Sigfrid Deminger


Sigfrid Deminger är en välkänd profil inom den svenska frikyrkan. Han har varit föreståndare för  Betlehemskyrkan i Göteborg. Han har kanske blivit mest känd som rektor för Örebro Missionsskola. Han skriver i sin artikel i DAGEN den 3:e februari: ”Frikyrkan har gett mig ett sammanhang, välkomnat mina insatser, stimulerat,utmanat och berikat. Där har jag mött goda männsikor och fått knyta många vänskapsband. Därför blir sorgen stor när jag märker att den inte bär hela vägen.

Sedan ger han en historisk exposé över firkyrkans historia, kraften som drev dess framväxt och hur den utvecklats och blivit en förtunning av tron och dess uttryck. Deminger tycker det märks i den frikyrkliga gudstjänsten, där vördnad är en bristvara. Inget tycks längre heligt. Bibeln och dess texter får en undanskymd plats och sakramenten vårdas inte.

Reaktionen har naturligtvis inte låtit vänta på sig. Debattredaktören Hasse Boström på DAGEN tyckte att det fanns substans i artikeln men att den andandes lite av ”att gräset är grönare på andra sidan” och att man nog har att vandra den pilgrimsfärd som ges i det sammanhang man kommit in i. Från GF-kyrkan, det nya stora frikyrkliga experimentet, skriver Olle Alkholm, Sodia Camnerin och Lasse Svensson en opitimistisk artikel om att även om inte allt blivit som vi önksat, så får det inte hindra att man söker getalta gudsriket och följa dit Jesus kallar oss. Behoven storlek påkallar det. De skriver att det finns så oändligt många människor som längtar efter mening, relation och möte med den uppståndne.

Jag tycker att trion från GF-kyrkan eldar på i gammal god stil. Är det verkligen så att oändligt många svenskar längtar efter mötet med den uppståndne? Är det så de förmulerar sin existentiella situation.  Nej, det är det inte! Men här kommer ett av de stora problemen för frikyrkan fram. Det är att man inifrån sina plattformar sätter ord på vad folk utanför längtar efter. Det skall man inte göra i sin välbonade frikyrklighet. Istället skall man ta reda på det från dem som man apostroferar och höra hur det låter, då de får tala fritt ur hjärtat. Sätta egna ord på sin längtan och vad man vill få ut av livet. Man kan använda Jesusordet, att Guds rike är invärtes i er. Det vill säga att männsikor har redan den anknytningspunkt,som en del i frikyrkan vill inplantera i dem. Då handlar det om att med nyfikenhet lyssna och se hur de uttrycker det som redan finns inom dem (enligt Jesus). Detta kräver helt andra insikter än vad man kan få på interna bibelstudier och bibelskolor eller institut.

Det handlar om en större närhet till vanligt folk och att leva med dem och känna dem sådana som de är.  Då kan man så de goda frön, som man anser att man har. Inte i salvelsefull svettig predikan på 20 armlängds avstånd från sin publik. Den tiden är definitivt förbi. 

I grunden handlar det om att landa i det mänskliga och ha det som mötesplats. Då undviker man att skapa sina teologiska överbyggnader, som gör att folk känner sig helt främmande för vad som sägs och i övrigt uttryckes från frikyrkliga plattformar.
Jag håller med Deminger om att bibelordet måste få en ny och djupare förankring där det mänskliga kan möte det gudomliga. Då kan det handla om att läsa texterna med nya ögon.

Skolverket har kommit med ett PM, för att ge vägledning hur skolan skall hantera de flickor som av religiösa skäl bär heltackande slöja /sjal. Skolverket redogör grundligt för vad som gäller avseende mänskliga rättigheter och att kunna uttrycka sina religiösa grundvärderingar i det offentliga rummet.Skolverket är på sedvanligt svenskt byråkratiskt vis försiktig och vill inte stöta sig med någon. Man kan undra om det är ett uttryck för rädslan att få en fatwa uttalad över sig.

—
Skolverket menar att alla har enligt internationella konventioner rätt att i ord och klädsel uttrycka sin religiösa tro utan att utsättas för kränkning. Det är bra. Skolverket skriver om riktlinjer för heltäckande slöja/sjal. Man nämner inte niqab eller burka. Här kommer tydlig försiktighet till uttryck. Det blir läsarens uppgift att av PM:et förstå att skolverket inkluderar niqab och burka i begreppet heltäckande slöja. Därav måste man dra slutsatsen att det är tillåtet att bära burka i skolan med det undantag som skolverket nämner och lägger på lärarna att bedöma. Skolverket skriver:

—
”Det är lärarna som måste avgöra om klädsel väsentligt försvårar kontakten och samspelet mellan lärare och elev och därmed uppfyller kraven för att kunna förbjuda heltäckande slöja.  Det kan finnas situationer där interaktionen mellan elever och mellan lärare är särskilt viktig”. Skolverket säger samtidigt att många situationer kan lösas med kompletterande frågor för att läraren skall förvissa sig om att eleven fattat situationen rätt, när kroppspåk och ansiktsmimik inte finns att tillgå.

—
Ser man detta i skenet av debatten att skolan inte bör ha skolavslutningar i svenska kyrkor eftersom det kränker elever av annan religiös uppfattning och barn med ateistisk uppfostran, så är skolverket inne på samma räddhågsna linje. Särskilt när verket inte tar ordet burka in i skrivelsen.

—
Man kan också ta det som en anpassning till verkligheten. Efter Svenska kyrkan är det muslimska samfundet det näst största religiösa samfundet i Sverige med sina ca 600 000 medlemmar. Det kräver respekt och skapar problem om vi gör livet svårt för dem.

—
 Det finns en annan rädsla som delas av hela det offentliga Sverige, nämligen risken att kallas rasist. Sedan kyrkan och lutherdomen rensats ut och Sverige blivit det mest sekulariserade landet i världen, så har antirasismen och hbt-kollektivets rättigheter blivit de nya ledstjärnorna. Religioner har ju ofta status av att inte kunna få ifrågasättas och diskuteras. I Sverige råder sedan 60-talet en mediaskugga över allt som försöker problematisera invandrarnas ibland slingriga väg in i vårt samhälle. Den som gör det kallas rasist. Det är som att i 1700-talets Sverige bli anklagad för utomäktenskaplig sexuell förbindelse. Det är starkt befläckande för den anklagade. Styrkan i den rädhågsna antirasistiska kraften i Sverige har skapat det nya paritet Sverigedemokraterna (SD). Det som inte får diskuteras skyddas som en religion det leder  till undertryckta tankar, som borde få luftas i fri och respektfull debatt.

—
Skolverkets fendrar runt texten hade inte behövts. Raka rör rensar luften och ger bättre möjlighet till debatt. Vi får se när den första flickan kommer med niqab eller burka till skolan vad som händer då.

Under snart 15 år har en rörelse varit på gång i kyrkan mitt på Södermalm. Varje söndag kl 18 startar Allhegonamässan. I den gamla trädkyrkan bågnar väggarna och det är fullt varje söndag.  Oftast får orgelläktaren användas då kyrksalen fylls. Mannen bakom detta fenomen är prästen Olle Carlsson, numera efter flera turer kyrkoherde i Katarina fösamling, där Allhelgonakyrkan ingår.

 Olle Carlsson började sitt religiösa liv i pingströrelsen och vid ett tillfälle var den kände missionären Kongo Aron på besök i hemmet och han bad en välsignelsebön över pojken Olle. Inte dåligt!
 Men Olles väg gick till svenska kyrkan, där han blev präst. Hans umgänge med alkoholen blev allt fikostigare i någon sorts förblindelse och till slut fick han erkänna sig som alkoholist och genomgå en tuff behandling.  Det är nu snart 20 år sedan han kom ur den livskrisen.

 Tills för ett år sedan hade  Olle Carlsson varit anställd i Allhelgonakyrkan och varit motorn i den starka gemenskap som växt fram där. Sedan han blev kyrkoherde i Katarina har prästerna Erik Holmberg och Hanna Nyberg tagit över och det rullar på som vanligt, både tack vare de nya prästerna och att gemenskapen bär fram sig själv. Olle Carlsson finns i bakgrunden och dyker upp ibland.

Vad ligger bakom fenoment med Allhelgonamässan, som på sistone förts över även till Katarina kyrkas söndagsgudstjänst. Kan det vara något för andra att lära av?

Konceptet är en öppen gemenskap med mycken lekmannamedverkan. Det har Olle sannolikt med sig från frikyrkan. Det finns inget tryck på de som kommar att ansluta sig till något de inte vet vad det är. Men alla är välkomna och särskilt de som är där för första gången. Vill man ta ett steg i trons riktning, så är det individens sak. Det finns en inskit om, att om ett sådant steg skall tas, så är det från det position var och en befinner sig. På den punkten finns det som bekant många variationer. Respekten mot det är stor och också en stark framgångsfaktor.  Det finns också ett vakande öga på att inte låsa fast sig i en utmejslad kontext, utan låta nyanslutna hålla den levande mot den öppenhet, som är målet med verksamheten. Förkunnelsen är starkt fokuserad på Gud bottenlösa kärlek.

Det finns aktiviteter i krykan så gott som varje dag. På måndag kan man få deltaga i tyst retreat mellan 9-15. En mässa på 15-20 min hålls varje vardag kl 12. På fredagen håller prästerna i den, men i övrigt lekmän.
 Gruppaktiviteter för bibelsamtal, själavårdsgrupper, ikonmålning, diktaftnar, pilgrimsvandringar och välgörenhetskonserter är något av det som pågår. Ett tolvstegsprogram för att komma ur missbruk finns inom kyrkans ram. Varje vardag serveras sopplunch för den som vill till en billig penning.

Ett viktigt insalg i mässan är nattvarden. Det är en högtid när ca 300 personer rör sig som i en folkvandring i tre led fram i tystnad för att ta emot kalken och brödet. Många hittar vägen upp till altarringen för att bedja i stillhet eller tända ett ljus i ljusgloben. Det finns även tillfälle till förbön.

Ett annat inslag är den s.k. delgivningen eller vittnesbördet, som det heter i friksyrkan, där någon berättar om sin väg till Allhelgonakyrkan och varför de fortsatt att gå där. Många starka berättelser har kunnat höras från det inslaget i gudstjänsten och väcker tro och hopp hos andra.

Det är ett fenomen att detta har pågått med fullt hus nästan i 15 år. Att inte fler kyrkor lärt och tagit efter det de finner värdefullt är konstigt, men Olle Carlsson ses inte med bara goda ögon från kollegor runt om i Stockholm.
Den gamla högmässotrallen känns på de flesta håll som det goda mönstret att hålla fast vid. Men skall Svenska kyrkan överleva, så är nya koncept alldeles nödvändiga. 
Må Allhelgonakyrkan leva vidare.

Fotot har ingen anknytning till aktuellt fall


 Efter 3 långa år pågår nu en rättegång mot en barnanestesiläkare på Astrid LIndgrens barnsjukhus. Hon hämtades av 3 poliser mitt i rodnen den 2:e mars 2009 för att tas till häktet. Hon var misstänkt för att ha givit en kraftig överdos tiopental (narkos- och kramplösande medel) till ett för tidigt fött barn.  

Bloggförfattaren är själv barnläkare, men har inte på något sett deltagit i vården av flickan. Har aldrig sett henne. Har inte talat med behandlande team och inte läst några journaler. 

Flickan föddes 15 veckor för tidigt i graviditetsvecka 25 efter en besvärlig förlossning i juni 2008. Det var nära den absoluta nedre gränsen för ett barn att kunna överleva. Hon var från början svårt medtagen och behövde stora återupplivningsinsatser. En sådan start med syrebrist på en så liten omogen hjärna medför stora risker för allvarlig hjärnskada.

När flickan var ett dygn gammal gjordes ett misstag i behandlingen, då en sjuksköterska förväxlade koksaltflaskor och gav en sort, som hade högre koncentration av natriumklorid än den vanliga, som är precis som ordinär kroppsvätska. Det 2:a dygnet i livet fick flickan stora  hjärnblödningar. Obducenten menar att risken med så tidig födelse samt syrebristen vid förlossningen kan i sig vara orsak till hjärnblödningarna. Hur de högre doserna natriumklorid har påverkat går ej att skilja ut.
Med så stora hjärnblödningar kom flickan ej att utvecklas gynnsamt. Relationen mellan föräldrarna och vårdpesonalen fick en starkt negativ slagsida, särskilt efter sjuksköterskans misstag. Hon anmäldes av mamman till Häslo-och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) och fick en varning. Läkarna var beredda att redan då avsluta behandlingen, men föräldrarna hoppades fortfarande.
  De negativa laddningarna eskalerade och föräldrarna kände sig nochalerade och tyckte inte de fick de besked de ville ha och svar på sina frågor. 

Föräldrarna tyckte att flickan blev klart sämre de senaste veckorna i livet. Hennes minskande hjärnsubstans kunde inte hålla vitala funktioner i gång.  Så kom från vården det gemensamma budskapet att upphöra med behandlingen den 20 september 2008 och ta flickan ut respiratorn och föräldrarna var med på det beslutet. De fick ett iordningställt rum att vara ensamma med flickan i. Läkaren och en undersköteska var inne och tittade till barnet av och till. Flickan fick ett dropp med morfin på 20 mikrogram/ml och kilo kroppsvikt  efter att respiratorn avstängts. Det fanns extra morfin att ge vid behov. Dessutom bereddes två sprutor me tiopental spädda till 25 mg per milliliter i två sprutor à 10 ml vardera att ha till hands om flickan skulle få kramper. Det fanns även ångestdämpande diazepam att ta till.

Att tas ur respiratorn blev en påfrestning för flickan, som då måste försörja sig med luft själv, vilket hon aldrig gjort tidigare. Det kunde ge andnöd, smärtor och ångest samt kramper. Föräldrarna bad upprepade gånger att läkaren skulle ge flickan mer läkemedel utöver morfindroppet, eftersom de tyckte att barnet kippade efter andning. Läkaren ansåg dock inte att det behövdes. Hon fluschade kanylen till infarten, som låg i ett blodkärl med koksalt, så att den inte skulle täppa ingen.

  Efter drygt 5  timmar dör flickan i föräldrars och släktingars närvaro. Det var periodvis över 10 personer i rummet.

Sexton dagar efter flickans död den 6:e oktober lämnar föräldrarna in en polisanmälan mot vården och vill få henne obducerad. Det ville veta vad som hänt. Särskilt fanns oro för de sista veckorna i flickans liv och vad hade sjuksköterskans felbehandling betytt. När obducenten svarade att det gick inte att särskilja lades åtalet ner. När sedan analysresultaten kom avseende läkemedlen med skyhöga koncentrationer av tiopental tog åklagaren Peter Cleason åter upp ärendet.

Det är ingen avancerad slutsats att säga att det var den kraftigt laddade spännigen mellan vården och föräldrarna, som starkt måste ha bidragit till att en polisanmälan gjordes. När samarbetet är som oftast optimalt finns ett förtroende och avspänd dialog mellan vårdpersonal och föräldrar, med tolerans för de vanliga små felsteg, som kan göras. 
Men med den förhöjd koncentrationen av tiopental i flickans blod var en gräns överskriden.
Provet togs 24 dagar efter barnets död.

Kring detta läkemedel och den förhöjda koncentrationen har det sedan gjorts flera expertutlåtande. Hur bryts läkemedel ner i kroppen på ett för tidigt fött barn? Efter 24 dagar har det skett en dunstning av kroppsvätskor, som ökar koncentrationen av de läkemedel som givits. Blodet togs i lårmuskeln och efter den rena kroppsvätskans dunsting finns blodkroppar och läkemedel kvar. Flickan hade flera gånger fått tiopenttal tidigare. Fanns det kvar utan att det hade brutits ner?

Läkaren har hela tiden hävdat, att hon inte givit något tiopental. Att ge det rent praktiskt är enkelt. Det handlar om att lyfta på en liten plopp fästa sprutan i plopphålet och trycka till. Detta kan vem som helst göra.

Med alla dessa osäkra rent medicinska och läkemedelsmetabola svårbesvarade frågor borde aldrig detta fall drivits fram av åklagare till en rättegång. Jag ställer det utom allt rimligt tvivel att det inte går att få klarhet i alla de till fallet hörande komplicerade spörsmålen i en rättegång. Det borde skett en utredning inom vården och det hela bearbetats inom sjukvårdens  interna etiska råd och Statens medicinsk etiska råd (SMER).

Det är pinsamt att höra hur kommunikationen fallerar i rätten på grund av att åklagare och advokater inte förstår den medicinska terminologin och måste fråga om, utan att ändå riktigt fatta. När en sjuksköterska vittnar under ed att hon vid ett tidigare tillfälle iordningsställt en tiopentalspruta för narkos vid datortomografi, ville advokaten Altin, som för föräldranras talan, föringa värdet av det vittnet. Men, hur kan advokaten göra det? Vet han mer om läkemedlesmetabolism än den medicinska expertisen? Och är det Altins uppdrag att få läkaren fälld?  Skall han inte bara vara föräldrarnas röst? 
  Hela fallet är djupt tragist och många har mått dåligt. Det gäller föräldrar, det arbetande vårdteamet och den åtalade läkaren , som inte fått arbeta i sitt yrke på tre år. Allt detta hade kunnat klarats upp mycket fortare.

Håkan i Svenska Kyrkan


Den kristna dagstidningen Dagen undrar hur de nya partiledarna skall kunna appellera till de religiösa väljarna i landet (http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=273658). Håkan Juholt var tidigt ute med sin hållning, genom att säga att han tror inte på Gud men han tror på Svenska kyrkan.  De svenska frikyrkosamfunden lämnade han där hän.

 Hur skall man tolka Juholts inställning. Den första delen av påståendet är okomplicerad, nämligen att han inte tror på Gud. Han är alltså inte själv religiös.  När det gäller Svenska kyrkan, så är socialdemokraterna det parti som starkast håller kvar idén om kyrkovalen. De går i gammal god ordning till kyrkoval med sin gamla partibeteckning.  Folkpartiet gick först ut med att inte deltaga som partiorganisation i kyrkovalet, efter det att kyrka skildes från staten vid millenniumskiftet. Nu finns de som (fisk) folkpartister i svenska kyrkan.   Vänsterpartiet är inte heller med som parti, men finns som vänsterpartister i Svenska kyrkan (visk). Övriga politiska partier har sina ordinarie beteckningar (s), (m), (Kd) (Mp) (SD) (C). Sedan finns t.ex ett politiskt obundet parti (posk) och ett pensionärsparti (SPI) som deltager i valen plus en del andra.

Håkan Juholts uttalande att han älskar Svenska kyrkan speglar sig i att partiet vill agera aktivt i kyrkan, som under tiden före dess skiljande från staten. Det framhålls från (s), att kyrkan skall finnas till för alla på samma sätt som allemansrätten. Därför vill inte (s) ha en alltför starkt religiös kyrka, som stöter bort folk med påträngande förkunnelse, utan en serviceorganisation som finns där, när folk behöver den, men i övrigt inte försöker påverka människor i onödan. Markeringen mot frimicklarna (de fria trossamfunden) har historiskt varit viktigt för socialdemokraterna. Genom att vara aktiv med i kyrkoråd, kyrkofullmäktige och kyrkomötet kan Juholts partikamrater få vara med och styra Svenska kyrkan i en riktning, som gör att han kan älska kyrkan. Det gäller förstås att påverka inom ekonomin, att stötta kyrkan i moderniseringen av teologin t.ex i tolkningen av bibeln på ett modernt sätt (hbt-frågor t.ex.) och i att utforma gudstjänstordningen. Helst skulle nog Juholt vilja ha kyrkan inom sin egen partiorganisation. Det vore säkrast. Men det inser han nog är omöjligt.

De gamla broderskaparna, som skulle hålla en religiös aspekt på politiken levande i partiet har nyligen bytt namn till Socialdemokrater för Tro och Solidaritet. Namnet är så vidöppet att alla socialdemokrater inklusive Håkan Juholt kan utan vidare ansluta sig liksom muslimer, judar och buddister. Jag vill inte påstå att det är en strategi för att komma åt någon form av kontroll på invandrarkyrkor, men vem vet?  Det kommer sannolikt inte att öka rekryteringen från aktivt kristna väljare men möjligen religiösa invandrare. Det kan ju vara en ambition att få in dem som röstande medborgare för (s).

Min tro är att få svenskar röstar efter sin religiösa övertygelse utom bland KD-väljarna. De flesta röstar efter politisk övertygelse med de vanliga kärnfrågorna som ekonomi, skola, vård och omsrog. Så de nya partiledarna behöver inte grubbla så mycket på att smöra samfundstrogna svenskar.

Olof Palme

Första dygnet

Det är i år 30 år sedan Olof Palme mördades på Sveavägen i Stockholm efter att ha varit på  biografen Grand och sett filmen Bröderna Mozart tillsammans med sin fru Lisbet. I korsningen Tunnelgatan-Sveavägen dök det upp en man som sköt Palme bakifrån i ryggen. Resten är välkänt för hela svenska folket. Redan första dygnet gick väldigt mycket fel. Jag kan rekommendera läsning av bröderna Kari och Pertti Poutiainens bok Innuti labyrinten. Den kom ut 1994 och visade i detalj vad som hände första dygnet efter mordet och vilka som agerade och vilka som gjorde något annat än vad de skulle göra under mordnatten. Det är en viktig men skrämmane läsning.

Hans Homlér in på scenen

Sedan tog polismästaren och förre säpochefen Hans Holmér över i stället för vad som vore det riktiga nämligen en åklagare och drev in utredningen på flera blindspår. Holmér började med kurderna för att via 33-åringen sluta med Christer Pettersson (ChP) en vinglig psykiskt instabil alkoholist, som man ledde fram till åtal, efter att utredningen ha glidit i tidsuppgifter i strid med vad de 5-6 personer angivit som såg ChP vid biograften Grand vid 23:30-tiden, dvs samtidigt eller strax efter mordet. Redan där fanns ett alibi för ChP. Mordet skedde 23:21. När mördaren spinger in  mot trappan från Tunnelgatan upp till Brunkebergsåsen möter han vittnet Lars Jeppson. Han bor i samma ort som ChP nämligen Rotebro och känner ChP väl. I vittnesförhör säger Jeppson med bestämdhet att det var inte ChP, som kom springande.

Sedan känner vi det stora chabblet då Christer Petersson i en grupp av poliser skulle i en vittneskonfrontation beskådas av Lisbet Palme, som fått veta att den misstänkte rörde sig om en alkoholist. Hennes replik blev riksbekant: ”ja, man ser direkt vilken som är alkoholist!” Därmed var styrkan i den vittneskonfrontationen nollstäld. Bara sammasättningen av poliser tillsammans med ChP gjorde ju saken lätt för fru Palme. En grupp studenter i USA fick samma förinformation som Lisbet Palme innan de såg konfrontationsfilmen och en överväldigande majoritet gissade rätt!

Erfarna sökande journalister

Det är inte så underligt att det uppstått privata spanare eller rättare sagt kompetenta journalister och andra kunniga personer, som sökt få fram fakta och komma sanningen närmare.
Det är vid sidan av bröderna Poutiainen två journalister, som gjort en stor insats långt upp i seniet, nämligen Olle Allsén och Sven Anér. Tyvärr har termen ‘privatspanare’ blivt ett nedlåtande epitet i så måtto, att de inte skulle vara tillräknerliga. Så är det naturligtvis inte alls. När utredningen och de kommissioner som tillsatts, för att på ett oberoende sätt gå igenom utredningsmaterialet inte kommit framåt talar det starkt för att det behövs personer, som inte deltager i någon offentlig mörkläggning och söker fakta och lägger pussel utan hänsyn till ”nationens bästa”.

 Det var Olle Allsén, som fick upp spåret på den s.k. ‘dekorimamannen’. Två finskor gick Sveavägen hemåt från en biograffilm den 28/2 1986 några minuter före mordet. Ingen av dem hade en klocka med sig och behövde få ett hum om tiden, då de var på väg mot pendeltåget. De såg en man stående vid Dekomrima-affären och tänkte fråga honom om tiden. Plötsligt kände de igen honom från ett Gym i Upplands-Väsby dit damerna brukade gå. De visste att mannen talade finska och vad han hette och skulle just fråga honom, då de såg att han talade i en walkie-talkie på finska. Han hade en pisol i andra handen vinklad in under rocken. De finska kvinnorna hörde konversationen: ”Nu kommer de!” dekorimamannen svarar: ”Men jag är igenkänd”. Svaret blev: ”Skit i det och gör vad du skall göra”!  Det finns 35 vittnen, som oberoende av varandra rapporterat att de såg män tala i walkie-talkie runt Sveavägen under mordkvällen! De uppgifterna har spaningsledningen inte satt något större värde på. En man som blev ett viktigt vittne satt i en bil på andra sidan av Sveavägen såg mannen i Dekorimainfasningen.

De finska kvinnorna drog vidare och hörde skottet, men fortsatte att gå. När de dagen efter hörde att det var Olof Palme, som skjutits beslöt de, att inte tala om det de sett med någon. Denna historia fick Olle Allsén ca 5 år efter mordet på Ålandsbåten från en av de två finskorna. En telefonsamtal mellan Olle Alsén och spaningsledaren Hans Ölvebro om dekorimamannen  hölls den 13 juni 1993 och publicerades offentligt i sin helhet första gången på Sven Anér blogg 2013. Ölvebros irriterade attityd i det samtalet ger kalla kårar längs ryggen. Läs gärna det samtalet.

I polisutredningen har dekorimamannen behandlats summariskt. Han var medlem av en tuff gruppering av östermalmspolisen kallad basebollsligan. Den byggdes upp av ingen mindre än Hans Holmér. Ett förhör genomfördes med Dekorimamannen då frun angav att han var hemma under mordkvällen och därmed kunde han avföras!! Närståendeuppgifter brukar inte duga som alibi annars. Sedan finns det enligt flera källor 16 hemligstämplade förhör, sidor som fattades, när Anér begärde ut handlingar. En fotokonftontation med en av finskorna har genomförts utan att något foto på dekorinamannen fanns med!

Privatspaning av Olle Allsén och Sven Anér

Olle Alsén fick tag i ett passfoto på nätet av dekorimamannen och åkte till Gymet i Upplands-Väsby och fick honom bekräftad som igenkänd och även hans namn bekräftat.
 Genom att nysta vidare i Dekorimamannens förehavande har journalisten Sven Anér skrivit en bok  och namngivit Dekorimamannen på bokens titel. Han har slutat som polis och blivit rådman och politiker för moderaterna. Han sitter sin  2:a period i Riksdagen. Genom att namnge dekorimamannen har Sven Anér försökt med många påryckningar få en grundlig utredning till stånd, eller själv bli åtalad för ärekränkning. Anér har t.o.m polisanmält sig själv i Uppsala, där han bor, då inget händer. Anér har skickat sin bok till alla partiledare och alla moderata riksdagsmän. Ingen reaktion!
 I sin senaste bok De Sammansvurna, som kom i juni i år, visar Anér vilket samfällt motstånd han mött, då han försökt få fram fler dokument och ansträngt sig för att få riksåklagaren och partipolitiker att reagera. Då preskriptionstiden för mord hävdes nyligen till obegränsad tid blir svaret från undredarna, att inga handlingar lämnas ut då de är sekretessbelagda på grund av pågående utredning, som alltså aldrig kommer att upphöra.

Anders Allai

Anders Allai är en före detta stridspilot i försvaret och därtill dykare. Han var med i dykargruppen som hittade DC3:an 2003 som sköts ner av ryssarna 1952. Senare framkom att DC:3an på uppdrag av Nato och USA ägnat sig åt signalspaning mot Sovjet.  Det var spionen Stig Wennerström, som avslöjade för ryssarna hela historien och därav nedskjutningen.
  Anders Allai har givit ut två romaner av en planerad trilogi. Den första heter Spionen på FRA, som handlar om Sveriges dolda förflutna och hemliga storpolitiska spel. Den andra heter Landsförrädaren och är en roman på temat palmemordet och sätter in det i ett storpolitikst spel där NATO-delen av CIA, engelska motsvarigheten MI6 och svenska militära underrättelse- och säkerhetstjänsten MUST, hemliga beredskaps- och aktionsgruppen Arla grynig och basebolligans poliser var indragna i det nätverk, som ledde till mordet på Palme. Inför hans planerade resa till Gorbatjov våren 1986 var säkerhetstjänsterna rädda att Palme skulle hamna i händerna på ryssarna i det kalla krig, som fortfarande pågick och han måste likvideras. Det finns tillgängliga uppgifter på nätet och i polisens arkiv som säger att beslutet fattades av fyra högt uppsatta svenska ämbetsmän inom FRA, militär och säkerhetstjänsten.
 Allai skriver på sin 3:e bok, som skall knyta ihop det stora maktspelet och ge en klarare bild av mordet på Palme än vad vi hittills fått av svenska utredningar och kommisioner.

Det kan vara så att sanningen om palmemordet är för tung för svenska folket att bära. Det är lugnast om det får förbli ouppklarat. När polisprofessorn Leif GW Persson nyligen i TV avfärdade Christer Pettersson som mördare i saftiga ordformuleringar och pekade på en sammansvärgning där en liten grupp inom svenk polis, militär och säkerhetspersoner var medaktörer kallades polisprofesorn upp till rikspolischefen Bengt Svensson för samtal. Därefter har Leif GW Persson inte uttalat sig.
Att locket ligger på visar Sven Anérs bok De Sammansvurna. Palmeutredarna levar under att alltmer tilltagande tryck från ett växande informationsflöde från spanare utanför den grupp som håller en resterande utredning på sparlåga. Till slut blir tystnaden talande.

Efter det stora kungaåret 2010 med prinsessbröllopet den 19 juni och stor fest, öppen och tillgänglig för en stor TV-publik, har vi fått ett mörkare år med skandalskriverier. Den kom särskilt efter boken Den motvillige monarken utgiven i november 2010 och skriven  av journalisten Thomas Sjöberg, Deanne Rausher och Tove Meyer. Där plockar man fram händelser decennier tillbaka i tiden, då kungen av sina vänner tagits med på fester, där nakna sällskapsdamer och strippor uppträtt. Kungen skall också ha festat på svartklubbar  och skall ha agerat riskabelt.  Hur rimmar detta rotande i gammalt festande med landet Sverige, där den sexuella frigörelsevågen nått sina högsta höjder. Vi har kommit i mål med befrielse av hbt-kollektivet som får gifta sig i Svenska kyrkan  och att få barn är allas rättighet oavsett läggning och konstellation av föräldrar. I fasta förbindelser bejakas snedsteg, som lite extra livsluft. Vi är det mest sekulariserade landet i världen och medan barndopet i kyrkan håller en hyfsad nivå, givetvis utanför alla gudstjänsttider, så har konfirmerandet av detta dop gått ner tilll ca 30%.

Man kan tycka att landet har befriat sig från lutherdomen och innevånarna kan leva ut sina liv efter egna normer. Lutherdomen lever dock kvar som arketypiska rester i folksjälen. Det finns fortfarnde en strävan efter att ha kvar syndabegreppet. En synd som står högt på listan i det moderna Sverige, är att inte på något sätt kunna bli belastad med att vara rasist. Detta har i media i stället för trycksvärta blivit en grå medieskugga över all text som återger negativa problematiserande nyheter rörande invandrares ibland knökliga väg in i vårt samhälle. Denna tystnad har banat vägen för ett nytt rasitiskt parti nämligen Sverigedemokraterna. Man skall heller inte yttra sig i problematiserande termer kring förlsag, som ytterligare gynnar HBT-kollektivet, ty då beläggs man med homofobistämpel och det är en svår synd.

Alltnog har de flesta gamla bastioner fallit. Den finns dock en bastion kvar som står fast vid lutherdomen, såsom lagen förskriver den att vara, och är den starkaste symbolen för familjen med mamma, pappa barn i livslång gemenskap, nämligen kungafamiljen. Detta gör den till en störande symbol för landet.

Det är givet att kanonerna skall riktas mot den institution som kungadömet utgör. Efter HBT-kampens erövringar är kungafamiljen ett logiskt mål.  Det är alltså inget konstigt att gamla fester, som kungen deltagit i för länge sedan och som enligt det gamla syndabegreppet var fel, nu plockas fram som kanonkulor för att befria landet från kungadömet med sin förankring i kristendomen och det gamla familjebegreppet. Attacken har varit framgångsrik och förtroendet för kungen dalar i opinionsundersökningar.

Det är ju inte så att någon skulle nedvärdera någon idag  som går på nattklubb med striptease och kalla honom för en storsyndare. Thomas Sjöberg skulle inte bli beskylld för det om han gjorde det, men han använder den gamla syndakatalogen och vill få kungen fälld, sannolikt för andra nu högre stående syften.

Har kungen gjort fel, så ligger det i linje med vad som den svenska frigörelseatmosfären bejakade på tiden det begav sig. Det är en stor dubbelmoral, som driver drevet mot kungahuset. Men syftet är klart. Kungahuset skall bort. De obekräftade antydningar som göres, att i de ställen kungen varit på skulle det finnas kopplingar till personer i den kriminella världen är inte alls belagda. De förstärker dock på ett effektivt sätt svartmålningen.

Thomas Bodström

I dessa tider, då det ligger i tiden att stoppa in diverse beteenden i diagnoser kan man undra hur väl ADHD stämmer in på Thomas Bodtröm. Ett kardinalsymtom är en bristande impulskontroll.
  Bara att sticka till USA innan valspurtens slut med familjen och då några stycken partisympatisörer ville ha Bodström som näste partiledare var ju en snabb inte så övertänkt impuls. Han hade för avsikt att skriva en bok om amerikansk politik. Han fann dock inte det så roligt och framförallt krävde det en asträngning i inläsning. Då föll han för nästa impuls, nämligen att skriva en skvallerbok om det svenska politiska och kulturella livet ”innifrån”. Det var ju en smartare impuls ur inkomstsynpunkt, särskilt som han så nobelt avsagt sig riksdagsmannalönen under tiden i USA.

Att ge sig på att skriva en hel bok om spelet innifrån, där han själv varit så kort tid efter Görans Perssons inplockning av honom som justitieminister ter sig också som ett snabbt hugskott. De intryck han samlat på sig inifrån under den korta sejouren  – kan man tro på dem? Det kräver en väldig koncentration och uppmärksamhetsförmåga och det saknas i stora delar hos en impulsdriven person liksom bearbetning och eftertanke. Tanken rusar fort och reflektionen stryps. Håkan Juholt  har svarat med att Bodström varit fotbollsspelare längre tid än han varit i socialdemokratin och därför ser han politiken som ett spel. Den har större allvar än så menar Juholt.

Bodström slår friskt omkring sig. Avfärdar till hälften Håkan Juholt som ett mycket osäkert kort och Carin Jämtin avfärdas helt som en omöjlighet. Att avsättningen av Mona Sahlin var en komplott var kanske ingen nyhet, men att skära upp sår igen som plåstrats om så väl under det ståtliga officiella avskedet av Mona Sahlin är också väldigt impulsartat utan känsla för finess, inlevelse och hänsyn. Motståndarna får ännu vassare och fränt förmulerade karaktärsdrag. Det gäller Carl Bildt, som ”Sveriges mest överskattade politiker”, Fredrik Reinfeldt som är ”skicklig på att säga en sak och göra en annan”.  Jag skulle vilja säga att förväntningarna på Thomas Bodström som politisk ledare är klart överskattade. Vi skulle alla få svåra stressymtom med honom som stadsminister!
Det impulsdrivna beteendet gör att allting går för fort. Det är breda fartränder längs Bodströms väg. Hans tal både i politiken och som advokat i rätten forsceras fram.  Det känns onekligen som att även den senaste bokprodukten har passerat en snabb inre press dikterad av en yttre utgivningsdag.
  Lena Melin i Aftonbladet tar Bodström i försvar. Hon säger att ”han brinner för något”. Det är nog viktigt att ta reda på varifrån den elden tar sin näring.
I det lilla Sverige finns det egentligen inte plats för en sådan bok som Bodström nu släpper. Det flesta vet det mesta om alla och det är bara längtan efter kassaklirr, som kan driva fram en sådan utgivning.

Nu har även den muslimska världen erkänt att al-Qaida ledaren Usama bin Laden är död, så då kan man med viss trovärdighet föra den sanningen vidare. I första fasen var det Barack Obama som lade ut agendan, sedan en USA-ledd kommandoräd med elitsoldater tagit sig in i det stora hus i Abbottabad nära Islamabad, som Bin Laden levde i sedan 2005 och där han var granne med en stor pakistansk militärförläggning.
  I ett stort ca 6 år gammalt hus med flera våningar och omgärdat av en befäst hög mur bodde bin Laden med sina tre fruar och åtta barn. På 45 min var attacken över och bin Laden samt tre andra vuxna döda. Ingen omfattande eldstrid pågick har vi förstått i efterhand. En helikopter störtade. Bin Ladens döda kropp togs med och dumpades i havet. USA ville inte riskera att få en vallfärdsplats för terroristledaren.


Så var den långa jakten slut. Den började den 11 september 2001, efter att tvillingtornen på Manhattan fallit efter att två flygplan kört in i dem. TV-bilder kablades ut över världen medan tornen föll i realtid. Ingen som såg de sändningarna kommer att glömma det. Samma dag startade ett flertal kapade flygplan med olika mål i USA i syfte att kraschlanda på utvalda mål. Pentagon blev träffat. Vita huset klarade sig eftersom det planet störtade på vägen dit. Världen såg en ny typ av terrorattack i megaformat. Det låg en flerårig planering bakom den.

En tid efter händelsen hittades en video i en av bin Ladens övergivna bostäder. Där ser man hur bin Laden får besök från en liten grupp imamer från USA. De talar bland annat om 11:e september. Bin Laden visade sig vara förvånad att effekten blev så stark av flygplanskrascherna. Han hade kallkullerat med att skalet på tornen skulle stå kvar. Han framstod som mycket initierad och delaktig i planeringen. Därmed beskrev han sig som strakt involverad i förarbetet. Imamerna rapporterade om ett ökat deltagande i moskéerna i USA efter 11:e september, vilket gladde bin Laden.

Vem var då Usama bin Laden?  När man ser videon med imamerna, så framstår bin Laden som en karismatisk starkt troende man med auktoritet. Han utstrålar stor tillit till sig själv.  Han var inläst på Koranen och levde den i sitt eget liv. Han gjorde sin tolkning och ville förvekliga det heliga kriget. Carmen bin Laden, som var en svägerska till Usama bin Laden med persikst ursprung beskriver honom som renlärigt troende konsekvent muslim. Hon har efter skilsmässan från Usama bin Ladens bror skrivit boken Inside the Kingdom, där hon ger en bild inifrån familjen bin Laden.  När hon den 11:e september hörde nyheten från de fallande tvillingtornen i New York visste  hon instinktivt att hennes svåger var inblandad.

I kraft av sin muslimska övertygelse, som inte delas av alla muslimer, har han levt ett liv med USA som den store Satan i världen. Han har haft som mål att tillintetgöra denne fiende. Det har varit hans övertygelse. Jag tror inte han haft som mål att döda, men han har heller inte alls ryggat från att människor dör som resultat av hans aktioner.  Man kan säga att USA:s hämnd i Abbottabad blev ljuv. Dock diskuteras nu folkrättsliga principer och om inte vilken brottsling som helst, som inte är beväpnad och kan döda den som fångar honom, skall erkännas en rättslig prövning. Detta har Barack Obama och administrationen i Vita huset ryggar för. Hur den debatten slutar  kommer den närmaste tiden att utvisa. Än så länge jublar och firar det amerikanska  folket segern över den döde Usama bin Laden.

  
Ulf Ekman                     Lewi Pethrus

Sverre Larsson och Livets Ord

I samband med den turbulens som varit kring tidningen Världen idag utgiven av Livets Ord tre dagar i veckan har den gamle Lewi Pethrus-kompanionen Sverre Larsson uttalat sig. Han handplockades till Lewi Pethus dagstidning DAGEN, när den var inne i  en svår ekonomisk kris. Sverre Larsson var då småföretagare inom fiskeribranschen men också hängiven pingstvän. Han har sedan länge varit en supporter till Ulf Ekman och Larsson sitter med i styrelsen för Världen idag. Det var han som föreslog, att Ulf Ekman skulle gå in som ansvarig utgivare.  Felicia Svaeren fick gå som chefsredaktör, eftersom hon var för lågmäld enligt de mått som Livets Ord har för en tidning, som skall vara rörelsens språkrör. Efter henne har Lukas Berggren gått in på hennes  post. Till bilden hör att tidningen har ekonomiska problem. Flera än Svaeren har lämnat i protest mot den kontrollmekanism, som träder i kraft då den högsta ledaren på Livets Ord går in och blir vid sidan av styrelseledamot även ansvarig utgivare.

Jämförelsen mellan Ulf Ekman och Lewi Pethrus

Det är känt sedan Livets Ords begynnelse, att Ulf Ekman gärna jämställer sig med Lewi Pethrus. Ekman menar sig ha ett speciellt gudomligt uppdrag för Guds sak i Sverige. Ulf Ekman skrev om Lewi Pethus på sin blogg den 4/9 2009 att Pethrus var banbrytare, kontroversiell, av somliga uppfattad som sekteristisk men sågs så småningom som gränsöverskridande. Det låter som en beskrivning  Ulf Ekman vill ha av sig själv. Det märkliga är nu att Sverre Larsson  gör en jämförelse mellan Ulf Ekman och Lewi Pethrus i ett inlägg på tidningen DAGEN. Sverre Larsson säger att Lewi Pethrus var speciell – och det är Ulf Ekman också. Detta måste ligga till grund för Larssons dragning till Livets Ord, som han ser som den aggressiva mot världen fonderande rörelsen, vars medlemmar är duktiga på att offra pengar till församlingen. Det är en viktigt värdemätare för Sverre Larsson på att det står rätt till i församlingen, nämligen att folk öppnar sina plånböcker. Han ängnade många år i pingströrelsen åt att åka runt och manade medlemmarna att offra sina pengar till tidningen DAGEN med gott resultat.

Exakt hur Sverre Larsson likställer Ulf Ekman med Lewi Pethrus är oklart. Ändå är det mäkta förvånande. En likhet är dock att Lewi Pethrus var just ansvarig utgivare för DAGEN under många år. Sverre Larssons förslag till Ulf Ekman att gå in som ansvarig utgivare leder sannolikt Sverre Larsson tillbaka till gamla goda tider. 

Religionspsykologi

När religionspsykologiprofessorn Hjalmar Sundén i sin bok Religionen och rollerna (Verbum 1971) skrev  om Lewi Pethrus fann Sundén en genuin religiös erfarenhet, då Pethrus var ensam i naturen och gjorde en stark gudsupplevlese i nära koppling till sin naturupplevlese. Pethrus upplevde skapelsen, som en uppslagen bok och den var ett fönster genom vilket han kunde skåda Gud. Sundén kallar detta ett ‘genuint uttryck för en äkta upplevelse’, eftersom det var inte heller så som det brukade uttryckas i den rörelse han var ledare för.  
 Det var denna grund i Lewi Pethrus gudsupplevelse, som gjorde att han aldrig kom i närheten av osund extas.

När det gäller Ulf Ekman ligger han långt ifrån den solida grund, som Pethrus vilade på. Ekman har i sina scenframträdande och predikningar tappat fotfästen och givit sig hän untan kontroll. Han var med och inspirerade till att medlemmarna skulle kräkas i hinkar, som delades ut i mötena för att få ur sig sina odna andar. Ekmans predikostil ligger också lika långt från den lågmälda samtalston som Pethrus praktiserade. Ekman har ett så snabbt ordflöde att tanken kan inte alltid hänga med. Han har också en svag förankring i den bibeltext han läser. När han läser texten finns alldeles för lite förankring, tyngd och eftertryck med konstpauser, som om  han inte tar in det han ser står skrivet. Det går för fort helt enkelt. Sedan  kan predikan handla om något annat än vad som fanns i texten. Hela Ekmans  förankring i religionen känns förvånansvärt grund. Det talas mycket med stora åthävor, men var finns djupet?

Att i samma text i en tidningartikel nämna Ulf Ekman och Lewi Pethrus låter sig uppenbarligen göras rent tekniskt, men i djupare mening helt omöjligt. Sverre Larsson må förlåtas för sitt goda uppsåt, men som gammal pingstpredikantson blir man beklämd av att se Sverre Larsson i sitt nya sammanhang. Ulf Ekman kommer inte att gå till historien som en folkrörelseledare, utan en som eldar på folket till diverse religiösa uttryck. Det hamnar man inte i historien för.