2005)  och Per Olov Enquist (2008) har i mörka färger skildrat religiös påverkan i barndomen. Den schartauanska prästsonen och matematikern Hans Block har skrivit boken Guds barnbarns träldom (1995). Missionärssonen Ola Salo har i TV-programmet berättat hur han blev helt bortglömd av sin far, som gick helt upp i sin uppgift att sprida den kristna tron i fjärran länder. Artisten Peter Hallström har nyligen skildrat det tunga oket från sin religiösa uppväxt. Sist men inte minst har vi prästsonen Ingmar Bergman som tillsammans med missionärssonen och fotografen Sven Nyqvist i många filmer kritiskt speglat religiösa motiv och påverkat flera generationer. Listan kan göras lång. I allt detta har vi Knutby med sin religiösa krasch och avsky. Det finns många 40- och 50-talister som får sår upprivna av den nu aktuella filmen Marias väg av Dietrich Brüggemann, som beskriver hur sträng fostran i en katolsk familj ser ut med den klassiska syndakatalogen och med förödande konsekvenser.

_

Religionspsykologiskt är Carolas väg helt unik. Från ingenstans kommer hon en dag hem till sina föräldrar i en genomsnittlig svensk medelklassfamilj och säger att hon blivit kristen. Enligt föräldrarna har hon alltid varit intresserad och frågat mycket. Det finns också någon scen i en Ben-Hur film som öppnat hennes ögon för tron och Carola säger att Ben-Hur i en scen tittar in i evigheten.  Carola har inte tvångsmässigt fått läsa kvälls- och bordsböner eller tvingats till kyrkan varje söndag eller som PO Enquist fått pressa fram syndabekännelser varje lördag inför sin kristna mor. I detta land med så många människor bestulna på sina äkta religiösa känslor kommer Carola som en tonåring från rymden och säger att hon vill gå på Livets Ords bibelskola. Det är just det som vi religiöst sårade själar i landet inte ens kan tänka tanken på utan att det vänder sig i magen sju varv.

_

Hur skall man förklara detta. Det är uppenbart att det finns ett karismatiskt drag hos Carola. När man ser videos på henne från 80-och 90-talet så är det en oemotståndlig blick med tydliga mål och stark självkänsla som lyser rakt in i vardagsrummet och berör starkt. Sannolikt var det denna egna målmedvetenhet och turbokraft som gjorde att hon lockades av det religiöst utåtagerande Livets Ord med sin hänförda sång, som hon då jämförde med den dåvarande Svenska kyrkans tunga – jag fattig syndig människa.  Hon är inte intellektuellt analyserande eller driver långtgående filosofiska resonemang med citat ur den tunga litteraturen. Det är aktion snarare än djupsinnig reflektion som gäller. Nu är det ca 20 år sedan hon gick ur Livets Ord, men stämpeln sedan den tiden hänger kvar.

_

Egentligen kan man inte klassa in Carola någonstans på den svenska religiösa skalan. Ola Salo sa om Amanda Jensen i #såmycketbättre, att hon måste vara en utomjording. Man kan säga detsamma om Carola också fast av helt andra skäl. Det kan för alla i religion sönderfostrade att byta glasögon, när man vill förstå Carolas tro. Hur djupt sårad hon varit av denna pådyvlade religiositet, nästan som en oäkting, framkom med all tydlighet, då hon var med i #såmycketbättre. Ibland har hon känt sig som utmobbad.

Kan vi inte framledes förlita oss på Anders Bagge och njuta av Carolas röst resten av hennes karriär och ta henne som den livsbejakande kvinna hon är med stark medkänsla med de som har det svårt att överleva, där hon har gjort stora insatser. Det kommer inte heller i framtiden vara möjligt att möta Carola i en TV-soffa och göra religiösa djuplodade analyser. Hon är i det hon lever i utan beräkningar och eftertankar. Det syns dock att hon fått anpassa sig något till den hårda omgivningen och inte ge sig hän till långa utläggningar. En kvinna som bara vill vara i det stora nuet.

Här kommer ett tillägg nu år 2023: De som sett Carola i årets Allsång på Skansen är det nu helt klart, att Carola fått sin rättmätliga upprättelse. Efter 40 år i brachen fick hon den upphöjelse som hon förstjänar. Inslaget på SVT med Carola finns kvar på Youtube fortfatande och hennes framträdande visar en enorm frihet och glädje, som jag sällan sätt så fullödigt. Pernilla Wahlgren som leder Allsång på Skansen i år ställde fram en röd stor fotölj, och satte Carola i den. Pernilla sa, att du har gjort så mycket för oss i 40 år. Nu får du sitta här medan alla vi andra sjunger Främling för dig. Carola slängde sig i den stora fotöljen och fick vackert sitta där.

Det som hänt de senaste åren är en större bredd i Carolas val av låtar och personer i chagern. Det har möjligjorts tack vare en bredd i kontakten med de överiga svenska sångskatter och musiker. Man kan ta som excempel ”Så mycket bättre”, där Calora först på senare åren varit med där, men det tog lite tid att komma in där. Det har sin grund i en låsningar från tiden med Livets Ord och liknande kontakter. På det sättet har Carola kommit in i den stora musikala schangern blanden en bredare grupp i Sverige. Man kan ta Allsång på Skanten 2023, som exempel, där hon exploderade ut i en stor ny frihet. Och sedan det stora 40-års kalaset på Oskars, som var full av folk till bredden ledd av Rene’e Nyberg.

 OCH DET HÄNDE SIG VI DEN TIDEN att från statsminister Stefan Löfvén utgick ett påbud att hela Sverige skulle omröstas. Det var den första omröstningen på mer än 60 år och den skulle hållas den 22 Mars 2015 då fortfarande kung Karl XVI Gustaf var regent över Svea rike.  Alla uppmanades bestämt att gå och rösta var och en till sin egen röstlokal, havandes på sin egen statsministerkandidat.  Men landet fylldes av många fattiga EU-migranter och det satt på gatorna och tiggde medan alla natthärbärgen var fulla. När det blev kväll tillredde de sina läger i skjul, gamla husvagnar och några smög sig in i halmen i böndernas lador. Det kom också folk från mellanöstern och Afrika.  Alla dessa var inte röstberättigade och det blev irritation bland de som hade rösträtt. I fariseisk och rasistisk anda drev ett parti linjen, att dessa främlingar inte borde komma alls och störa landet, då det ju inte fanns tillräckligt med härbärgen, men det ville inget annat parti ta upp till diskussion, eftersom de var rättrogna antirasister och var rädda för att kallas rasister. När sedan tiden var inne då den nya statsministerkandidaten skulle födas, efter att natten brutit in och röstlokalerna hade stängts den 22 mars, visade det sig att det blev ingen ny hjälteförlösare, som kunde ordna tillräckligt med baracker åt den stora strömmen av nya innevånare, och våra egna bostadslösa unga medborgare.  Egentligen var ingen av de gamla utslitna välkända politiska ledarna pigga på att ta hand om alltihop, då ingen fick egen majoritet. Frågan drogs i långbänk och till slut passade kung Carl XIV Gustaf på att mitt i en konselj på slottet slå näven i bordet och befallde dem alla att bilda en samlingsregering med minst 6 partier. Dock var det starka antirasistpartiet (C) som löste upp knutarna och gjorde upp med statsministern om den berömda Januari överenskommelsen, varvid man marginaliserade rasistpartiet (SD). Det tycktes vara den absolut viktigaste frågan av alla. Plötsligt var den borgliga Alliansen död och därmed kunde de inte fira någon jul med varandra längre. Hur landet kom att styras får alla medborgare veta bara de håller sig till tåls. Det enda lugn som lägrade sig var att (s) behöll statsministerposten och folkets intresse för politik falnade. Nu kunde parlamentet ställa in hela omröstningen i kammaren och låta Stefan Löfven regera vidare med stöd av (L) och (C) och det stora kaoset lade sig och för de som var lagda åt det hållet kunde höra änglasången i himlarymderna. I den profetiska kikaren kunde, de som hade synen klar, se in i framtiden och kunde berätta att vid nästa val kommer Annie Lööf att bli statsminister i en koalition med (s).

Nu har det hänt det som en gång var planerat för Gyllandsposten, nämligen massiv attack mot en tidningsredaktion. Två al Qaida inspirerade 30-åriga bröder sprang in på redaktionsmötet, som hålls varje onsdag hos tecknande skämttidningen Charlie Hebdo i Paris. Egentligen har tidningen varit hotad sedan de publicerade bilder av Lars Vilks rondellhund. Redaktionen har också fått brandbomber inkastade till sig och stod på al Qaidas dödslista. Hotbilden var fortsatt stor, men blev ändå en överraskning för säkerhetstjänsten i Paris. Totalt sköts 12 personer ihjäl och flera av de mest kända journalisterna på tidningen. De två bröderna Chérif och Said Kouachi 32 resp .34 år gamla var kända av säkerhetspolisen. De var anslutna till al Qaida och hade varit i Irak och Syrien och krigat. Said hade suttit i fängelse för rekryteringsarbete av ungdomat till krigen i  Irak och Syrien. Det har framkommit att de hade haft uppdrag från en terrororganisation från Yemen och finansierats därifrån. På tidningen Charlie Hebdo dödades 12 personer och flera mycket kända och beundrade journalister som Georges Wolinski 80 år. Han har varit tecknare sedan 1960-talet. Stephane ”Charb” Charbonnier 47 år, redaktör och tecknare, hade ständig livvakt för sina Mohammed teckningar. Livvakten dog också. Till de döda hörde också Jean ”Cabu” Cabut, 76 år. Han började teckna 1954 och var den högst betalda tecknare i världen. I en telefonkontakt under dramat med en fransk tidning meddelade en av bröderna att de vill försvara profeten Muhammed, som de ansågs blivit kränkt av Charlie Hebdo. Situationen komplicerades då en judisk butik intogs av ytterligare en man ur samma islamistiska grupp och hotade döda gisslan i butiken om inte bröderna Kouchi, som då infångats i en industrilokal, släpptes. Detta ledde till en gemensam stormning av båda lokalerna och terroristerna dödades. Den debatt som startade i och med attacken mot  Charlie Hebdo handlar om hur det kunde hända, då bröderna Kouachi var kända av fransk säkerhetspolis och övervakades. Alla är överens om att en klart ökad hotbild föreligger i västvärlden från terrornätverk. Vi kan minnas att svenskar varit inblandade i ett mycket likartat terrorförsök mot Jyllandsposten, som fortfarande lever under hot av att ha publicerat Lars Vilks rondellhund. Där var svensk och dansk säkerhetspolis terroristerna  på spåren och tog dem dagen innan det planerade dådet, vars avsikt var att döda så många som möjligt på Jyllandspostens redaktion. En av terroristerna på väg till Jyllandsposten med svenskt medlemskap var Mounir Awad ursprungligen från Libanon och gift med Safia Benaouda som är dotter till Helena Benaouda. Hon är ordförande i Sveriges muslimska råd.  Detta leder tanken till hur det förebyggande arbetet skall kunna genomföras. Om en så centralt placerad muslim i Sverige har en svärson som var på väg att göra precis det som hände mot Charlie Hebdo, väcks frågan hur det inre arbetet går till av imamer i Moskéerna. Vi vet att muslimska ledare världen över har fördömt dådet i Paris och enskilda muslimer har uttalat att  islam tillåter inte mord och är en fredens religion.  Ändå lever frågan hur det förebyggande arbetet görs inom i islam. Det finns radikaliserande texter i Koranen, som ungdomar kan ta till sig, för att leva ett rättroget liv gentemot Mohammed. Vill man hårdra så har Isis metod att halshugga sina fiender stöd i den sura (kapitel) i Koranen, som bär Muhammeds namn. Hur hanteras sådana texter i undervisningen av unga muslimer. Vi är många i Sverige som växt upp med tron att varje ord i Bibeln är Guds ord. I Gamla testamentet finns uppmaningar från Jahvé att döda hela orter av människor. Även om det inte finns uppaningar att halshugga de som inte tror i Nya testamentet, så leder bokstavstron till orimliga konsekvenser. Det är snart  400 år sedan den svenska lutherska armén drog ner över Tyskland för att kriga mot katoliker. Vi har erövrat en större vidsynthet och tolerans.  Det är viktigt att motarbeta den förstärkta islamofobi, som kan väntas efter Parisdådet. Icke för ty så finns det ett inre arbete att ta på allvar för muslimska ledare att med ungdomar läsa de radikaliserande texterna och förklara vad de står för och därmed neutralisera dem. Det räcker inte bara att säga att terroristerna representerar inte vår Islam.  

När Livets ord skulle inviga höstterminen för sina skolor 2014 valde man att göra det i Katarina kyrka på Söder i Stockholm. Det fanns antydningar om att Livets Ord kände sig befryndad med Katarina församling och ville placera församling i den karismatiska rörelsen. Visst händer det saker i Katarina kyrka med betydande ökning  av besökare, men så mycket av Livets Ord hittar man inte där. En liten historisk beröringspunkt finns i det faktum att kyrkoherden Olle Carlsson  är född in i pingströrelsen och var som ung med i Citykyrkan då pastor Stanley Sjöberg var ledare där. 

Egentligen är skillnaden så stor att beröringspunkter måste göras i stora drag, som att det rör sig om två kristna församlingar  – punkt slut.  Bibeltolkning och trons praktiserande utgör motpoler i svensk kristenhet. Livets Ord som ingår i trosrörelsen tar bibeln som Guds rena sanna ord bokstavligt. Jesus dog på korset  för våra synder och uppstod på tredje dagen. Underverken i bibeln är tecken på Guds makt och till inspiration för församlingen att praktisera helbrägdagörelse och driva ut onda andar, vilket i rörelsens begynnelse skedde mycket drastiskt. Skapelseberättelsen speglar hur världen kom till och vår tidsålder är snart slut och Jesus kommer snart tillbaka för att hämta sin församling till himlen.

I rörelsens första tid växte den med tillströmning från redan troende människor från andra frikyrkor. Det hade blivit för tort och stelt i deras hemförsamlingar. I Livets Ord fick man ge sig hän. Det har nog aldrig varit stora skaror direkt från icke religiösa miljöer som har anslutit sig. Utomlands i församlingens mission finns en tillväxt, som till viss del handlar om att gå från icke tro till tro. De som ansluter sig vittnar om en tydlig omvändelse, som följs av ett vuxendop om inte det skett tidigare. Man byter kontext i ett ögonblick och lämnar ett liv i synd och livet i församlingen är det mest väsentliga i livet. 

I Katarina församling kan man höra predikningar om att Jesu uppståndelse inte skall tolkas bokstavligt. Hans underverk är metaforiska berättelser. Att vatten blir vin i bröllopet i Kanan handlar om vårt sökande efter glädjen, ty vinet symboliserar glädje. I gudstjänsterna har man slutat att läsa Svenska kyrkans trosbekännelsen och sjunger stående i stället psalmen ”Jag skulle vilja våga tro” av T Littmark, Det talas mycket mer om Guds bottenlösa kärlek än att Jesus kommit hit för att frälsa oss ifrån våra synder. Hans blodiga död kan uttryckas i en predikan som motbjudande i sitt öppnande av frälsningens väg. Jesu himmelsfärd kan raljeras som svårtolkad sputtnikfärd 

Alla mässor böjar i Tizébönen med ett rop ur själens djup: ”Herre hör min bön, Herre hör min bön svara  mig när jag ropar”. I allt detta finns en ton och ett anslag som fungerar och berör människor. Kyrkan har ställt sig på de frågande och sökandes sida och möter dem där i själva gudstjänstordningen. Det förekommer delgivningar (vittnesbörd) om djupgående förvandlingar. Man talar inte om nya som kommit till tro, men snarare hur många som gått igenom församlingens tolvstegsprogram, som finns för både missbrukare och normalstörda. Nya människor tas direkt in som volontärer. Ingen frågar hur eller vad man tror på. Det är liksom en privatsak och många privata varianter finns det.  

Pånyttfödelse som i Livets Ord handlar det inte alls om. Det kan vara intressant att notera att så olika innehåll kan beröra människor och föra dem till ett sökande och in i aktiv tro fast naturligtvis på väldigt olika sätt rent psykologiskt. Det säger att tolkningsmodellerna inte är avgörande utan hur det hela förpackas och framförs. Det kommer dock att attrahera olika typer av människor.  

Expressenjournalisten Ann-Charlotte Marteus skrev en modig självbekännande artikel som många har väntat på. Det handlar om den åsiktskorridor som varit befolkad av  mediafolk och politiker, som vetat vilka åsikter som skall föras fram och vilka som skall bekämpas och tystas ner. Det handlar också om den stora lock som lagts på t.ex. att problematisera frågor som rör invandringen. De som har försökt med det har märkt hur svårt det är. Då har rasiststämplen delats ut mycket frikostigt. Läs förövrigt bloggen här den 29 december 2013.A-CH

Marteus skriver, att hon kände någon gång vid år 2002 i samband med folkpartiets förslag om språktest lades fram, att nu var det dags att ställa sig på barrikaderna. Språktestet var tänkt som en kontroll på invandrares inlärningsnivå av det svenska språket. Samtidigt kom vindar av islamofobi över sundet från Danmark och främst av allt så började Sverigedemokraterna att växa och det påkallade stor möda från korridorfolket att bekämpa det nya rasistpartiet långt till höger. Det gjorde att debattörer som förde vidare SD:s  problematisering av invandringsfrågan attackerades från korridortrumpeterna. A-CH Marteus skriver: ”Åsiktskorridoren hade samma magiska egenskaper som Doctor Whos Tardis: När man är inne i dess värme verkar den oändligt stor, lika stor som Sanningen. Det är först när man med akut samvetsångest tar ett steg ut, som man upptäcker hur smal den är. Och krympande”

Den insikten blev än mer påtaglig, när det inte bara kom rasistmejl till A-CH Marteus utan oroliga vanliga svenskar som börjat förstå, att vi nog inte hade bostäder till de stora strömmarna av asylsökande som kom. De sistnämnda frågade vad de skulle rösta på i valet, eftersom de inte kunde tänka sig att rösta på SD.   Ja, man kan undra hur A-CH Marteus´ artikel kommer att bemötas. Tigas ihjäl av alla som är kvar i åsiktskorridåren?. Det är nog inte så många som kan göra samma bekännelse. Det är för smärtsamt.  Denna fråga om rasism och antirasism har i Sverige fått religiösa dimensioner. Sedan religionen med lutherdomens synd och nåd kränkt sig ur folksjälen har dualismen rasism/antirasism tagit dess plats. Det är därför det är så svårt att bryta, trots den krassa verklighet som vi kommer att möta.

När en liberal nyligen undrade hur kommunerna skall klara ytterligare 400 000 asylsökande på kort tid, replikerade en MP-politiker, att sådan retorik göder de mörka krafterna. Vare sig de vill det eller inte, så kommer korridorfolket att få möta verkligheten och spotta i nävarna och anpassa sig till en sannare verklighetsbeskrivning. Det är enda vägen att få ner SD:s höga siffror i opinionen. De bör inte ensamma stå för den konkreta problemformuleringen visavi invandingen.

Veckans stora filmhändelse är filmen Fifty Shades Of Grey av regissören Sam Taylor-Johnson. Filmen bygger på den kvinnliga brittiska 52-åriga författaren E L (Erika Leonard ) James boktrilogi Femtio nyanser av honom om böjelser för överenskommet våld i samband med sexuellt umgänge, där det handlar om mannens dominans och kvinnans underkastelse.  Trilogin har översatts till 52 språk och sålts i över 90 miljoner exemplar. Nu har den 1:a boken filmatiserats och haft sin premiär. Intresset har varit stort och förköpen hade i Sverige nått till den höga nivån av 125 000 biljetter.

–

För svenskt vidkommande kan vi säga att filmen nu går upp i det enda landet i världen som har en sexköpslag, som kriminaliserar köp av sexuella tjänster, representerande ett våld mot kvinnor. Vi hade på 80-talet grafologiexperten Hans Scheike med sina kvinnor Agneta Ogebratt och Brita Sylvan, vilka drev ett ridläger för flickor i Kopparberg och sysslade med pisk-i-stjärten terapi.  Hans Scheike dömdes 1988 för sexuellt utnyttjande av minderårig.  Vi har haft Göran Linbergsaffären där polisen som varit rektor för polishögskolan och länspolismästare i Uppsala tillika kallad ”kapten klänning” för sitt stora engagemang i jämställdhetsfrågor. När utredningen om hans sexuella våld mot unga flickor rullade igång fann utredaren och poliskollegan Jonas Trolle i chefens tjänsterum sexleksaker, munbollar, handfängsel, viagra och dagen efter piller.

–

Det finns likheter i filmen till Göran Lindbergaffären. Den manliga huvudrollen Christian Grey spelad av Jamie Dornan är en framgångsrik känd miljardär och företagare som håller tal om välgörenhet på den högtidliga examensdagen för skolan, där den unga kvinnan Anastasia spelad av Dakota Johnson tar sin examen.  De har då redan träffats, när hon skulle för skolans tidning göra en intervju med Grey. I det mötet uppstår laddningar och Christian Grey vill träffa Anastasia igen.  Hon kommer från en vanlig familj och arbetar extra i en ”Clas Ohlsson affär”. Tidigt i relationen inviger Christian Anastasia i sin böjelse för dominans och underkastelse. Han har ett kontrakt som han vill ge henne, där han drar upp riktlinjerna för vad han vill göra med henne.  Hon är en oskuld. Hon lockas av hans kändisskap och rikedom. Hon får en egen bil och får flyga helikopter och segelflyga med honom. Hon lockas inte bara, utan får äkta känslor för honom. Han deklarerar tydligt att han sysslar inte med romantik. Det är inte hans stil.  Han visar henne sitt specialrum fullt av flätade rep, handfängsel i både tak och väggar samt ögonbindlar och diverse piskor.

–

Om hon skriver på kontraktet skall hon få ett fint rum i hans hus. Där får hon sova i egen stor säng. Han kommer inte att dela nätterna med henne där. Att sova med sin partner, det ägnar han sig inte åt men väl det sexuella våldet.

–

Anastasia gör sina försök att komma förbi den hårda fasaden, men han står emot.  Det glimtar i några repliker att han haft svåra upplevelser i barndomen, men det är bara som en förbipasserande ytlig information.  Efter att hon rensat från de värsta grovheterna i kontraktet skriver hon på.  Hon orkar dock inte att köra linan ut. Hon vill prata och göra vanliga utflykter. Skräms av hans kyla och kliver ur hela projektet.

–

Problemet är att filmen kör med två budskap. Han får orda mycket om hur bra hon kommer att må av hans frigörande terapi och bli en mer mognare kvinna. Detta budskap fyller större delen av filmen Det är först på slutet, som man förstår att hon har behållit sin vilja till kärlek och ett känslomässigt djupare förhållande och säger sitt tydliga nej till hans bepansrade våldsattityd.

–

Denna film kommer i första hand att ses av tonårstjejer, som har drömmar om rika prinsar och glam och glamour och framförallt gott om pengar, så de kan köpa allt det där de vill ha. Manstypen är en känslokall figur som vill utöva sitt våld mot sina partners.  Vi som i ett par decennier talat mycket emot våldet mot kvinnor och har ett politiskt parti som driver dessa frågor och andra partiledare kallar sig feminister, vi  borde tycka att vi behöver inte denna film. Den ger en fel ingång till kärlek och romantik hos de som söker det för första gången. Tonårskillar kan tro att tjejerna vill ha våldet. En student som åkt fast för våldtäkt, säger sig vara inspirerad och velat återskapa denna film. Göran Lindberg hade på väggen i sitt kontor satt upp ett brev han fått av Gudrun Schyman som tack för hans arbete med jämställdheten. Det visar att vi människor härbärgerar motstridiga tendenser och kan välja vilka vi vill förstärka och satsa på.

Men att det händer i Sverige att folket har förköpt 125 000 biljetter kräver en analys. Det borde finnas ringlande demonstranter runt biograferna med plakat som: Ge inte mäns våld mot kvinnor så mycket utrymme i vårt land. Eller så är det fritt fram med ”stimulerande” kraftigt våld mot kvinnor, för att sexlivet skall fungera och kvinnor nå sina orgasmenr, bara det sker inom kulturens ram?

Den socialdemokratiska regeringen fick ingen bra start väl inne i parlamentet. Statsminister  Stefan Löfvéns första stora missgrepp var att han trodde det skulle gå tämligen geschwint att göra upp med än det ena än det andra allianspartiet. Lövfén  stod i riksdagen och med röst och blick kopplade tillbaka till tider då Tage Erlander och Gunnar Hedlund samverkade, eller Göran Persson och Olof Johansson. Med ögonen på Annie Lööf vädjade Löfvén. Han var dumdristig nog att tro att 8 år i alliansen var som bortblåst. Sedan kom utspelet om att erkänna Palestina som stat. Israels ambassadör hemkallades och Margot Wallström var inte välkommen till Israel som officiell representant. Nu har Margot Wallström retat upp Saudiarabien och i efterförloppet Arabförbundet som båda har kallat hem sina ambassadörer. Visum för affärsmän till regionen lämnas inte ut och regeringen har idag suttit i krismöte med näringslivet. 

Hur har det kunnat gå så här snett. Var det inte bra att äntligen brännmärka halshuggningar och piskrapp som medeltida straff. I USA applåderade några stora tidningar. Även i Sverige är reaktionerna blandade. Göran Grejder kände en stor glädje medan allianspartierna talade om utrikespolitisk omognad, Bristande fingertoppskänsla. Palestinafrågan liksom uppsägningen av affärsavtalen med Saudiarabien har varit ivrigt påhejade av miljöpartiet, som i regeringsarbetet är ytterst oerfarna och extra gröna.  

Visst förfasar vi oss över mycket i andra länder, men det är inte bara att göra vassa uttalanden och samla poäng på det. Det handlar om långa traditioner och i arabvärlden spelar  religionen en stor roll. Det är där som det skär sig med Sverige, som är världens mest sekulariserade land. Kunskapen hur religionen fungerar som religiös kontext finns inte kvar hos oss. Det är ur denna totala brist på insikt som Wallströms uttalanden blint rinner ut. Hon förstår inte vad som kan formuleras och hur det landar hos motparten.

Det framkommer att  Saudiarabien har tolkat Wallströms språkbruk som en attack på islam.  Nu kom man fram vid dagens krismöte med regering och näringsliv till att det var det ju inte alls fråga om. Jo just det, det var precis det som svenskarna inte förstod. Det lär inte bli helt lätt att rätta till det som skett. Jag skulle vilja sätta Margot Wallström, som har många goda sidor, på en 20-poängskurs i religionspsykologi. Ingvar Carlsson sade vid sin avgång från politiken att han hade velat ha mer kunskap om religion för att bättre förstå världen. Det skulle Wallström hinna med innan hon avgår.

 Tommy Dahlman  Joel Halldorf 

Joel Halldorf teolog och ledarskribent i tidningen DAGEN samt sprungen ur en känd familj inom pingströrelsen startade en debatt om homosexualitet genom att säga att den läggningen var ingen  ”regelfråga”.  Anders Gerdmar docent i teologi på Uppsala teologiska institution samt lärare på Livets Ords skola svarade med en utläggning om äktenskapets status i den bibliska historien. Hans slutsats var att Bibeln var klar och äktenskapet handlar om en förening mellan en man och en kvinna. Tio ledande pastorer inklusive ordförande i Pingst Pelle Hörnmark svarade med att denna fråga är inte i första hand något för teologer att bestämma, utan skall hanteras i de enskilda församlingarna och deras gemenskap och inkluderat i själavården får man förstå. Det gavs ingen utfästelse om synen på samkönade äktenskap, men det står i stadgarna för Trossamfundet Pingst – fria församlingar i samverkan att pastorerna viger inga samkönade par.

Det blev för magstarkt för pastor Tommy Dahlman som är resepredikant i pingströrelsen och med stark dagning till Livets Ord. Han samlade 21 pastorer till och skrev en artikel i Dagen för klarhetens skull att utlevd homosexualitet var synd och ej förenad med ”himlen” . Detta blev i en artikel i Expressen uttolkat med stora rubriker att Dahlman skickar homosexuella par till helvetet. Dahlman fick också försvara för sig i SVT Debatt och blev ställd emot den homosexuelle operasångaren Richard Söderberg. Han började med att säga att Dahlman har ett stort ansvar och driver unga människor till självmord med sitt budskap. Söderberg menade att allt handlar om kärlek och inte vad som finns mellan benen på oss människor. Jonas Gardell, gift med Mark Levengood och de är landets mest kända homosexuella par, han skrev i Expressen att han fått ett brev från en frikyrkoyngling som är beredd att ta sitt liv, då hans ungdomsledare säger att det går inte att vara en utlevande homosexuell och samtidigt vara kristen.

Tidningen Dagen hade en stor artikel helt nyligen – efter Halldorf första inlägg –  om Mark Levengood och hans gudstro och hur han känner sig ledd av Gud i vardagen, vilket uppskattades av många. Det blev hett om öronen på Dagens debattredaktion efter de 22 pastorernas utspel. Många undrade varför publicera detta? Debattredaktören Carl-Henric Jaktlund menade  att tidningen bör ha en bred och öppen debatt.Den kristne neurokirurgen Pekka Mellergård var besviken över de 22 pastorerna och uttryckte det i en stor artikel i Dagen. Summa summarum har det varit hett omkring homosexualiteten de senaste veckorna.

 I ett historiskt perspektiv har homosexualitet inte varit förenligt med den kristna kyrkans lära, men under 1900-talets senare hälft har en stor  omsvängning skett. Vi har nu öppet homosexuella präster och biskopar i Svenska kyrkan och homosexuella par får gifta sig i kyrkan. Men det är inte samma öppenhet i frikyrkan, som i alla moralfrågors uppluckring tar lång tid på sig. Detta kommer dock att vara en stor vågbrytande fråga framöver.

I USA har den breda majoriteten svängt mot större öppenhet särskilt efter president Obamas offentliga erkännande av homosexualitet som en accepterat livsform. Det var en viktig fråga för många amerikaner i förra presidentvalet och blir det ännu mer vid det kommande valet. Högerkristna presidentkandidater göre sig inte besväret. I Sverige växer ungdomar upp med vetskapen om att några kompisar är homosexuella som ett naturlig inslag, eftersom de är öppna med det. Det kommer inte att ikläda sig de gamla inställningarna. Detta växer även in bland kristna ungdomar.

Dahlmans hårda linje kommer inte att locka sökare mot en sådan kristen tro. Prästen Erik Stenberg-Roos skriver i Dagen med anledning av sin dotter som är homosexuell, att han inte vill till Dahlmans himmel, där inte hans dotter får plats. Han vill vara tillsammans med dem han älskar. Det blir framöver sannolikt den övergripande kärleken, som kommer att segra bortom raser, språk och läggningar. Gud är kärleken och han kan därför inte vara exkluderande.  

Det har skett stora förändringar i musiklivet i frikyrkan de senaste decennierna. Vill man hårdra det så har musiklivet i flera fall rudimentterats ner till en grupp ungdomar som sjunger korta slingor om äran till Jesus och att han är stor för oss alla. Det finns så gott som alltid ett trumset, en gitarr, en bas och ett piano. Lättklädda unga rösterna 6-8 stycken inleder gudstjänsterna och håller på 30-40 minuter.  Ber ofta publiken att sjunga med stående. De korta texterna visas oftast på storbildsskärm.  Det är tryck i musiken och publiken uppmanas att lyfta armarna och ge sig hän i lovsången.

Textinnehållet är teologiskt väldigt tunt och inbjuder inte till egen reflektion. Den enskilde individen i publiken får hitta balansen mellan att ge sig hän och vara avvaktande. Stilen ger inte utrymme för dialog, som innebär beröring på djupet. Det blir en light variant av förmedling, som surfar på ytan. 

Detta genomslag av lovsångsteam har slagit ut den unisona orgelburna sången. Körsången har minskat med sitt inslag av konstnärlighet och fördjupade budskap i texterna. Körsångens hela koncept berör betydligt mera på djupet och går bortom orden i texterna och ställer inte krav på att ge sig hän. Solister med skolade röster förgyller inte längre sammankomsterna. Blåsorkestrarna tycks ha blåst bort helt. För de äldre har en stor sångskatt av unisona sånger satts i karantän. De historiska rötterna från gamla sångskatter har påtagligt minskat. Man hänger inte med i de nya korta texterna. 

Det märks ofta en skiljelinje i publiken mellan äldre och yngre. De äldre orkar inte att stå och blir sittande betraktande utan att sjunga med. De klagar ibland så det går fram till församlingsledningen, men de förblir ohörda. Det har den senaste tiden pågått en intensiv debatt om gudstjänstens utformning. Många har deltagit på tidningen Dagens debattsida. Nu har det inte blivit något särskilt stort inslag just kring lovsångsteamen. Om det är något som nutidsmänniskan vill ha, när de närmar sig trons sfär, så är det dialog och att känna en beröring, genom att få nya tankar och infallsvinklar på sin väg framåt. Korn att suga vidare på när vardagen kommer, och som sätter igång en process på djupet. 

Till detta ger lovsångsteamen inget stort bidrag. Vad är det för mening att gå till en gudstjänst, när folk sitter och värjer sig. Någon säger att sångerna för in Anden i gudstjänsten. Då citerar jag att Ditt Ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig. Ord som gräver på djupet. Vad finns det för plats, för alla andra med musikaliska ambitioner. Vem väljer ut dessa få, som skall få denna stora exponering på scenen om och om igen.

Ju fler som visar upp sig ju mindre blir risken för egofixering. Mångfalden är  alltid att föredra. Gudstjänsten har med detta stuk fått två inslag. Det är lovsångsteam och predikan. Det ställer därför stora krav på predikanten, att vara den som ger allt det som har blivit över från förr. Har hen en dålig dag och snurrar runt på ett spår som inte fungerar, ja, då går man hem med en jobbig tomhet. Det måste finnas alla tänkbara musikaliska uttryck i varierad grad från den ena gudstjänsten till den andra. Människor är mångfasetterade och måste nås på många olika sätt. Det viktigaste argumentet för den nuvarande ordningen är att ungdomar måste nås och känna igen sig.

Ja, hur länge behålls ungdomarna i en ytligt svängig sångstil. Det blir bara 30% ungdomar kvar efter pubertetens hormonstorm, så 70% gör en kort visit i sångbruset. Ungdomar har lite krokiga vägar och är inte alltid beredda, att resa sig med lyfta händer. Deras tankar ligger på ett mycket djupare plan i ett ständigt prövande. Den nya lovsången är de inte framme vid och vill inte proviseras dit. Till slut orkar de inte med den nya gudstjänstordningen och lämnar församlingen. Jag är snart 70 år och har vuxit upp i frikyrkan och genomgått en trons fördjupning, som inte har med ämnet för denna blogg att göra. Man får bocka sig för det nya och inse att tiderna förändras, eller söka en annan gemenskap med ett bredare anslag.